Tag Archives: Ebbas man

Sötchock

Ebba är iväg på annan ort och jobbar. Allt väl med henne just nu vad det verkar, förutom lite extra trötthet. Jag är kvar och råkade hamna på en babybutik idag när det skulle införskaffas lite prylar till ett syskonbarn.

Vi är inte riktigt beredda att köpa några babysaker än tror jag. IVF:are vet att inget är helt givet på detta område, någonsin. Men alltså. Små små sparkdräkter och mössor överallt. Sötchocken. Klev ut i solskenet lätt tårögd och överväldigad.

Mamma (blivande farmor alltså) plockade fram en pytteliten stickad tröja med mitt namn på igår, som hon sa att hon lagt undan och inte velat ge bort till någon annan liten släkting. Tja, det är ju praktiskt om folk ser vem barnet tillhör sen.

Annonser

Jo, det blir starkare

Hej! Du som inte läst den här bloggen så länge kommer kanske inte ihåg mig, men det är alltså jag som är Ebbas man.

Mycket tydligare streck idag, inget tvivel om den saken. Det lilla embryot har fäst och mår än så länge bra vad det verkar. Vi börjar sakta men säkert släppa lite på våra mentala spärrar mot att hoppas för mycket. Idag får man vara glad.

Vi berättade för våra föräldrar (som naturligtvis vet att vi har gjort en återföring). De vet att det är väldigt, väldigt tidigt. Vi med. Men idag är vi glada. Detta är alltså vecka 5 eller vad det nu blir. En alkoholfri skål utbringas för min gravida och fantastiska fru.

Vi har tittat lite på ny (och ganska liten) bostad de senaste veckorna. Dags att avvakta några veckor till med att ta sådana beslut tror jag.

Äggplock avklarat

Ebbas man igen, det är ett tag sen jag skrev något här nu.

Ebba har mest legat utslagen på soffan sen vi kom tillbaka från sjukhuset. Det är henne väl förunnat. Äggplock är väl aldrig särskilt kul att vara med om, och all anspänning, smärta, stress och sömnbrist som samlats de senaste veckorna börjar liksom ta ut sin rätt tror jag. Men tack vare stöd och råd från barnmorskorna och sköterskorna gick det i alla fall. Sjutton små fina ägg blev det som i detta nu får träffa ännu mindre herrbekanta. Första återföringen preliminärt på fredag.

Man får höra en del fragmentariska livsöden bara av att sitta en timme i uppvakningsrummet och smutta på landstingskaffe medan partnern vilar efter operationen. Det är så mycket förväntningar och ångest kring det där, så olika sätt att hantera denna livskris, allt bara med ett tunt draperi som skiljer en åt från andra. Man förstår varför sjukhusserier är så populära. Själv kände jag väl att det blir någon slags tyst överenskommelse om att i största möjliga grad ge varandra utrymme. Jag dristade mig till lite kallprat vid kaffebordet, i en mer neutral miljö.

Jag funderar lite på det där med resultatinriktning. Jag får liksom intrycket att det finns någon slags tendens att både vårdpersonal och patienter gärna fokuserar på det mätbara. Sjutton ägg är bra. Det vet jag, och det framgår ju också med all tydlighet av hur personalen presenterar det. Själv tänker man väl mest att det är skönt att det troligen inte kommer att behövas fler äggplock på länge.

When in doubt, make tea. Jag tror jag har tappat räkningen på hur många koppar varm dryck jag tillrett idag och fler lär det bli.

Nä, det var väl inget då. Testdag.

Blodprovet lämnades i morse.  Vår klinik är så effektiva så att de skickar provet till labbet samma förmiddag och får resultatet efter lunch.  Och det var jättenegativt.  Så var det sagt.

Ombra mai fù

di vegetabile,

cara ed amabile,

soave più.

Aldrig har det funnits någon skugga

av en växt

mer kär och älskvärd,

eller vänlig.

