Tag Archives: barnlängtan

Ofrivilligt barnlösas dag

För ett år sedan startade jag den här bloggen, lagom till ofrivilligt barnlösas dag (dagen före mors dag) och lagom till att vi laddade upp för vårt andra IVF-försök. Bloggen fyller ett år, barnlängtan är äldre än fem…

Det är bra att vi har en egen dag! Det är synd att den inte är lika känd som mors och fars dag. Är det bristen på kommersialisering som ställer till det? Borde vi övertyga delikatessbutiker om att ofrivilligt barnlösa ska få presenter i form av ostron och champagne, eller ädelost och vin, på just denna dag? Bara för att få massiva reklamkampanjer om hur ofrivilligt barnlösa släktingar och vänner ska peppas och hedras…

Nej, det är svårt att fira en sorg. Rebria länkade en fin video, gjord av Camilla Garefelt från föreningen Barnlängtan.

Pepp till er alla som kämpar! Vi är inte ensamma.

När det värker i hjärtat

Häromdagen skulle jag åka tåg, så jag stod och väntade på en perrong. Det var en tättraffikerad station och många tåg kom och gick innan mitt tåg slutligen anlände. Ganska nära mig på perrongen fanns en pappa och hans son på kanske två år. Pojken älskade uppenbarligen tåg, för varje gång ett nytt anlände till stationen (vilket skedde varannan minut) hoppade han upp och ned av glädje. Pappan satt på huk bredvid sin son, pekade och pratade. Och sonen var lycklig. Han sprang på perrongen och pappan fångade honom mjukt innan han kom i närheten av något farligt. De var båda så lyckliga.

Sådana scener av glädje gör att sorgen bränner till i mitt hjärta.

Det är så märkligt hur man reagerar. Det var länge sedan gravidmagar och mammor med barn fick det att sticka i hjärtat på mig. Det är som att jag har vant mig. Min mage är platt och inget litet barn kallar mig mamma. Det gör ont, men den smärtan är konstant.

En lycklig pappa med en tåggalen son, däremot. Det krossar mitt hjärta. Jag vill så gärna att min man ska kunna stå på en perrong med vårt barn, titta på tågen tillsammans, och vårt barn ska hoppa av glädje för vartenda tåg som kommer till stationen. Jag vill att de ska vara lyckliga tillsammans, över något så trivialt och fantastiskt som tåg.

Jag vill att min man ska bli pappa, för han skulle bli den allra bästa pappan i hela världen. Mitt hjärta värker för hans skull.

Regina Spektor sjunger visserligen om romantisk kärlek, men längtan är längtan likafullt. (Ber om ursäkt för den spanska textningen, men tyska youtube är så hårt reglerat att alla officiella videor är borttagna och oåtkomliga).

I got lost in the sounds I hear in my mind
All these voices I hear in my mind
All of these words I hear in my mind
All this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart

Regina Spektor, Fidelity

Om irritation. Och familj.

Nej, jag är inte speciellt irriterad just nu. Det är snarare så att jag har börjat fundera över vad som irriterar i IVF-processen, på ett mer filosofiskt sätt.

Efter att ha följt många barnlängtansbloggar, somliga ända sedan starten på vår utredning hösten 2011, har det slagit mig att de flesta av oss IVF:are är känsliga för helt olika saker. En del av oss tål inte att kvinnor i vår närhet blir oplanerat gravida. Somliga tål inte att se gravidmagar eller småbarn alls. Somliga klarar av det, men bara om det gäller nära vänner eller släktingar. Vissa av oss får spel av välmenande kommentarer som ”har ni provat att…”. Somliga tål inte medlidande, andra hämtar sin styrka på det sättet. Precis alla som gör IVF kräks om någon säger ”om ni bara slappnar av så löser det sig”.

Förutom allergin mot ”slappna av” har jag alltså konstaterat att vi alla är känsliga på väldigt olika sätt här i vår existentiella kris. Känsligheten är förståelig. Variationerna är intressanta ur ett mänskligt perspektiv. Jag kan förstå precis vartenda irritationsmoment som jag någonsin läst om i IVF-bloggar, även om jag själv stör mig på helt andra saker. Så jag tänkte passa på att lägga ut texten lite om vad som irriterar just mig, och varför.

