Tag Archives: demografi

Mer stöd till IVF-par i Tyskland

Kort lägesrapport först: Graviditeten går in i vecka 10 nu. Ebba mår lite illa av och till och är matt för det mesta. Tempot blir med andra ord väldigt lågt just nu. Undertecknad (Ebbas man) handlar kopiösa mängder frukt. Som går åt rätt fort.  Utom de otäcka besprutade icke-ekologiska vindruvorna. Dem fick jag äta upp. Te är tydligen äckligt också. Apropå vindruvor så är väl Lillpotäten stor som typ en stor vindruva just nu.


Över till det som jag egentligen hade tänkt skriva om:

I Tyskland finns sedan 2012 ett statligt stöd för IVF-behandlingar som betalas ut till gifta par. Tyvärr är reglerna utformade så, att det bara betalas ut lika mycket pengar från den federala tyska staten, som delstaten skjuter till själv, och det gör att det finns stora regionala skillnader mellan olika delar av landet för vad det kostar att göra IVF (precis som det var mellan de svenska landstingen tidigare). I normalfallet brukar sjukförsäkringen täcka hälften av kostnaderna för tre IVF-behandlingar (enklast möjliga, exklusive fryskostnader med mera).

Under de senaste åren har flera delstater infört extra statligt stöd till IVF-behandlingar, i synnerhet de delstater som ligger i f.d. Östtyskland, där man har mycket problem med avfolkning av glesbygden eftersom unga människor flyttar därifrån. Den senaste delstaten som införde stöd är Berlin (artikel på tyska här).

Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Michael och Cornelia är ett gift par som är ofrivilligt barnlösa. De har båda jobb och betalar obligatorisk sjukförsäkring. Deras sjukförsäkringskassa täcker hälften av kostnaden för IVF 1, 2, och 3, som annars kostar ungefär 4000 euro (cirka 35 000 kronor) per gång. Med sjukkassans stöd kostar det alltså 2000 euro. Fryskostnader och frysåterföringar betalar man hela kostnaden för själv.

Om Michael och Cornelia inte hade varit gifta hade de fått betala allt själva eller ansöka om dispens hos sjukförsäkringen, vilket kan vara svårt att få. Dessutom måste de vara inom ett visst åldersintervall (t.ex. 25-40 för kvinnor, 25-50 för män).

I delstater som har extra stöd, som nu senast Berlin, kan man få ytterligare några hundra euro i bidrag, och sedan får man lika många euro till av tyska förbundsstaten. Så tillsammans kanske Michael och Cornelia kan få 1000 euro till eller så i bidrag per gång, plus de 2000 de fick av sjukförsäkringen, om de har turen att bo i en delstat som subventionerar IVF. Då får de alltså betala 1000 euro plus frysförsök själva.

I Berlins fall gäller subventionerna bara för försök 2 och 3. Jag tycker att det är intressant att man medvetet har valt att ge mer stöd till par som inte lyckas direkt, än till de som börjar göra behandlingen. Berlins hälsominister motiverade beslutet med att ”eftersom det är precis då som förtvivlan och besvikelsen är som störst, har vi beslutat oss för att hjälpa dessa par”, det vill säga de som är på sitt 2:a eller 3:e IVF.

En annan grej som skiljer Berlins beslut från de andra delstaternas är att Berlin inte precis är någon glesbygd – tvärtom har Berlin födselöverskott – men man har ändå valt att införa detta stöd utan att motivera det med befolkningsfrågan. Bra tycker jag. IVF-stöd ska inte bara handla om samhällsnytta i ekonomiska termer, utan även om att minska lidandet för de par som är ofrivilligt barnlösa. Det handlar ju trots allt om ett behandlingsbart medicinskt problem som annars gör många människor väldigt olyckliga. (Och leder till att färre människor föds, förstås, men det var ju nu inte det som var poängen här.)

Annonser

Tyskland behöver bebisar!

En intressant skillnad mellan Tyskland och Sverige är att Tyskland saknar centraliserade folkbokföringsregister. Där Sverige har järnkoll på sina medborgare genom personnumren, och eventuella osäkerheter huvudsakligen beror på att inte alla anmäler flytt ut ur landet som man ska, saknar Tyskland översikt helt. Visserligen måste man folkbokföra sig, men om man flyttar från en stad till en annan (eller från en stadsdel till en annan om man bor i en stor stad) så är det ingen som kontrollerar att man inte är folkbokförd på två ställen.

Resultatet är att ingen riktigt visste hur många människor som bodde i det återförenade Tyskland. För att råda bot på detta genomfördes 2011 en stor folkräkning i Tyskland. En tiondel av alla som bor i Tyskland blev helt enkelt fysiskt räknade i sina hem. Hyresvärdar, studentboenden, flyktingläger, sjukhus och fängelser fick redogöra för antalet personer boende på dessa sätt. Omkring 30% av alla boende i Tyskland blev direkt berörda av folkräkningen. Tyskland har ungefär 80 miljoner invånare, medborgare och personer med uppehållstillstånd inräknade. Folkräkningen 2011 var alltså en väldigt stor affär.

Resultatet var inte speciellt förvånande, men ändå alarmerande:
Tyskland saknar 1,5 miljoner människor.

Nu är det lyckligtvis inte så att stora mängder levande människor har försvunnit. Man har helt enkelt tidigare överskattat antalet invånare, främst antalet invandrare, som är 6,2 miljoner, istället för de 7,3 miljoner man tidigare antog.

Problemfritt är det dock inte. En alltför liten befolkning är inte bra för ett lands ekonomi. Var femte tysk invånare är över 65 år gammal. Dessa måste bli försörjda och omhändertagna genom de yngres arbete. Bara 16% av tyskarna är under 18 år. Födelsetalen är låga, i snitt får varje tysk kvinna 1,4 barn. Denna siffra har varit konstant de senaste 20 åren, men antalet kvinnor i barnafödande ålder minskar, vilket betyder att antalet nyfödda barn minskar från år till år.

Tyskland blöder. Utan invandring hade demografin varit katastrofal, men problemet med en åldrande befolkning kan inte avhjälpas enbart med invandring.

Tyskland behöver bebisar. Samtidigt är det så att barnlösheten bland kvinnor ökar, främst i västra Tyskland. En stor del av denna barnlöshet är antagligen frivillig, för att kvinnor väljer bort barn till förmån för en karriär. Denna hypotes stöds av att högutbildade kvinnor är barnlösa i större utsträckning än lågutbildade, samt att barnlösheten är större i västra Tyskland, där det ofta saknas dagisplatser, än i östra Tyskland, där DDR:s omfattande barnomsorg finns kvar.

I ett land där antalet nyfödda stadigt sjunker kan man tycka att alla politiker borde snubbla över varandra för att hjälpa ofrivilligt barnlösa att sätta nya människor till världen. Kostnaden för IVF-behandlingar är så liten i jämförelse med vad det lilla barnet skulle betala i skatt under sin livstid. Men så är det inte. Hälften av kostnaden för baspaketet av tre IVF-behandlingar står sjukförsäkringen för. Allt övrigt, som frysförsök, blastocystodling, assisted hatching och fler försök än tre, måste man betala helt själv.

Galet är bara förnamnet. Jag vill sätta nya människor till världen i Tyskland. Borde inte tyska politiker gilla det?