På vårt program står långa skogspromenader och mysiga hemmakvällar.  Vi kanske inte kommer vara så aktiva här på ett tag, fast Ebba säger att hon har inlägg som hon vill skriva klart så det gör hon nog också när hon vill och orkar.  Inget datum satt för nytt IVF och så vill vi nog ha det de närmaste månaderna också.

Att vandra tillsammans

Idag var vi och träffade fru doktorn.  Efter ett inledande försiktigt konstaterande om att det inte hade fungerat senaste gången, troligen för att hon ville sondera lite med oss hur vi mådde kring det, så måste jag säga att det ändå fort blev ganska avslappnat.  De senaste helgerna har vi jobbat rätt intensivt med att bearbeta och reflektera, samt förstås att avsätta lite tid åt varandra, vandra långt tillsammans, bo på hotell och så.  Vi hade liksom redan bestämt oss för att ja, det var asjobbigt med senaste misslyckandet, men det känns faktiskt helt ok ändå att göra en ny kryocykel (FET tror jag det brukar kallas i Sverige?), alltså med de mest lovande när vi tinat de fyra embryon vi har i frysen.  Lika naturligt som det kändes att ta en lång paus och vänta in senaste försöket, lika naturligt känns det att sätta igång direkt nu.  Ebba var peppad till max, jag försökte i vanlig ordning vara ett extra par öron för att höra det som Ebba eventuellt missar när vi ska försöka hänga med i den medicinska terminologin på tyska, så att vi kan fråga om vi är osäkra.  I alla fall, det blir nog ett nytt försök i nästa cykel så i oktober börjar vi igen.  Medicinerna är uthämtade.

Ett manligt perspektiv på jämställd ofrivillig barnlöshet

Hej igen, Ebbas man här, har inte skrivit på ett tag men jag tyckte att det var nödvändigt att skriva någonting här nu när jämställdhetsvinkeln på ofrivillig barnlöshet diskuterats här och i andra bloggar.  Uppenbarligen finns det en nyfikenhet efter en manlig röst i diskussionen, så här är jag.  Som gammal hipster-feminist (jag var det långt innan det blev mainstream bland män och Göran Persson och Anders Borg blev det) tycker jag att det finns en självklar poäng i att jämställdhetsfrågor inte automatiskt ska vara en kvinnlig domän.

Samtidigt vill jag inte att någon ska tolka det som att jag gör mig till någon sorts uttolkare av manligheten här, jag är väl lika missanpassad till någon slags genomsnittlig eller idealiserad manlighet som de flesta.  Jag talar för mig själv och ibland för både Ebba och mig själv, men andra män och par lär inte alltid se saker på samma sätt och det är väl helt naturligt.

Du som är ofrivilligt barnlös man och håller med om vad jag skriver, eller ännu bättre, har en annan ståndpunkt som du vill redogöra för, delta gärna i diskussionen i kommentarsfält eller länka din blogg!  Du som har en man vid din sida, låt gärna honom komma till tals först. Vissa delar av diskussionen kan säkert vara relevant även för samkönade par, men jag kommer nog i alla fall att utgå från att man lever i någon sorts äktenskapsliknande parförhållande när jag skriver.  (I Tyskland är äktenskap en förutsättning för att få IVF betalt av sjukförsäkringen, annars behöver man speciellt tillstånd.)

Jag kan ärligt säga att Ebba och jag båda har lärt oss en hel del om varandra och IVF-processen genom att läsa varandras inlägg, för den ordlösa kommunikationen är i allmänhet sällan lika effektiv som den talade eller nedskrivna.  Det har blivit många ”Jaha, du tänkte alltså SÅ den gången”-upplevelser.  Många använder sin blogg som terapi, så en parblogg kan väl bli en form av parterapi antar jag, även om Ebba och jag censurerar och anonymiserar oss ganska kraftigt såhär i offentligheten.

