Tag Archives: efteråt

Två tusen dagar senare

Minus i måndags. Minus och blod i tisdags. Femte återföringen, femte minuset.

Jag blödde inte så mycket, bara gammalt brunt blod och lutinus som tillsammans blev en bajsliknande sörja i bindan. Jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient och fortsätta med lutinus ända till testdagen den 31 mars, bara på den där lilla chansen att det fanns en graviditet som blödde och inte producerade hCG.

I torsdags kväll frågade min man om jag skulle testa på fredagsmorgonen. Han hade fått för sig att det var den dagen som var vår testdag. 14 dagar efter återföring testar man i Tyskland, så det var ju ganska logiskt. Och jag blev arg, inte på min man utan på hela situationen med minus och blod och lutinus som gör ont och att vara inte gravid men ändå ruva på något som uppenbart är dött. Så jag testade igen, på ren ilska. Det blev minus igen, såklart. Där någonstans brast det för mig. För första gången i mitt liv gjorde jag inte som läkarna sa. Jag tog inte min natt-lutinus. Tanken på att tvinga in ytterligare en torr tablett i min sköra värkande slida blev bara för mycket. Lutinus gör mig illa. Det smärtar och svider efter varje införande i flera timmar och jag förväntas göra det tre gånger om dagen. Nej. NEJ! Inte mer.

På fredagmorgonen, tolv timmar efter sista lutinustabletten, vaknade jag av riktig mensvärk och klart rött blod. Progestegon hämmar blödningen. Utan progesteron kan det blöda ut.

Vi har fem embryon i frysen. Jag är ledsen. Arg på alla oempatiska skitjävlar. Och så innerligt trött på det här, barnlöshet och alltihop. Det är inte lika illa som efter IVF2 då jag grät i flera månader, men jag är stukad och trött. Det finns ingen ork. När det händer något roligt är jag glad i två minuter. Sedan kommer tårarna tillbaka i ögonvrån. Den oändliga tröttheten.

Jakob Hellman sjöng en visa om något annat som passar nu, om längtan och smärta och att vilja skrika snälla ta mig tusen dagar härifrån:

stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan
(…)

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig härifrån

(Jakob Hellman och Perssons pack, Äkta hjärtan 1991)

Frågan är om ens tusen dagar räcker. Det är mer än två tusen dagar sedan vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. 6 år sedan. 72 månader sedan. 72 besvikelser sedan. Tre äggplock sedan. Fem embryoåterföringar sedan. Fem minus sedan.

Hur många dagar, månader, år, äggplock och återföringar återstår, innan vi har ett barn eller förlikar oss med barnlöshetssorgen för alltid?
Jag är så trött.

I väntan på nästa blödning

Minus igår. (Var det bara igår? Jag har ju hunnit tänka tusen tankar sedan dess). Nu återstår bara väntan på blodet. Det borde komma snart, för jag har ju naturligtvis slutat ta medicinerna. Progesteronet kan ibland användas för att fördröja mensen. Nu när jag har slutat ta det, borde blödningen komma igång.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Idag fick jag för mig att städa balkongen, såhär innan höstfrosten kommer. Men den idén föll på att det var så jobbigt att få på mig kläderna, att ingen energi fanns kvar när jag väl hade kunnat gå ut.

Inte på topp idag. Vi får sätta ambitionsnivån lågt, helt enkelt.

Ljuset i slutet av tunneln

Det har gått en dryg vecka sedan det definitiva negativa beskedet. Jag har varit på kliniken och gjort ett blodprov. Det var också negativt. Sköterskan tyckte så synd om mig där jag satt och hängde med huvudet och visste att jag inte var gravid efter hemmatest och mens, att hon tyckte att jag inte behövde ringa för att ta reda på resultatet när provsvaret hade kommit. Eftersom jag redan visste. Men jag ringde ändå, för jag är en sådan person som måste följa upp allting.

Jag är extremt ogravid. Så är det bara.

Det har gått en dryg vecka, och jag har gråtit och varit arg och velat örfila hela universum. Och sedan har jag gråtit lite till. Jag trodde att man vänjer sig efter ett tag, men det gör man inte. Inte jag i alla fall. Jag har gråtit mer den här gången än någon gång tidigare. Förra gången blev det ju ett svagt plus som försvann. Någonstans hade jag trott att det skulle gå bättre den här gången, just för att varje gång har lett till lite mer framgång än den föregående. Alla två tidigare gånger alltså. Men man kan inte dra några slutsatser ur två händelser. Det vet jag ju. Egentligen.

Efter att ha varit ledsen och arg i omgångar i en dryg vecka är det som om jag inte orkar vara varken ledsen eller arg längre. I synnerhet inte båda samtidigt. Jag vet inte om det är hormonerna som har gått ur kroppen äntligen, så att jag är mig själv igen, eller om jag helt enkelt har varit ledsen färdigt för den här gången.

Vi har kramat varandra ofta den här veckan, min man och jag. Pratat om allt som har hänt. Tagit hand om varandra. Varit glada för att vi i alla fall har varandra. Skrattat tillsammans åt saker som är roliga eller knasiga eller bara absurda. Vi har pratat om att vi kanske lyckas nästa gång. Eller att vi kanske aldrig får några barn.

Långsamt, långsamt har jag börjat se det. Ljuset i slutet av tunneln. Egentligen hatar jag allt såndant där käckt ”tänka positivt”. Speciellt när det är en uppmaning till någon som har det svårt. Speciellt speciellt när någon säger så till mig när jag är nere. Den positiva känslan måste få komma inifrån. Hurtiga tillrop utifrån hjälper nog ingen.

Vi i IVF-träsket är vana vid tunnlar av mörker, och sedan kommer man ut på andra sidan, tills det är dags för nästa tunnel av mörker. Nu ser jag någonting som glimmar där framme. Det kanske är ljuset utanför tunneln. Eller lyktorna på ett framrusande tåg.

Man kan inte tvinga någon att tänka positivt. Man kan inte tvinga sig att vara glad. Jag går inte runt och tänker att jag självklart kommer att bli mamma någon gång. Det finns inga garantier. Vi kanske aldrig blir föräldrar, så är det. Men någonstans törs jag ändå tro att livet kommer att bli bra hur det än blir, med eller utan barn. Och just nu, precis här, är det faktiskt inte så illa heller. Jag kan inte välja att vara glad, men jag kan välja att tänka på sådant som gör mig glad. Jag kan välja att berätta för min man hur mycket jag älskar honom varje dag. Att kunna göra det är en förmån i sig.

Häromdagen, när jag var i Sverige på besök, fladdrade Sven-Bertil Taube förbi i något prat-och-musikprogram på TV (jag har varit utomlands så länge att jag inte vet vad svenska program heter längre). Han sjöng Evert Taubes visa ”Så länge skutan kan gå”, som handlar om just att vara tacksam för det man har och att ta vara på sina möjligheter. Den visan får bli mitt ledmotiv för den kommande veckan. Här är en av få versioner jag har hittat som inte är spärrad i Tyskland: ”Så länge skutan kan gå” med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
(Evert Taube, 1960)