Jag blir fullständigt vansinnig av uttrycket ”bilda familj” när det används synonymt med ”få barn”. För mig representerar detta uttryck i detta sammanhang ett underkännande av mig som vuxen människa, ett upplösande av mitt äktenskap, ett ogiltigförklarande av hela mitt förhållande och ett förpassande tillbaka till flickrummet ända tills jag skärper mig och blir en riktig människa. En sådan med barn.

Jag inser också att jag är ganska ensam om denna åsikt. (Min man delar den inte, exempelvis).

Grunden till denna skenbart irrationella ilska kommer från de skilda sätt på vilka man ser på begreppet ”en familj” inom juridiken och i samhället i övrigt. Juridiskt sett är min man min familj. Om jag skulle dö utan testamente ärver han mig. Vi beskattas tillsammans i Tyskland. Vi är förmånstagare till varandras försäkringar. Vi har bott ihop i snart ett decennium, varit gifta ungefär halva den tiden och bott i ett annat land än alla som någon av oss är släkt med i flera år. Men väldigt många människor skulle inte beskriva oss som ”en familj” i vardagligt tal. Bara för att vi inte har barn.

För att få ingå i denna magiska sammanslutning som kallas ”en familj” måste vi slitas ifrån varanda, för att återförenas med våra ursprungsfamiljer, d.v.s. föräldrar och syskon. Tillsammans kan vi bara bli en familj genom barn, verkar många mena. Alla våra år tillsammans, våra juridiska, ekonomiska och emotionella band är då fullständigt irrelevanta. Zip, nada, rien, null, borta. Det irriterar mig oerhört.

Jag vill inte underkänna begreppet ”familj” i betydelsen ”föräldrar och vuxna barn”. Tvärt om har jag inga problem med att säga att vi ska resa till Sverige för att hälsa på familjen (och då mena våra föräldrar och syskon). Både min man och jag har dessutom en hel drös med kusiner och mostrar och farbröder och andra släktingar som vi gillar och gärna träffar och då inkluderar i familjebegreppet, tillsammans med allas respektive och eventuella bonusbarn.

Men min man är också min familj. Han och jag är en familj. Bara vi två räcker till en familj. Man behöver inte ens vara gift. Inte ens vara av olika kön. Att två (eller flera) människor lever tillsammans, av kärlek eller blodsband, borde vara nog för att få bli en familj. En sorts familj. Samma individer kan samtidigt ingå i andra konstellationer som också är familjer.

Så när jag hör uttrycket ”bilda familj” som en omskrivning för ”få barn”, blir jag arg på två sätt. Dels för att det är en påminnelse om att vår ofrivilliga barnlöshet gör att vi diskvalificerar oss i mångas ögon från att uppnå familjestatus och, implicit, bli fullvärdigt vuxna. Dels av solidaritet med alla frivilligt barnlösa, i alla typer av relationskonstellationer, som känner sig evigt förpassade till det metaforiska samhälleliga barnbordet.

Så. All irritation lugnt och sansat analyserad.

Om du har använt ”bilda familj”-uttrycket behöver du inte be mig om ursäkt nu. Det är okej. Faktiskt. Vi är olika. Vi retar oss på olika saker. Det här är min ömma tå. Du har andra. Jag kan inte lova att aldrig råka kliva på dina. Jag hoppas att du förlåter mig om jag råkar göra det. Men genom att skriva det här gör jag kanske någon uppmärksam på att det kan vara känsligt, för somliga. Och kanske öka förståelsen för den där barnlösa fastern och hennes man (eller fru), nästa gång det är släktmiddag. De bildade familj för tjugofem år sedan, när de flyttade ihop med varandra. Om det är så de vill definiera sin familj. Okej?

En man i potatislandet! Och min barnlängtan

Ni har nog inte missat att min man har börjat skriva här, han med. Redan när jag startade bloggen föreslog jag att han också skulle skriva om våra försök, men då var han inte intresserad. Men efter att ha läst vartenda ett av mina inlägg, och alla era kommentarer, och en hel del av era bloggar, kom han på att han hade rätt mycket att säga han med. Ni hittar hans inlägg genom att klicka på taggen ”Ebbas man” i etikettmolnet till höger.