Jag tror att jag gör så att jag delar upp mina tankar kring jämställdhet och ofrivillig barnlöshet i några olika inledande frågor, så får ni som läser bidra med egna frågeställningar som ni vill diskutera.  Sen kan jag fördjupa diskussionen kring enskilda frågor i kommande inlägg.

  1. Att vilja ha barn som individ och som par.  Ja, detta tror jag nästan är en tabubelagd fråga i sig, för det finns förhållanden där själva frågan om att vilja ha barn är så laddad att man inte ens klarar av att prata om den, trots att man kanske redan befinner sig i IVF-processen eller överväger att göra IVF.  Det klassiska problemet är ju att en vill mer än den andra partnern, och hur hanterar man det (eller misslyckas med att hantera det) i en relation?  Finns det jämställdhetsfällor eller könsrollsdrivna problem i barnlängtan i sig?
  2. Vilka skillnader mellan manligt och kvinnligt finns i hur man ser på fertilitet och barnlängtan i samhället i allmänhet?  Den berömda biologiska klockan till exempel, hur varierar synen på den mellan män och kvinnor?
  3. Hur bemöts man inom fertilitetsvården som par/man/kvinna?  Det verkar variera ganska mycket mellan olika vårdinrättningar , vad det verkar av inlägg och kommentarer som jag läst.
  4. Hur hanterar man som par den fundamentala biologiska skillnaden i att kvinnan oftast utsätts för de flesta behandlingarna, oavsett vad den medicinska orsaken är?  Var går gränsen mellan att acceptera de biologiska förutsättningarna och att hänfalla åt överdriven biologism och könsrollstänkande?
  5. Vad kan jag, som partner till en kvinna som man genomgår någon form av IVF-behandling med, eller som partner till en kvinna i ett barnlöst par, göra konkret?  Vad ska jag inte göra?  Vilket ansvar bör jag ta, vilket stöd behöver jag?

Jag läste häromdagen att Tyskland fått sitt första fall av en man som med hjälp av spermadonation fött barn, alltså en person som genomgått juridiskt könsbyte från kvinna till man, men fortfarande kan föda barn och också gjort det.  Det intressanta med detta ur ett barnlöshetsperspektiv var att han även ansökte om att registreras som både barnets juridiska mamma och juridiska pappa.  Också en intressant utgångspunkt för diskussion, tror jag.  Vad betyder det för individuella barnlösa par i framtiden att det faktiskt redan idag finns enstaka fall som utmanar traditionella könsroller?  Men eftersom detta var en singelförälder tror jag att jag lämnar just detta fall utanför jämställdhetsdiskussionen för tillfället.

Mannen som slutade bada

Ebbas man: Detta är ett ganska långt men förhoppningsvis informativt inlägg, om min syn på fertilitetsproblemen och min upplevelse av diagnosen.

Att bli medlem av ofrivilligt barnlösas klubb är för vissa en gradvis process och för andra en ganska omedelbar.  Om man till exempel redan har en medicinsk diagnos som är kopplad till sterilitet, så vet man samma dag som man bestämmer sig för att skaffa barn, att det inte kommer att gå på det vanliga sättet.

För eventuella andra manliga läsare; en del av er kanske minns den där hälsodeklarationen man skulle fylla i när man gjorde mönstringen. På alla frågor ska man kryssa i ”nej” om man är kärnfrisk, utom den som lyder ”Har du två testiklar i pungen?” eller något åt det hållet.  Förmodligen är frågan formulerad så bara för att man ska hålla sig vaken och för att kunna sätta åt den som inte läser frågorna ordentligt, även om det naturligtvis är ett riktigt medicinskt problem.

I alla fall: hade du kryssat i ”nej” på den frågan eller haft en sjukdom med sterilitet som känd bieffekt hade du antagligen också redan reflekterat lite över det här med sterilitet.  De flesta andra gör det inte.

