Tag Archives: FET2

I väntan på nästa blödning

Minus igår. (Var det bara igår? Jag har ju hunnit tänka tusen tankar sedan dess). Nu återstår bara väntan på blodet. Det borde komma snart, för jag har ju naturligtvis slutat ta medicinerna. Progesteronet kan ibland användas för att fördröja mensen. Nu när jag har slutat ta det, borde blödningen komma igång.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Idag fick jag för mig att städa balkongen, såhär innan höstfrosten kommer. Men den idén föll på att det var så jobbigt att få på mig kläderna, att ingen energi fanns kvar när jag väl hade kunnat gå ut.

Inte på topp idag. Vi får sätta ambitionsnivån lågt, helt enkelt.

Nä, det var väl inget då. Testdag.

Blodprovet lämnades i morse.  Vår klinik är så effektiva så att de skickar provet till labbet samma förmiddag och får resultatet efter lunch.  Och det var jättenegativt.  Så var det sagt.

Ombra mai fù

di vegetabile,

cara ed amabile,

soave più.

Aldrig har det funnits någon skugga

av en växt

mer kär och älskvärd,

eller vänlig.

På vårt program står långa skogspromenader och mysiga hemmakvällar.  Vi kanske inte kommer vara så aktiva här på ett tag, fast Ebba säger att hon har inlägg som hon vill skriva klart så det gör hon nog också när hon vill och orkar.  Inget datum satt för nytt IVF och så vill vi nog ha det de närmaste månaderna också.

Ruvardag 11. Tjuvtest 2. Minus.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här spännande. Spökplus och krafs, när jag redan hade sörjt färdigt.

Tack för allt pepp, alla hållna tummar och alla fina tankar. Om det bara handlade om moraliskt stöd shade jag blivit gravid på fem minuter, så mycket som ni peppar och stöttar.

Men nu är det andra saker som behövs. En blastocyst måste kläcka och fästa i livmoderslemhinnan och utvecklas till ett friskt barn.

Jag testade igen imorse, denna gång med det lokala apotekets allra känsligaste test (12 IU/l). Det blev negativt, utan tvekan.

Vi såg inget plus igår, det vara bara vi som önskade, och testet som var lite stansat. Men jag började hoppas igen. Jag, som hade sörjt klart redan. Och min man, som aldrig slutade hoppas, blev så själaglad. Han har för övrigt inte gett upp än. Blodprov på kliniken imorgon. Det behövs ett rejält mirakel för att det här ska gå vägen nu. Men han hoppas fortfarande. I alla fall lite. Och jag hoppas väl också, mot allt förnuft. Jag tar mina mediciner fortfarande.

Det blev mer spännande än jag hade trott, det här. För er också, uppenbarligen. Bloggen hade nästan fyrahundra unika läsare igår, vilket är läsarrekord med god marginal.

Jag tror inte att jag är i limbo längre, det känns ganska klart. Det känns också ganska skitjobbigt, men det börjar ju bli normaltillståndet.

Ruvardag 10. Tjuvtestdagen

Det bidde inget plus. Det bidde inget minus heller. Det bidde… ingenting?

Det första testet var helt blankt. Inget kontrollstreck, ingenting. ”Ogiltigt resultat”. Ja men dåså.

Fram med nästa test, det som var tänkt för fredagen. Nu blev det streck. Ett kontrollstreck, ett minusstreck. Och en svag svag skugga där plusstrecket skulle vara. Så svag att den bara syntes i vissa vinklar. Så svag att jag undrar vad vi (mest min man) såg egentligen. Så svag att det skulle kunna vara avtrycket av linjemarkeringen och ingenting annat.

Min man är optimistisk. Jag är trött. Livet i limbo fortsätter.

Ruvardag 7, 8 och 9. Rapport från ett källarhål

Nä, det går inget bra det här. Jag grät bort helgen. Igårkväll grät jag tills jag knappt kunde andas. Det går inget bra helt enkelt.

Men när jag gick hem från jobbet idag hände något. Jag traskade i duggregnet och funderade över var jag hade förlagt mitt paraply och hatade hela världen sådär i största allmänhet. Jag mötte en gravid kvinna såklart. Just henne hatade jag inte. Det regnade i alla fall och mitt paraply var påtagligt någon helt annanstans. Och då, mellan ett regnklafsigt steg och nästa, blev det plötsligt lättare att andas. Varje minus har jag upplevt som en tomhet, en graviditet som helt enkelt inte är där. Nu var det som att tomheten vidgades till en lätthet med spänst i stegen. Det var inte en lätthet jag hade önskat, för jag vill ju vara gravid, men ett andningshål.

När det blir minus på stickan och blod kommer jag nog att gråta igen. Jag kommer att gråta många gånger, för det gör man som ofrivilligt barnlös. Men det är skönt att veta att min kropp klarar av att sätta ångesten på paus ibland. Det är skönt att kunna andas mitt i mitt privata helvete.

