Tag Archives: betraktelse

Missfall och mänsklighet

(En filosofisk betraktelse på en liten stenskärva i världsalltet).

Ibland får man veta något som skakar ens föreställningar om tillvaron i grunden. Inte något som egentligen påverkar det egna livet, utan bara en ändring av hur man uppfattar verkligheten.

Den här artikeln från The Conversation av biologerna McCoy och Petrov var en sådan upplevelse. Den handlar om missfall.

Vi har ju fått lära oss att hos fullt friska fertila kvinnor kommer ungefär en tredjedel av alla graviditeter att sluta med missfall. Det är därför barnmorskor kan slänga ur sig hjärtlösa ”Det är bara att försöka igen” till kvinnor som kommer till gynakuten med missfall, för det är extremt vanligt med missfall. Nästan alla kvinnor som har barn har också upplevt missfall.

Fast en tredjedel är inte rätt siffra. Eller snarare, det är rätt siffra, men på fel sak. Enligt artikeln i The Conversation är det endast 30% av alla befruktade ägg som leder till födelsen av ett levande barn. Det betyder alltså att hela 70% av alla befruktade ägg slutar med missfall. 70%! Två befruktade ägg av tre blir ingenting alls. McCoy och Petrov illustrerar med ett isberg:

Ett isberg av missfall.

Ett isberg av missfall. Det uppskattas att bara 30% av alla befruktade ägg leder till födelsen av ett levande barn. Bild från Larsen et al., BMC Medicine 2013 11:154 efter ett original av Macklon et al 2002.

De flesta missfallen sker innan kvinnan ens kan veta att hon är gravid. Ägget befruktas men fäster inte i 30% av fallen (pre-implantation i figuren) och då är det omöjligt att veta att det ens fanns ett embryo i äggledaren, om man nu inte håller på med IVF. I ytterligare 30% av fallen fäster ägget i livmoderslemhinnan men stöts ut väldigt tidigt (post-implantation i figuren). Den som tjuvtestar kan få ett svagt plus på stickan, men graviditeten består inte. Av de 40% befruktade ägg som faktiskt leder till en detekterbar graviditet kommer en fjärdedel, eller 10% av alla befruktade ägg, att leda till ett missfall i klassisk mening. Och så återstår toppen av isberget, de lyckliga rosiga levande barnen som var den lilla minoritet av de befruktade ägg som faktiskt överlevde hela vägen.

Den här artikeln förklarade en hel massa saker för mig. Till och börja med så är det ju så att chansen att bli gravid av ett IVF-försök är runt 30%. Det är alltså inte för att IVF är sämre än naturen, utan betyder bara att IVF inte kan ge oss bättre odds än de kassa som även fullt fertila har att dras med. (Med den lilla skillnaden att fertila heterosexuella par kan försöka hemma alldeles gratis varje månad förstås).

Jag förstår också varför klinikerna sätter testdatum helt absurt långt efter återföringen. Läkarna vet givetvis att vi kan testa positivt flera dagar före beräknad icke-mens. Men de vet också att väldigt många av dessa plus skulle försvinna efter bara en vecka. Det är av omsorg om oss, för att vi inte ska få falska förhoppningar. Den som testar positivt i vecka sex har betydligt bättre chanser att föda ett levande barn än den som testar positivt i vecka tre-och-en-halv.

Så långt in i artikeln var det intressant läsning av ganska alldaglig karaktär. Lärorikt men knappast omskakande. Men sedan tog McCoy och Petrov diskussionen ett steg längre. De konstaterade att de tidiga missfallen beror på kromosomfel i de flesta fall, vilket också är vad Dr B sa till oss när vi fick ett spökplus under IVF 1. Kromosomfelen ökar med kvinnans ålder, men det finns även en annan faktor som de har upptäckt, en genvariant som finns hos många människor, oberoende av ålder, och som verkar leda till tidiga missfall genom fel i den tidiga celldelningen (mitos). De undersökte även genmaterial från neanderthalare och denisova-människor (d.v.s. utdöda nära släktingar till oss moderna människor, homo sapiens) och kunde något oväntat konstatera att ”missfallsgenen” inte fanns hos dessa andra hominider.

