Tag Archives: embryotransfer

Klumpen (ruvardag 1 och 2)

Det gick så lätt på IVF-mottagningen igår.

Fast först fick jag nästan skrämselhicka när ett skyddat nummer ringde mig på morgonen. Jag läser så mycket i bloggosfären om hur sjukhuset ringer och säger att inget embryo överlevde. Nu hade jag ju två sexdagarsblastocyster, så att inget av dem skulle överleva upptiningen kändes osannolikt, men man vet ju aldrig. Det var sjukhuset som ringde, men bara för att be mig komma in lite tidigare, eftersom jag ville ha smärtlindring under återföringen. Puh. Embryot mådde finfint, upplyste barnmorskan mig om när jag frågade.

Vi kom dit i god tid, jag fick sjukhusrock och ångestdämpande-smärtlindrande medicin att dricka. Sedan somnade jag på britsen medan min man läste tidningen. Vi fick komma in i äggplocknings- och återföringsrummet, medan sköterskan letade efter läkaren. Under tiden passade embryologen på att presentera sig genom luckan. Hon berättade att vårt tinade embryo såg helt perfekt ut, och att vi fortfarande har fyra embryon i frysen, tre tvådagars och ett sexdagars. Så dök läkaren upp, Dr V som jag inte har träffat tidigare. Det är ju också en konstig grej med att göra IVF, att man blir så blasé inför att en främmande människa ska sätta instrument i ens privata delar. Eller så var det den ångestdämpande-smärtlindrande medicinen.

Blastocyst

Blastocyst, 6 dagar gammal. Blobben i mitten ska bli fostret, sa sköterskan. Foto: Ebbas man.

Vi fick rabbla våra namn och personnummer för embryologen, läkaren satte in instrumentet, embryologen visade petriskålen på en skärm och jag fick läsa mitt namn på skålen. Och sedan fick vi se den, klumpen, blastocysten. Min man var snabbt framme med kameran och tog en bild. Skolboksexemplar, sa embryologen. Och det är ju bra och fint och så, men vi har ruvat på perfekta embryon tidigare. Det finns inga garantier.

Jag fick mitt embryo. Testdag är den 19 juli, 18 dagar efter återföring, vilket är absurt och ovetenskapligt långt in i framtiden. Dessutom sade de 18 dagar efter förra återföringen med, då jag fick ett tredagarsembryo. Inte ens konsekvent är det. Jag hade ägglossning för en vecka sedan, så min beräknade icke-mensdag är om en vecka från idag. Då ska jag testa, jag kallar det inte ens tjuvtest, för då borde ett vettigt graviditetstest ge utslag. Jag kan ju kissa på vilka test jag vill. Inga mediciner får jag den här vändan, och det är så innerligt skönt. Vi satt igårkväll och undrade om det verkligen hade hänt. Det känns så overkligt alltihop.

Nu ruvar jag, för sjätte gången. Symptomletandet är i full gång. Kniper det inte lite i livmodern? Mår jag inte lite illa? Är jag inte lite trött och varm? (Det är visst värmebölja i större delen av Sverige – eller så är jag gravid!)

Den som lever får se. Ingen sushi, mögelost eller alkohol för mig innan jag vet hur det har gått i alla fall.

Ruvardag 1. Att bära en guldklimp.

Imorse vaknade jag alldeles för tidigt och funderade på om några embryon hade överlevt. Fyra odlades från i torsdags. Skulle det vara några kvar?

Vi åkte till kliniken, sprang nästan ihop med embryologen i receptionen och Dr S log mot mig när sköterskan räckte mig ett smärtstillande stolpiller inför överföringen. Om de låter en ta ett stolpiller måste det ju vara för att det finns något att överföra, eller hur?

Och jo, det fanns något att överföra. Av våra fyra befruktade ägg hade ett blivit en fin blastocyst. Den finaste lilla cellklump jag någonsin sett. Det var helt normalt att det bara blev en, sa Dr S. Hon brukar räkna med att sex befruktade ägg blir två blastocyster, så fyra befruktade ägg borde alltså blir 1,5 blastocyster, men blastocyster är ganska digitala till sin natur och förekommer bara i heltal, så en enda var ett vettigt utfall. Nu vet vi dessutom att våra ägg och spermier i gynnsam förening faktiskt kan bli något som växer bortom tredje dagen, och det är skönt att få det bekräftat.

Blastocyst

Vår blastocyst, odlad torsdag – måndag.

Sedan gick allt på rutin i ett flygande fläng. Av med byxorna, inrullad i operationsrummet, upp i gynstolen, inte dö av smärta alls när Dr S kollade livmoderhalsen. Vi fick se petriskålen på en skärm och läste att det stod rätt namn på kanten. Och så fick jag min lilla guldklimp och min man pussade mig på pannan och jag blev tillbakarullad till uppvaket med order att vila i tio minuter. Och så var det med den saken.

Nu ruvar jag. På en blastocyst. Graviditetstest 18 oktober.

Ruvardag 1

Idag (eller egentligen igår, jag ser att klockan precis blev midnatt) fick jag mina två embryon. Eftersom jag verkligen avskyr gynekologiska undersökningar och lätt får så ont att jag krampar och omöjliggör vad det nu är läkaren försöker göra, så fick jag lite smärtstillande medicin i förväg. Smärtstillande medicin i förväg är goa grejer.

När det var dags för överföringen försökte jag andas djupt, händerna blev blöta av svett, min man pussade mig på pannan, Dr S sa att nu blir det lite kallt… Och sedan sade hon att instrumentet var inne och värre än såhär blir det inte. Huh? Det gjorde visserligen ont, men inte hjälpjagdör-ont. Jag uppgav ett triumftjut, och Dr S och sköterskan fnissade lite åt mig. Sedan gick allt fort och lätt. Jag fick se petriskålen med embryona på en bildskärm och kunde läsa mitt namn på skålen. Embryologen räckte över embryona i små strån och Dr S satte in dem i livmodern. Och sedan var det klart. Två små embryon blev det, det ena med två celler och det andra med tre. Vi fick se bilder. Små fina potatisar.

Förhållningsorderna är att inte sporta den närmaste veckan och att i övrigt bete mig som om jag vore gravid. Så jag ligger på soffan och latar mig, medan min man kommer och pussar magen ibland.

Vi vet ju att det bara är 20-30% chans att det här leder till (minst) ett levande barn. Så vi törs inte hoppas för mycket. Men precis just nu är det möjligt att vårt lilla barn är på gång. Så länge som det fortfarande finns en chans kommer vi att älska de här små embryona. Och om det skulle ta sig, kommer jag att just nu ha varit gravid i vecka två. Det är faktiskt rätt knäppt.