Först föreslog jag att han skulle ha en egen blogg, men sedan kom vi fram till att en användaridentitet på min blogg var bättre. ”Jag kan bli din pausunderhållning” framhöll min man. ”Jag kan bli Riverdance i din Eurovision Song Contest!”
Jag kanske borde bli orolig. Riverdance blev världskända när de var den 7 minuter långa pausunderhållningen i ESC 1994. Någon som minns ett enda av de egentliga sångbidragen i ESC -94? Näe, trodde inte det.
Min man kanske gör hela IVF-bloggosfären hänförd, sådär så att alla kommer att glömma vad det var jag skrev om.
Men jag skulle kunna leva med det 🙂

En av anledningarna till att jag gärna läser om mäns upplevelser av infertilitet och IVF, är att min man har längtat efter barn betydligt längre än vad jag har. Och jag har till min förvåning insett att det verkar vara ovanligt, i alla fall i par där han inte är betydligt äldre än hon. När vi började fertilitetsutredningen var frågan om barnlängtan en av de första som kom upp. Läkaren blev tydligt förvånad när vi berättade att min man längtat efter barn längst.

Som han skrev i sitt senaste inlägg tog min man upp ämnet väldigt tidigt i vår relation. Till skillnad från honom minns jag exakt vad som hände. Vi hade varit tillsammans i precis tre veckor, och jag minns i detalj vad vi sa, hur vi satt, var vi var och vad vi hade på oss.
”Jag tror att du kommer att bli en jättebra mamma en dag” sa han till mig, och hela hans ansikte lyste av förälskelse.
”Och jag tror att du kommer att bli en jättebra pappa” svarade jag. Samtidigt tänkte jag väldigt mycket:
-Kommer jag verkligen att bli en bra mamma?
-Han kommer definitivt att bli en bra pappa.
-Men vi har ju bara varit ihop i tre veckor!
-Vi måste prata om preventivmedel…

Lyckligtvis tyckte inte han heller att föräldraskap omedelbums var nödvändigt. Men vi pratade mycket om framtiden, om drömmar och naturligtvis om barnlängtan i det längre perspektivet.

Jag har inte alltid längtat efter barn. Jag har inte alltid haft en dröm om att bli mamma. Faktum är att jag som barn tyckte att yngre barn var rätt jobbiga. Jag lekte aldrig med bebisdockor. Jag var femton år gammal första gången jag tyckte att en bebis var söt. Småbarn tyckte inte om mig heller. Varje gång en släkting eller vän till mina föräldrar visade upp sin bebis och tyckte att jag skulle hålla lite i barnet, så resulterade det undantagslöst i illvrål från bebisens håll, trots att jag gjorde mitt allra bästa för att hålla så mjukt och fint som möjligt.
På det hela taget kom jag bättre överens med hundar och katter. De flesta skulle nog beskriva mig som en mjuk och empatisk person. Men på något sätt gick det alltid fel när jag skulle umgås med just småbarn.

Någonstans hade jag ändå under hela min barndom och tonårstid en föreställning om att egna barn hörde till framtiden. Jag sade aldrig att jag inte ville ha barn. Jag ville bara inte ha spädbarn i närheten just nu. Och när jag som femtonåring för första gången i livet spontant kände att jag skulle vilja lyfta upp en tultande ettåring i famnen, blev jag glad. Min biologiska klocka skulle nog också börja väsnas, tids nog. Så småningom skulle jag också vilja ha barn.

Så dök mannen i mitt liv upp när jag var några och tjugo. Han som längtar efter barn och som är min lagvigde make nu. Det stod tidigt klart för oss att vårt förhållande var av det livskraftiga långvariga slaget. Vi flyttade ihop, och hans barnlängtan blev mer konkret. Men min längtan förblev abstrakt, något som hörde till en dimmig och lite avlägsen framtid. Han frågade lite försiktigt ibland, hur jag såg på barnfrågan, och jag sköt alltid frågan på framtiden, väntade in den där biologiska klockan.