Vi tar en liten paus här och funderar över den senaste meningen. Väldigt många människor vandrar runt på denna jord med en gen som gör fortplantning svårare. Våra nu utdöda släktingar hade inte denna gen. Vi, som alltså har lägre fertilitet, var de som överlevde. Våra fertila hominidkusiner gjorde det inte. Evolution brukar inte fungera så här. Evolution brukar premiera fortplantning. Flest avkomma vinner i det evolutionära racet, för det mesta. Men inte här. Vad i hela friden pågår?

Evolutionen tillåter inte att vi bär omkring på dåliga gener. Den som fortplantar sig dåligt får färre barn, och genen borde dö ut. Det faktum att många människor ändå har denna ”missfallsgen” betyder att den lägre fertiliteten i sig innebär en överlevnadsfördel. I mänsklighetens historia har det alltså varit till nytta för oss att de allra flesta befruktade äggen aldrig ledde till ett levande barn.

Men varför? McCoy och Petrov spekulerar om orsaker, och här medger de att de faktiskt inte kan veta med säkerhet (och det är så man ser att det är forskare och inte journalister som har skrivit artikeln). De påpekar att människan, till skillnad från nästan alla andra djur, har dold ägglossning, d.v.s. det är väldigt svårt att avgöra när en kvinna är fertilast under månadscykeln. Jämför ägglossningsstickor med hur katter beter sig när det är parningsdags. En man och en kvinna måste för det mesta ha samlag många gånger för att hon ska bli gravid. Under den tiden hinner de fästa sig vid varandra. Mannen har större incitament att stanna hos kvinnan och se till att deras barn överlever. Familjeband och lojalitet får en annan betydelse. Ytterligare fördröjning av graviditeten är alltså inte en evolutionär nackdel, utan förstärker familjebildningen. Det har till och med hävdats att den dolda ägglossningen hos kvinnor indirekt har givit upphov till symbolisk kultur (tron på abstrakta ting som bara existerar så länge som många tror på dem, som exempelvis äktenskap, kreditkort, äganderätt av landområden och medborgarskap), samt har drivit på utvecklingen som har lett till att vi har blivit de intellektuella, reflekterande och sagoberättande varelser vi är.

Tanken svindlar. Missfall som en drivande faktor i mänsklighetens kulturutveckling?

Det här kanske inte alls stämmer. McCoy och Petrov anför själva alternativa förklaringar, exempelvis att ”missfallsgenen” verkar saknas i tumörer, så den kanske skyddar mot cancer. Den kanske har en koppling till testikelutveckling, så att den ger en evolutionär fertilitetsfördel till män som bär den, vilket leder till att den blir kvar i populationen.

Men tänk om det är de tidiga missfallen i sig, mänsklighetens inneboende låga fertilitet, som faktiskt har lett till hela vår civilisation. Tänk om vi ofrivilligt barnlösa bara betalar ett nödvändigt pris för parkärlek, för familjeband, för sagor och fantasi och sång?

Jag önskar att det är så. För då finns det kanske en djupare mening med eländet i alla fall.

Annonser

Natten är dagens mor

Flytten har satt sina spår. Alla våra saker finns i nya skåp och lådor i ett nytt hem i en ny stad i ett nytt land. Vi är glada att vara här, men invandring är stressande, även om man vandrar hem.

Det är kaos, helt enkelt. Viktiga saker försvinner för att dyka upp på de mest oväntade ställen. Och kroppen gillar inte heller läget. Senaste menscykeln klockade in på 19 dagar, utan att termometern givit utslag för ägglossning. Som om det inte vore nog med allting annat.

Kaos är granne med Gud, hävdade Stagnelius. Kanske mår man lite bättre av att tänka så.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

(Erik Johan Stagnelius, 1793 – 1823)

Stagnelius trodde på en frälsande gud. Jag tror att det mesta brukar ordna sig, på något oväntat sätt.

