Tag Archives: endometrios

Piller och ångest 

Jag fick minipiller mot endometrios. Ungefär samtidigt fylldes nyhetsmedierna av olika studier som visar att kvinnor som använder hormonbaserade preventivmedel löper ökad risk för depression. Minipiller är värre än kombinerade p-piller.

Jaha. Boten är värre än soten, eller? Riskera depression efter lång barnlöshet och en riktigt tuff graviditet, bara för att endometriosen eventuellt kan bli värre? Jag knaprade piller och var inte så glad. Dagarna gick. 

En kväll fick jag plötsligt ångestkänningar igen. Inte så farligt, men jag kände igen de hemska tankemönstren från graviditeten. Jag förstod inte varför. Stress? 

Nästa morgon upptäckte jag att jag hade glömt ta gårdagens piller. Ångesten var troligen ett direkt resultat av hormonförändringarna när jag glömde min dagliga progesterondos. 

Nu knaprar jag piller betydligt villigare. För mig verkar det här med att hålla en artificiellt jämn hormonnivå vara en fantastisk idé. Jag mår dåligt vid hormonförändringar. Äta medicin i femton år framstår med ens mycket mera attraktivt. Vad som helst som håller ångesten borta.

Vad endometriosläkaren sa

Jag fick ju en endometriosdiagnos i samband med det akuta kejsarsnittet. Jag fick även en remiss till länets endometriosmottagning, med en varning om att väntetiderna är långa. Eftersom jag aldrig har haft några besvär av min endometrios så tänkte jag att jag skulle få vänta i evigheter. Vilket egentligen vore rimligt, för det finns ju gott om folk som har rejäla problem med sin endometrios. Men bara fem månader senare kom det en kallelse, med lätt hotfulla formuleringar om att jag skulle bli utan vård om jag inte dök upp. Jaja, hårt tryck på endometriosvården. 

Jag dök upp på rätt tid hos läkaren. Hon frågade ingående om min medicinska historia, speciellt mensvärk (mycket, men hanterlig med värktabletter) och blödningar  (rikliga). Gynundersökningen visade att slemhinnorna var sköra, och livmoderslemhinnan var tunn och blodfattig. Det här är typiskt när man ammar, och bra för min kropp. Endometriospatienter ska helst inte blöda alls. (Det här är lite intressant information för endopatienter: Det är en bra idé att kämpa på med amningen, för det håller mensen borta.)

Eftersom jag aldrig haft några större besvär av min endometrios, tänkte jag att läkaren bara skulle konstatera hur det var och sedan skicka hem mig utan åtgärd. Så blev det inte. Hon ville starta behandling pronto. Just nu har jag inga sammanväxningar av endometriosen, men om jag blöder mycket i framtiden kan mina symptom bli värre. Jag protesterade lite, troligen har jag ju haft endometrios i tjugo år, men läkaren menade att det vore skadligt för min kropp med obehandlad endometrios.

Jag fick recept på minipiller med progesteron. Trogna läsare av den här bloggen vet att jag inte är speciellt förtjust i progesteron. Faktum är att jag ogillar hormonbaserade preparat över huvud taget. Nu när jag är klar med IVF hade jag hoppats slippa. Jag beklagade mig för min man. Han föreslog mjukt att jag kanske inte är så mycket motståndare till hormonbaserade mediciner som till endometrios. Och det ligger ju onekligen något i det. 

Vi får se hur det går nu. Pillerknaprandet har precis börjat. En intressant bieffekt är att endometriosmedicinen även är ett preventivmedel, vilket ju är ett gigantiskt skämt för någon som varit ofrivilligt barnlös i sju år.

Fortsättning följer. 

Diagnos: Endometrios

Jag har genomgått en halv miljard fertilitetsutredningar i två olika länder. Experter har petat på mig, blodprovat, ultraljudat och stoppat instrument i mina privata delar. Min man har också blivit petad på, men inte alls lika mycket. Under alla dessa undersökningar har ingen kunnat hitta något fertilitetsrelaterat fel på mig, utom en viss tendens till polycystiska äggstockar, men jag har ägglossning minst tio gånger om året så det är knappast orsaken till vår mångåriga ofrivilliga barnlöshet. Min man har dålig spermiemotilitet, men ingen vet varför, för han är fullt frisk i övrigt och alla hormonvärden är fina.