Vändpunkten kom, märkligt nog, på en flygplats. Jag hade varit ute och rest ensam i jobbet. Mitt flyg hade blivit inställt på grund av ett tekniskt problem, jag hade blivit ombokad till en krånglig omväg via andra flygplatser och skulle inte komma hem förrän sent. Laptopbatterierna var slut, jag var sur och den enda underhållningen var en dagstidning som jag hade lyckats komma över. Jag läste en artikel om tonåringar med problem. Lade ifrån mig tidningen ett ögonblick. Och då var det som att hela världen vred sig ett kvarts varv. Allting var precis som förut i varje detalj, men någonting var fundamentalt annorlunda. Jag längtade efter ett eget barn. Bara sådär. På samma sätt som jag ibland kunde känna en intensiv och plötslig längtan efter min man när vi var ifrån varandra, längtade jag nu efter en varelse jag aldrig mött.

Det var en omtumlande upplevelse. Än idag begriper jag inte hur kombinationen flygplatstristess och tidningsartikel om tonåringar som far illa kunde väcka min barnlängtan, men så är det nu med känslor. Det är inte rationellt, men vettigt ändå.

Många timmar försenad kom jag hem och kunde berätta om min plötsliga barnlängtan för min man. Vi var yra av lycka. Vi skulle försöka bli föräldrar. Kanske skulle vi ha ett litet barn som liknade oss om bara ett år eller två. Det var i januari 2009. Det blev inte så lätt, och vi är fortfarande barnlösa, men trots alla motgångar och medicinska problem, så är den gemensamma drömmen om ett barn fortfarande mest en källa till glädje och hopp. Min man och jag planerar för framtiden. Vi planerar till och med för en framtid som sträcker sig bortom våra egna liv. Det är vackert.

Bonus: Riverdance i ESC 1994 i Dublin (Youtube).

Att längta på olika sätt

Idag var vi på kliniken på kontroll inför det kommande äggplocket. Jag tror att Ebba kommer att vilja skriva om det själv så småningom, så jag nöjer mig med att sammanfatta; vi har fått datum för äggplock på onsdag, det finns ett gäng ägg som växer, inte så många som vi hade hoppas men fullt tillräckligt för ett försök eller två.  En liten besvikelse när vi trodde att det borde ge bättre utdelning än förra gången, men annars så verkar det gå bra.

Vi har varit ihop rätt länge vid det här laget, Ebba och jag.  Det föll sig rätt naturligt att prata om att skaffa barn tidigt.  För mig.  Nu är den där rosenskimrande första tiden lite suddig i kanterna så här ett decennium senare, men jag är rätt säker på att jag nämnde ämnet redan under typ första månaden, innan vi flyttade ihop.  Hon minns säkert den exakta tidpunkten bättre än jag, misstänker jag, det där med att pojkvännen tycker att man skulle bli en bra mamma är nog inte något man missar.  För mig var det liksom så uppenbart hela tiden att jag inte kan sätta något särskilt datum på när jag bestämde mig.

Det visade sig att Ebba också har haft en längtan hela tiden.  En sån där stark längtan och villkorslös kärlek till en abstrakt idé om ett framtida litet liv.  Ebba ville ha en kattunge.  Så fort som vår livssituation och bostad tillät det.  Det där med barnlängtan kom för henne mycket senare vid en helt annan tidpunkt i vår relation.  Och nu är den en väldigt stark och förenande idé och önskan hos oss båda.

Nu är det tyvärr så att pälsdjur och jag funkar bäst på lagom avstånd.  Vi kunde snabbt konstatera att hennes föräldrars katt inte var någon hit.  Lilla katten gillade att sova mitt bland sängkläderna.  Jag förstår katten precis, jag tycker också att det är jättemysigt med en säng, men en säng som en liten katt har sovit i innan gör mig rödögd och kliande.

Ebba brukar säga att pälsdjursallergi är min sämsta egenskap.  Det säger hon fortfarande, trots att mina medicinska problem, sedan vi upptäckte dem 2011, numera även står i vägen för vår gemensamma barnlängtan.  Och efter att ha levt ihop med henne i rätt många år har jag liksom fått intrycket att det är hennes ärliga uppfattning. Att behöva IVF för att skaffa barn är ett problem som, faktiskt, är lättare att lösa än att inte kunna bo ihop med en liten katt.

Jag tillhör inte de som tycker att djurägare är fåniga, eller att djur är något slags ”barnsubstitut”, tvärtom, att ha husdjur är synnerligen givande och utvecklande på många sätt och gör en till en mer empatisk människa tror jag.  Vilket ju naturligtvis hänger ihop med föräldraskap men ändå är helt olika saker.