 

 

Ljuset i slutet av tunneln

Det har gått en dryg vecka sedan det definitiva negativa beskedet. Jag har varit på kliniken och gjort ett blodprov. Det var också negativt. Sköterskan tyckte så synd om mig där jag satt och hängde med huvudet och visste att jag inte var gravid efter hemmatest och mens, att hon tyckte att jag inte behövde ringa för att ta reda på resultatet när provsvaret hade kommit. Eftersom jag redan visste. Men jag ringde ändå, för jag är en sådan person som måste följa upp allting.

Jag är extremt ogravid. Så är det bara.

Det har gått en dryg vecka, och jag har gråtit och varit arg och velat örfila hela universum. Och sedan har jag gråtit lite till. Jag trodde att man vänjer sig efter ett tag, men det gör man inte. Inte jag i alla fall. Jag har gråtit mer den här gången än någon gång tidigare. Förra gången blev det ju ett svagt plus som försvann. Någonstans hade jag trott att det skulle gå bättre den här gången, just för att varje gång har lett till lite mer framgång än den föregående. Alla två tidigare gånger alltså. Men man kan inte dra några slutsatser ur två händelser. Det vet jag ju. Egentligen.

Efter att ha varit ledsen och arg i omgångar i en dryg vecka är det som om jag inte orkar vara varken ledsen eller arg längre. I synnerhet inte båda samtidigt. Jag vet inte om det är hormonerna som har gått ur kroppen äntligen, så att jag är mig själv igen, eller om jag helt enkelt har varit ledsen färdigt för den här gången.

Vi har kramat varandra ofta den här veckan, min man och jag. Pratat om allt som har hänt. Tagit hand om varandra. Varit glada för att vi i alla fall har varandra. Skrattat tillsammans åt saker som är roliga eller knasiga eller bara absurda. Vi har pratat om att vi kanske lyckas nästa gång. Eller att vi kanske aldrig får några barn.

Långsamt, långsamt har jag börjat se det. Ljuset i slutet av tunneln. Egentligen hatar jag allt såndant där käckt ”tänka positivt”. Speciellt när det är en uppmaning till någon som har det svårt. Speciellt speciellt när någon säger så till mig när jag är nere. Den positiva känslan måste få komma inifrån. Hurtiga tillrop utifrån hjälper nog ingen.

Vi i IVF-träsket är vana vid tunnlar av mörker, och sedan kommer man ut på andra sidan, tills det är dags för nästa tunnel av mörker. Nu ser jag någonting som glimmar där framme. Det kanske är ljuset utanför tunneln. Eller lyktorna på ett framrusande tåg.

Man kan inte tvinga någon att tänka positivt. Man kan inte tvinga sig att vara glad. Jag går inte runt och tänker att jag självklart kommer att bli mamma någon gång. Det finns inga garantier. Vi kanske aldrig blir föräldrar, så är det. Men någonstans törs jag ändå tro att livet kommer att bli bra hur det än blir, med eller utan barn. Och just nu, precis här, är det faktiskt inte så illa heller. Jag kan inte välja att vara glad, men jag kan välja att tänka på sådant som gör mig glad. Jag kan välja att berätta för min man hur mycket jag älskar honom varje dag. Att kunna göra det är en förmån i sig.

Häromdagen, när jag var i Sverige på besök, fladdrade Sven-Bertil Taube förbi i något prat-och-musikprogram på TV (jag har varit utomlands så länge att jag inte vet vad svenska program heter längre). Han sjöng Evert Taubes visa ”Så länge skutan kan gå”, som handlar om just att vara tacksam för det man har och att ta vara på sina möjligheter. Den visan får bli mitt ledmotiv för den kommande veckan. Här är en av få versioner jag har hittat som inte är spärrad i Tyskland: ”Så länge skutan kan gå” med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
(Evert Taube, 1960)