I morgon bitti ska jag tjuvtesta.

Ruvardag 5 och 6. Det går inget bra, det här

Utan någon som helst rationell anledning, har jag fått för mig att allt har gått åt h-vete den här gången med. Allt känns vanligt i kroppen. Sådär som det alltid gör, och speciellt när jag inte är gravid efter en behandling.

Jag bara gråter.

Det är som att det blir jobbigare och jobbigare för varje behandling. Först grät jag när jag började blöda efter en behandling. Sedan grät jag när tjuvtestet visade minus. Nu gråter jag när jag inte ens är halvvägs genom ruvningen.

Hur länge kan man orka? Jag har ju inte ens gjort speciellt många behandlingar. Två IVF-cykler, fyra återföringar.

Jag är spänd som en fiolsträng och blir ospecificerat nervös av allting. Det finns ingenting som stressar mig egentligen, inte mer än vanligt. Igår somnade jag av utmattning i soffan under matchen mellan Österrike och Sverige. (Zlatan vann visst. Bra gjort). Sov vidare i sängen till klockan 9 i morse. Jag har nog sovit 11 timmar i natt. Trött är jag ändå.

Tanken på att sticka tjugo nya sprutor i magen är outhärdlig.

Tanken att vi aldrig skulle bli föräldrar är även den outhärdlig.

Hur jag än tänker, är det outhärdligt, för att parafrasera Kirkegaard.

Min man tröstar och peppar. Pussar den progesteronsvullna magen. Bara för att jag kanske inte är gravid är ju det inte ett skäl att inte pussa magen. Jag är hans hjältinna, säger han. Han är min livlina.

Det här är livet, sådant det är. På många sätt är jag en priviligerad människa. Den finaste mannen i världen älskar mig. Jag har ett intressant jobb, goda vänner, en underbar familj. Min man och jag är friska (förutom infertiliteten).

Om det här inte har lyckats ska vi vänta till efter jul med nya försök. Vi behöver andas. Jag behöver äta mögelost och gravad lax och doppa fingret i äckelsmet utan ångest. Men tanken på en jul till utan barn får mig att gråta.

Ruvardag 2, 3 och 4. Ångest ångest är min arvedel

Jag gör verkligen mitt bästa för att ta det lugnt, men ibland går det bara inte. Igår på jobbet, till exempel. Jag råkade doppa fingret i något giftigt. Eftersom jag inte kan berätta vad det var, eftersom någon från jobbet då kanske googlar fram den här bloggen, kan vi kalla det äckelsmet. Äckelsmeten kan vara frätande på huden, kan ge permanenta ögonskador och det finns misstankar om att det är cancerframkallande. Kontaminerat tyg måste tvättas. Kontaminerade skor måste slängas. Får ej förtäras. Får ej föras in i slidan på kanske-gravida nojiga ruvare. (Det sista står inte i säkerhetsanvisningarna, men det var min tolkning). Denna äckelsmet råkade jag doppa fingret i. Fingret som jag använder för att ta progesteron vaginalt.

Jag skrubbade händerna resten av eftermiddagen. Ångest. Nu är händerna fnasiga och det doppade fingret är inte ett dugg sönderfrätt. Men ångesten. Ångesten. Ingen äckelsmet får hamna på mitt kanske-barn. (Och ja, jag vet att jag har nio fingrar till, så jag använder ett annat för medicinen nu, men det känns som om allting är kontaminerat av äckelsmet).

Intellektuellt vet jag ju att det inte är någon fara. Eftersom fingret, som faktiskt var i äckelsmeten, inte blev skadat, kan ju ingenting annat ha blivit skadat heller. Men lugn kunde jag inte vara. En ung kollega tittade storögt på mitt handskrubbande. ”Det är ingen fara”, sa han. ”Jag har fått massor på fingrarna”. Och så pekade han på sina fläckiga fingrar, rullade en cigarett och gick ut. Han var kanske inte rätt person att prata cancerrisk med.

Jag skrev tusen mejl till min man och beklagade mig. Och satt och deklamerade svensk poesi.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår
mitt hjärtas skrik i världen.
(Per Lagerkvist, ur boken ”Ångest”)

Ja, ni förstår.

Men förutom lite lokala utbrott av ångest är allt bra. För att lugna ned mig själv på kvällen började jag tänka på min kanske-graviditet och vårt kanske-barn. Jag speglade mig i profil. Jisses vad stor magen har blivit! Så här på ruvardag 4 är det ju bara progesteron, men jag vill så gärna tro att en liten liten cellklump växer därinne. Livmodern molar och drar. Brösten värker.

Min man pussar magen grundligt. Om det bara handlade om kärlek och magpussar hade vi varit fembarnsföräldrar nu, minst.

Lilla blastocyst, väx fast ordentligt i livmoderslemhinnan nu.