Så om man inte har någon anledning att misstänka fertilitetsproblem, så är det en gradvis insikt om att det kanske kommer att bli svårt som kommer smygande.  Även om man rent bokstavligen är ofrivilligt barnlös om man inte lyckas första månaden man försöker, är det helt normalt att det inte händer något på flera månader.

Den som blir tokstressad av att inte lyckas på två-tre månader har inte fattat hur den grundläggande biologin och det här med sannolikheter fungerar.    Det är helt normalt även för superfertila par att det inte blir barn direkt de första månaderna, eller att det blir ett så tidigt missfall att man aldrig ens märker graviditeten.

Och det finns så många anledningar till att det inte funkar, någon gång tänker man att man nog råkade vara bortresta från varandra eller helt enkelt inte hade tid eller lust när ägglossningen hände, har man som Ebba lite oregelbunden cykel kanske man inte ens vet när ägglossningen kom förrän långt i efterhand.

Jag minns att vi provade att köpa ägglossningstest efter ett tag, men det vet vi ju nu är ganska överflödigt.  Det var länge sedan vi använde något sånt nu.

Ebba har i andra inlägg (1, 2, 3) skrivit om de första stegen i vår fertilitetsutredning och vårt första IVF, men hon har av naturliga skäl varit ganska kortfattad i vad som hände innan allt det här och hur vi kom fram till vad det egentliga problemet var.  Spermiogrammet som vi gjorde på kliniken var det första egentliga testet vi gjorde på mig.

Sent, kan tyckas, men eftersom vi inte hade några andra anledningar att tro att det fanns något problem, och läkarna som Ebba först pratade med var så monumentalt ointresserade av att prata om min fertilitet innan hon var undersökt, så blev det nu inte så.

Läkaren gjorde klart att om jag använde dopingpreparat (vilket är ett gigantiskt skämt i sig om man någonsin träffat mig och sett mig) så skulle det synas på hormonnivåerna i testet direkt, så det var lika bra att vara uppriktig på den punkten.  Det är tydligen väldigt vanligt bland dopingmissbrukande kroppsbyggare som knaprat anabola sen 20-årsåldern att bli sterila innan de väl kommer upp i familjebildaråldern, som en biverkning, och förvånande många ljuger också om det inför anhöriga eller läkare trots att det är omöjligt att dölja i sådana här prover.

Mitt blodprov var bra, alla hormon- och blodvärden var normala.  Men spermiogrammet (och den första bekantskapen med det röda rummet) gav ett tydligt svar på vad som kunde vara vårt största problem; min spermiemotilitet.  Väldigt få av mina spermier kan simma rakt fram, några  kan simma lite grann, och när man dessutom väntar någon dag (som som bekant behövs om de ska ta sig till rätt ställe själva) så finns det i princip inga användbara spermier alls kvar.

Så här i efterhand kändes det på ett sätt skönt att en gång för alla få veta att det här med att hålla på och följa kalendern slaviskt inte skulle ge några resultat.  Vår chans att få barn utan assisterad befruktning är inte noll, men den är så låg att det är ganska troligt att vi skulle kunna försöka i uppåt tio år utan att lyckas.

Vad kan man göra då? undrade vi.  Tja, man kan väl se till att leva hälsosamt, inte stoppa i sig några gifter.  Som den nötta vitsen, det är synd att man inte röker eller snusar för det hade varit nyttigt att sluta.  Det finns en del som påstår att vissa vitaminer och alternativmedicinska behandlingar kan hjälpa, men de vetenskapliga bevisen för det är så tunna att jag fick intrycket att läkaren nämnde det bara för placeboeffektens skull; han tog inte upp ämnet igen när vi kort svarade att vi bara vill testa behandlingar som man faktiskt vet hjälper.

Jag fick en adress till andrologen.  Om du aldrig hört uttrycket förr så betyder det mansvetare, en person som studerar män, alltså en läkare för manssjukdomar, en snubbolog.

