Tag Archives: familj

Mycket annat nu (V16, 15+6)

Tänkte att jag skulle titta in här och uppdatera kort om vad som händer. På grund av allvarlig sjukdom hos en anhörig har vi haft stort stresspåslag och mycket annat att tänka på nu på sistone. Trots att det har blivit ett extra läkarbesök på grund av att Ebba har haft mindre blödningar, så har det helt enkelt inte funnits så mycket tid för reflektion.

Lillpotäten mår bra i alla fall. Det senaste ultraljudet som vi gjorde i förra veckan visar en liten silhuett som rör på sig och verkar stortrivas. Möjligen kan moderkakans läge ställa till med lite komplikationer inför förlossningen senare, men läkaren verkade tro att det antagligen kommer att rätta till sig av sig själv.

Bostadsletandet som vi påbörjat hamnar också i bakgrunden för tillfället. Ebba blev tvungen att införskaffa de första mammakläderna i helgen. Mycket snyggt blev det om man frågar mig.

Tydligen börjar barnet höra omkring den här veckan, så det kanske är dags att börja planera för barnets musikaliska fostran? Vad säger man till en bebis som har noll erfarenhet av världen utanför?

Annonser

Om irritation. Och familj.

Nej, jag är inte speciellt irriterad just nu. Det är snarare så att jag har börjat fundera över vad som irriterar i IVF-processen, på ett mer filosofiskt sätt.

Efter att ha följt många barnlängtansbloggar, somliga ända sedan starten på vår utredning hösten 2011, har det slagit mig att de flesta av oss IVF:are är känsliga för helt olika saker. En del av oss tål inte att kvinnor i vår närhet blir oplanerat gravida. Somliga tål inte att se gravidmagar eller småbarn alls. Somliga klarar av det, men bara om det gäller nära vänner eller släktingar. Vissa av oss får spel av välmenande kommentarer som ”har ni provat att…”. Somliga tål inte medlidande, andra hämtar sin styrka på det sättet. Precis alla som gör IVF kräks om någon säger ”om ni bara slappnar av så löser det sig”.

Förutom allergin mot ”slappna av” har jag alltså konstaterat att vi alla är känsliga på väldigt olika sätt här i vår existentiella kris. Känsligheten är förståelig. Variationerna är intressanta ur ett mänskligt perspektiv. Jag kan förstå precis vartenda irritationsmoment som jag någonsin läst om i IVF-bloggar, även om jag själv stör mig på helt andra saker. Så jag tänkte passa på att lägga ut texten lite om vad som irriterar just mig, och varför.

Jag blir fullständigt vansinnig av uttrycket ”bilda familj” när det används synonymt med ”få barn”. För mig representerar detta uttryck i detta sammanhang ett underkännande av mig som vuxen människa, ett upplösande av mitt äktenskap, ett ogiltigförklarande av hela mitt förhållande och ett förpassande tillbaka till flickrummet ända tills jag skärper mig och blir en riktig människa. En sådan med barn.

Jag inser också att jag är ganska ensam om denna åsikt. (Min man delar den inte, exempelvis).

Grunden till denna skenbart irrationella ilska kommer från de skilda sätt på vilka man ser på begreppet ”en familj” inom juridiken och i samhället i övrigt. Juridiskt sett är min man min familj. Om jag skulle dö utan testamente ärver han mig. Vi beskattas tillsammans i Tyskland. Vi är förmånstagare till varandras försäkringar. Vi har bott ihop i snart ett decennium, varit gifta ungefär halva den tiden och bott i ett annat land än alla som någon av oss är släkt med i flera år. Men väldigt många människor skulle inte beskriva oss som ”en familj” i vardagligt tal. Bara för att vi inte har barn.

För att få ingå i denna magiska sammanslutning som kallas ”en familj” måste vi slitas ifrån varanda, för att återförenas med våra ursprungsfamiljer, d.v.s. föräldrar och syskon. Tillsammans kan vi bara bli en familj genom barn, verkar många mena. Alla våra år tillsammans, våra juridiska, ekonomiska och emotionella band är då fullständigt irrelevanta. Zip, nada, rien, null, borta. Det irriterar mig oerhört.

Jag vill inte underkänna begreppet ”familj” i betydelsen ”föräldrar och vuxna barn”. Tvärt om har jag inga problem med att säga att vi ska resa till Sverige för att hälsa på familjen (och då mena våra föräldrar och syskon). Både min man och jag har dessutom en hel drös med kusiner och mostrar och farbröder och andra släktingar som vi gillar och gärna träffar och då inkluderar i familjebegreppet, tillsammans med allas respektive och eventuella bonusbarn.

Men min man är också min familj. Han och jag är en familj. Bara vi två räcker till en familj. Man behöver inte ens vara gift. Inte ens vara av olika kön. Att två (eller flera) människor lever tillsammans, av kärlek eller blodsband, borde vara nog för att få bli en familj. En sorts familj. Samma individer kan samtidigt ingå i andra konstellationer som också är familjer.

Så när jag hör uttrycket ”bilda familj” som en omskrivning för ”få barn”, blir jag arg på två sätt. Dels för att det är en påminnelse om att vår ofrivilliga barnlöshet gör att vi diskvalificerar oss i mångas ögon från att uppnå familjestatus och, implicit, bli fullvärdigt vuxna. Dels av solidaritet med alla frivilligt barnlösa, i alla typer av relationskonstellationer, som känner sig evigt förpassade till det metaforiska samhälleliga barnbordet.

Så. All irritation lugnt och sansat analyserad.

Om du har använt ”bilda familj”-uttrycket behöver du inte be mig om ursäkt nu. Det är okej. Faktiskt. Vi är olika. Vi retar oss på olika saker. Det här är min ömma tå. Du har andra. Jag kan inte lova att aldrig råka kliva på dina. Jag hoppas att du förlåter mig om jag råkar göra det. Men genom att skriva det här gör jag kanske någon uppmärksam på att det kan vara känsligt, för somliga. Och kanske öka förståelsen för den där barnlösa fastern och hennes man (eller fru), nästa gång det är släktmiddag. De bildade familj för tjugofem år sedan, när de flyttade ihop med varandra. Om det är så de vill definiera sin familj. Okej?