Hursomhelst fick vi diagnosen manlig subfertilitet och den rekommenderade behandlingen assisterad befruktning med mikroinjektion (ICSI). I Sverige gjordes både vanlig IVF och ICSI, med lika bra befruktningsresultat.

Efter tre hela IVF-försök, sex återföringar (tre färska, tre frysta) av totalt nio fina embryon fick vi äntligen en stabil graviditet och ett levande och underbart friskt barn. Ofattbar lycka. Det tog sju år och obegripligt många IVF-försök. Nu är det möjligt att man misslyckas med så många IVF-försök bara på ren förbannad otur, men jag har ändå undrat under dessa år. Varför blir jag aldrig gravid, när vi får så många ägg och så fina embryon varje gång? Hur mycket förbenad otur får man ha egentligen?

Något klart svar har vi fortfarande inte. Vi fick en Lillpotät till sist, på det nionde embryot, och det är en himmelsk tur, så komplett infertila var vi inte. Men jag har fått en ledtråd till de upprepade misslyckandena.

Lillpotäten föddes med akutsnitt en natt. På tredje dagen efter snittet kom förlossningsläkaren in på BB-avdelningen för att prata med mig. Hon berättade att operationsteamet vid kejsarsnittet hade upptäckt stora endometrioshärdar, på baksidan av min livmoder och på äggstockarna. Inga sammanväxningar, men tillräckligt mycket endometrios för att det skulle upptäckas när de egentligen inte letade efter det.

Jag har endometrios. Herregud.

Jag hade inte hört talas om endometrios innan vi började fertilitetsutredningen, trots att det är en så vanlig sjukdom, vilket inte är konstigt, för få har hört talas om det innan de eller någon närstående drabbas. Men när jag väl hörde talas om den (och flera läkare har undersökt mig utan att finna skäl att tro att jag har det) tänkte jag ofta att jag var lyckligt lottad som i alla fall inte har endometrios. Det är en vidrig sjukdom, som om Sigmund Freud hade fantiserat ihop en skräckfilm, komplett med en vandrande livmoderslemhinna, blod och smärtor.

Jag diskuterade saken med förlossningsläkaren, som undrade om jag hade utretts för endometrios, och det har jag ju inte. Jag har inga av de typiska symptomen (min mensvärk är kraftig, men hanterbar med ipren, och infertiliteten har vi ju trott är enbart manlig faktor) och säker endometriosdiagnos kan enbart ställas genom att öppna magen och se efter. Vilket nu gjordes med mig, fast av ett annat skäl.

Jag fick ett barn, ett ärr på magen och en endometriosdiagnos. Det är ju inte helt osannolikt att min obehandlade endometrios är orsaken till att det tog så lång tid för mig att bli gravid, till och med med IVF. Endometrios innebär ju en pågående inflammation, med allt vad det innebär av belastning på kroppen.

Av allt som hände den där konstiga natten då Lillpotäten kom till oss, med värkar och akutsnitt, är det endometriosdiagnosen jag har haft svårast att förlika mig med. Jag har ju egentligen inte haft några symptom tidigare, men tänk om graviditeten och alla hormonstormar triggar sjukdomen? Och hur kommer det att bli med embryona vi har kvar i frysen? Nu när jag känner värkstick i magen tänker jag genast ”endometrios?” även om det troligast är smärta från snittet, tarmar som försöker hitta sin plats eller äggstockar som vaknar igen.

Lyckligtvis bor jag i ett landsting som tror på att behandla endometrios. En remiss är skickad till länssjukhusets endometriosklinik. Jag hoppas på svar och adekvat behandling där.

Fortsättning följer, hursomhelst. Jag kommer nog att få skäl att skriva om fertilitetsrelaterade åkommor framöver också, även om vi inte är ofrivilligt barnlösa längre.