Mottagningen visade sig ligga i en av de tristare förorterna till vår stad, i ett gammalt hus från före kriget, ett par trappor upp i ett nernött trapphus med utsikt över en trafikerad gata.  Det var bara att kliva in och försöka reda ut vad som var problemet med sköterskan i receptionen så gott det gick på tyska.  Ofrivillig barnlöshet som diagnos kallas Kinderwunsch på tyska, barnönskan, vilket jag kunde säga så det underlättade.

Sedan fick jag sätta mig och fylla i hälsodeklarationen.  Det trånga väntrummet var till större delen fullt av äldre herrar, för manssjukdomar som exempelvis prostataproblem drabbar ju nu huvudsakligen äldre män.  Överhuvudtaget vet nog de flesta som jobbar inom sjukvården att den typiska patienten inom de flesta områden (med fertilitetsproblem som ett av få undantag) är en pensionär.

Men sedan fick jag komma in, läkaren pratade som tur var rätt hyfsad engelska, och så fick jag svara på lite grundläggande frågor.  Det blev lite administrativ förrvirring medan de väntade på att få papper faxade från kliniken som de tydligen inte hade fått.  Han fick testresultaten från mina prover och kunde konstatera att spermiogrammet var dåligt men att blodproverna var normala, precis som läkaren på fertilitetskliniken hade sagt.

Så blev det undersökningar.  Jag blev noggrant granskad, med hjälp av handskar och lite småprat, som ju alltid blir lite forcerat när en främmande människa petar på en.  De kvinnliga läsarna förstår nog precis vad jag menar, andra kan väl jämföra med att gå naken till frisören.

Sen blev jag undersökt med ultraljud och förutom att jag har lite klen kroppsbyggnad som en typisk stillasittande skrivbordsjobbare (jag såg nog hur han krafsade dit ”mjukt magparti” på tyska i journalen!) så var det helt enkelt inget synligt fel.  Alla tester och undersökningar pekade i samma riktning, det var fel på mina spermier men det var omöjligt att avgöra varför, för det fanns inget som läkaren kunde se kunde vara ett problem.

Men det vill man ju inte höra som patient.  ”Ja, det är fel på dig, nej, vi har inte den blekaste varför, men det är vanligt att vi inte vet det.”  Jaha, det var väl det då.  Men några barn på det här sättet lär det bara bli om vi har en väldig tur.

Den här tiden var ganska stormig och känslomässig i vår process, i alla fall jämfört med hur det varit tidigare.  Ebba var arg, för det blir hon när världen är orättvis.  Jag var ledsen.  Sen var Ebba ledsen.  Vi grät en skvätt, ibland tillsammans, ibland på varandras axlar, och sen var det dags att blicka framåt.  Vi berättade för de närmaste familjerna nästa gång vi var hemma hos dem i Sverige.  I Ebbas släkt är det här med ofrivillig barnlöshet ett problem som förekommit tidigare, i min är det egentligen inte det, så den känslomässiga responsen vi fick från familjerna var lite olika.  Men de var naturligtvis väldigt stöttande allihop och vi har haft mycket stöd av att prata om det.

Så var det det här med goda råd.  Varning utfärdas till kommentarsfältet på förhand.  Linjen mellan att komma med kloka råd och att lägga sig i för mycket när det gäller ett pars ofrivilliga barnlöshet är hårfin.  Ett mer eller mindre försynt fråga om man har tänkt på X eller provat Y eller undvikit Z  hjälper tyvärr sällan.

Vi var på det hela taget – nästan – förskonade från välmenande råd från andra än de läkare vi frågat.  Faktiskt, vi hade läst på om det här problemet i månader, vi har gått till flera olika läkare, vi är människor med erfarenhet av att söka information och bedöma källors trovärdighet, en helt-apropå-kommentar om vad man borde eller inte borde göra när man försöker skaffa barn, från någon som inte vet särskilt mycket om vårt problem specifikt, det är känsligt.