Det stod i tidningarna idag om att konceptet ”kattcaféer” har kommit till Tyskland, alltså att caféet har ett antal katter som kattvänliga gäster utan egen katt får umgås med.  Jag såg nog hur Ebba riktigt myste av förtjusning vid blotta tanken.  Jag ser framför mig hur vi barnvaktar en bekants barn någon gång, eller kanske har ett eget litet barn i vagnen, och hänger på ett kattcafé med välventilerad uteservering.  Det vore en lyckad dag för alla tror jag.

Att längta lagom mycket efter barn

Jag tror att alla som kämpar med IVF har känt sig ifrågasatta någon gång (eller ofta). Av politiker som försvårar behandlingar genom krångliga regler, av okunniga journalister som skriver förvirrade skräckreportage om barngalna kvinnor, och av bekanta som kläcker ur sig de mest sårande saker (”ni kan väl skaffa hund istället” brukar vara en favorit).

Man får helt enkelt inte längta för mycket efter barn. Inte så där mycket så att man börjar äta konstiga mediciner och sticka sprutor i sin egen kropp och underkasta sig hundra tusen gynundersökningar. Då är man konstig. Hysterisk. Borde skaffa hund istället.

Sedan har vi dem som aldrig har känt någon barnlängtan. De som kanske tidigt bestämde sig för att de inte ville ha barn, och som aldrig har fått skäl att ompröva det. I mainstreamsamhällets ögon är det inte heller okej. I alla fall inte för kvinnor. För några månader sedan blev Pia Sundhage (fotbollstränaren, f.d. fotbollsspelaren) intervjuad i en stor tidning, jag minns inte längre vilken. Rubriken var ”Jag vill inte ha barn” eller något liknande. Som om det är det intressantaste man kan säga om henne. Frivilligt barnlösa (i synnerhet kvinnor) misstänkliggörs och det spekuleras i huruvida de är själviska, bittra eller bara konstiga.

Det här stör mig något oerhört. Att det finns en ”lagom” nivå av barnlängtan som man ska hålla sig till. En normgodkänd barnlängtan. Enligt mina empiriska observationer, verkar det som om de här kriterierna ska vara uppfyllda för att man ska få längta efter barn:

– Man ska vara kvinna. (Män får inte längta jättemycket efter barn. Det ses som konstigt. Eller i alla fall något man aldrig pratar om).

– Man ska dessutom vara född till kvinna. (Transsexuella tvångssteriliseras, vilket i sig är så upprörande att det är helt obegripligt att det har fått fortgå så länge. Det finns ett ord för sådan verksamhet, men jag bor i Tyskland så jag skriver det inte).

– Man ska leva i ett långvarigt heterosexuellt förhållande. (Att ensamstående och  homosexuella också kan längta efter barn verkar komma som en överraskning för många. Om de inte bara avfärdar tanken som absurd).

– Tillåten ålder att längta efter barn är 25-38 år. (Både äldre och yngre brukar bli rejält fördömda i mainstreamsamhället. Som om barnlängtan slår till vid en viss ålder, lika för alla).

– I denna ålder är det å andra sidan obligatoriskt att längta efter barn, om alla ovanstående kriterier är uppfyllda. (Annars ses man som bitter eller konstig, se ovan).

– Barn ska tillverkas medelst vaginala samlag hemma i sängen. (Vi som kämpar med IVF har nog alla fått höra olika varianter av hur IVF tär på vårdresurser, eller är mot Guds vilja, eller bara är ”onaturligt” så där i största allmänhet).

Alla vi som inte håller oss inom dessa snäva ramar blir ifrågasatta. Varför? Vem har med min barnlängtan att göra, egentligen?

En av de mest överraskande insikter jag fått efter åren av ofrivillig barnlöshet är denna: Jag känner lika mycket sympati för de frivilligt barnlösa som för de ofrivilligt barnlösa. Barnlängtan är personligt. Ingen annan har rätt att bestämma vilken längtan som är lagom och acceptabel. Ingen utom jag vet hur det känns inne i just mig.

Och nej, att skaffa en hund är inte samma sak.