Jag inser att detta är lite motsägelsefullt, när man tänker på att vi nu diskuterar våra problem halvoffentligt med andra ofrivilligt barnlösa, men vad jag försöker säga är; lyssna in vad det är den andra personen behöver.  Jag tror inte att lösningen på det medicinska problemet står att finna i bloggosfären annat än i helt exceptionella fall.  När vi berättar om vår historia för en vän eller för en anonym läsare i bloggosfären är det stöd och andra människors tankar och reflektioner, inte medicinska råd, som vi letar efter.

Några av de allmänna råd om spermiekvalitet som man dock får som man, via broschyrer, internet, läkare, samt då familj och vänner, har jag ändå känt att det finns någon slags mening med.  Jag gillar att bada.  Eller, gillade kanske jag borde säga.  När vi flyttade in i vår nuvarande bostad fanns där ett stort, rymligt badkar som man kunde tappa upp ett skumbad i och ligga i timmar i.  Ta med sig en roman och avverka ett par kapitel innan badvattet blev alltför kallt.  Så, när vi fick beskedet slutade jag bada.

Spermierna trivs bäst om de förvaras något svalare än kroppstemperatur, och därför hänger testiklarna lite utanför kroppen.  (Eller så var det tvärtom, spermierna fungerar bäst på låga temperaturer för att de förvaras utanför kroppen, i evolutionen är det ofta lite hönan-eller-ägget när det gäller orsak och samband.)  Men alltså ska man inte hetta upp dem i onödan och undvika varma åtsittande kläder, med mera.

Det stora badkaret är huvudsakligen oanvänt sedan vi fick det första beskedet.  Jag tror att jag kanske har badat varmt en gång sedan jag fick första diagnosen.  Nu tror jag inte att det var badandet som var den huvudsakliga orsaken här, för i så fall hade vi ju haft lättare att lyckas med våra tidiga försök som vi började med redan långt innan vi flyttade hit.  Men det kändes bra att ändå testa att göra någonting.  Jag skar ned min (redan ganska måttliga) alkoholkonsumtion en del också, för röker gör jag ju som sagt inte.

Så efter några månader som ägnades åt att vänta och diskutera med de närmaste, var det dags att göra uppföljningstestet.  Vi hade redan fått veta att ICSI var den rekommenderade behandlingen för min typ av fertilitetsproblem, så om inte det andra testet var annorlunda så skulle vi sätta igång behandlingen snart.  Läkaren sa att det förekommer att spermieprov ger väldigt olika resultat, helt naturligt, och att man därför måste göra mer än ett prov för att vara säker på att det inte bara var en tillfällig svacka i spermiekvalitén.

Det andra provet var ännu sämre.  Det blev startskottet för ICSI-behandlingen och vi lämnade in vår ansökan kort efter att vi fått det andra provresultatet.

Jag badar fortfarande inte så ofta, men nu mitt i andra behandlingen, med ett gäng befruktade embryon tillverkade i labbet och åtminstone en trolig tidigare graviditet med tidigt missfall, har jag insett en sak.  Mina spermier duger till att tillverka barn, och det är inte är helt avgörande med högsta möjliga spermakvalitet när man ändå gör mikroinjektion.  Ett par embryon i Ebbas mage och resten i frysen.

Så kanske kommer jag att börja bada igen när jag får lust, men än så länge har det inte hänt.  Jag skaffade en cykel för inte så länge sedan och har börjat cykla en del, vilket jag inte gjorde före våra behandlingar på flera år.

Om du efter att ha läst detta mastodontinlägg känner ett kliande behov av att kommentera cyklingens medicinska aspekter, låt gärna bli, av anledningar som framgått i inlägget, men jag lovar att vara tålmodig.  🙂