Tag Archives: FET3.1

Testdagen (gravid v 6, 5+4)

Sjukhuset tyckte att jag skulle testa först idag. Lite fånigt eftersom jag haft ett första samtal med barnmorska redan. Men jag testade och det blev jättesuperstarkt.

Jag är gravid, enligt sjukhuset med.
Kanske kan det börja kännas på riktigt nu.

I fredags träffade jag en barnmorska som sagt. Hon var ganska ung, mycket lugn och helt fantastisk. Jag berättade om min blödning. Hon blinkade inte ens. Det är jättevanligt och mina små bruna droppar var ingen fara alls. Om det blir som en kraftig mens kan jag börja oroa mig, annars är det bara att leva och ta hand om mig som en alldeles vanlig gravid kvinna.

Gravid. Jag. I vecka 6.

Symptom: Fortfarande väldigt vaga. Viss ömhet i brösten. Kvällströtthet. Svagt illamående,  speciellt om jag är hungrig. Mjölkchoklad är inte lika gott som tidigare (?!)

Tack för allt pepp och alla solskenshistorier. Det kan faktiskt gå bra det här.

Blod (vecka 6, 5+1)

Eftersom de inledande testen var så svaga, testade jag imorse igen, nu med test av annat märke (klarblått om det ska specificeras, men inte det digitala för jag har mitt eget lågintensiva krig mot digitala graviditetstest). Det blev jättestarkt. Plusstrecket syntes tydligt efter minde än en halv minut.

Här var det hCG. Gravid är jag.

På förmiddagen började jag blöda. Inte klarrött och inga stora mängder. Lite brunrosa, mer på toapappret än i trosorna. Magen krampade, inte så farligt, men lite som förmensvärk.

Och ja, jag veeet att det är jättesupervanligt med milda blödningar tidigt i graviditeten. Det här behöver inte betyda missfall. Det kan gå hur fint som helst. Eller så går det illa.

Jag googlade järnet. Efter att ha undvikit Familjeliv och andra sajter med mer spekulation än innehåll hamnade jag på 1177.se. Och där stod ungefär vad jag redan visste. Blödningar är vanligt tidigt i graviditeten. Det är inte jag som lyft tungt eller gjort något annat för att orsaka det här. Färgen på blödningen antyder att det är gammalt blod. Det framgår inte om det är bättre eller sämre än färskt blod. Mild blödning kan vara ofarlig, men missfall kan också börja med en mild blödning. Vid måttlig blödning i tidig graviditet behöver man inte söka akut hjälp, men bör kontakta sin barnmorska. Jag har tid imorgon, så det får väl vara så.

Det är som det är, vad nu ”det” är, som min man säger. Livet är skört, speciellt det ofödda. Det svåraste är att acceptera att jag inte kan påverka det här, alls. Jag vill ju vara en björnmamma, som morrar och är beredd att slita alla som hotar mitt barn i stycken. Men det finns inget yttre hot, ingen fiende att sätta tänderna i, bara medicin och hormoner och biokemiska processer långt bortom min kontroll.

Det är som det är. Acceptera. Andas. Inte ge upp, för än är det inte över.

PS. Tack för alla fina lyckönskingar och hållna tummar! De värmer verkligen. Jag hoppas ni förstår om jag inte klarar av att tacka för varje lyckönskning individuellt just idag. Men jag har läst och blivit glad av varenda en. Tack, ni är underbara.

Gravid, vecka 5 (4+6)

Jag vet inte om jag hade någon speciell föreställning om hur det skulle vara att äntligen få se det där plusset. Efter alla dessa år, att äntligen vara gravid. Jag trodde nog att det skulle komma som en enda insikt, ett enda test som visade att jag var gravid.

Nu blev det ju inte så. Testet i onsdags var svagt, testet i torsdags lite starkare, testet i fredags svagt men tydligt positivt, testet i lördags positivt, men fortfarande svagare än kontrollstrecket.

Testet i morse var också positivt. Jag är nog faktiskt gravid, på riktigt.

Vad tusan gör jag nu? I mer än 6 år har jag försökt bli med barn. Jag har varit en hejare på att producera ägg, men något tydligt plus har det inte blivit, förrän nu.

Min man är så lycklig. Han googlar om graviditeter och är engagerad (mer än jag ibland), pussar magen och låter mig ligga på soffan medan han lagar mat.

Jag lyckades också googla lite till sist. Gravid + min stad skrev jag  och fick veta att jag borde skriva in mig på en barnmorskemottagning pronto, så imorse ringde jag. Eftersom det är juli var det ju fullt och semester och vårdkris överallt, men till sist fick jag tag i en mottagning som inte ligger absurt långt bort som hade tid för mig. Jag ska på inskrivningssamtal. Hos en barnmorska. För att jag är gravid. Jag.

Barnmorskan ville veta när jag hade min sista mens. Det här är IVF, sa jag, jag fick ett sexdagarsembryo den 1 juli. Hon räknade ändå från mensens första dag. Jag är i vecka fem nu, sa hon, fyra fulla veckor och sex dagar. 4+6. Imorgon går jag in i vecka sex. Jag. Imorgon är jag gravid i vecka sex. Herregud.

Så, symptom i vecka fem: Inga egentligen. Jag har ruvuat utan progesteron, och det var en höjdare, för jag har inte fått den välbekanta känslan av panik, sorg eller ångest. Om det hade blivit minus hade jag nog blivit ledsen, man jag börjar förstå att åtminstone en del av min bottenlösa förtvivlan är progesteron.

Min man tycker att jag har varit ovanligt varm (och ruvningen sammanföll ju med värmebölja över nästan hela Europa) men det stämmer, för jag går och glöder om kinderna. Pregnancy glow, check.

Jag är trött, men jag är ofta trött, för jag jobbar mycket. Jag är inte extremt trött, snarare kör jag inte på trots trötthet längre. Och det är ju bra.

Det finns ett svagt illamående som ligger om ett bakgrundsbrus i min tillvaro. Inte så att jag vill kräkas, men om jag inte har ätit på ett tag känns det lite obekvämt. Om jag inte hade sett ett positivt graviditetstest hade jag inte tänkt på det.

Så, inga egentliga symptom och inga speciellt starka graviditetstest, bara ett tydligt men svagt plus som inte minskar. Jag skulle kunna sätta igång och streckanalysera nu, men jag tänker inte göra det. Jag har aldrig sett ett tydligt positivt graviditetstest förr, och nu har jag testat positivt i en hel vecka. Det är så mycket bättre än det någonsin har varit. Just nu är det nog så. Eftersom jag vet att tankar inte kan påverka utgången av det här så tillåter jag mig att vara fylld av tillförsikt. Det kan faktiskt gå vägen. För första gången under hela den här resan är det troligare att det blir ett barn än att det inte blir det. Jag är inte bortskämd med goda odds. Det är, just nu, mer sannolikt att vi blir föräldrar i vår än att vi inte blir det. Just nu är det gott nog.

Jo, det blir starkare

Hej! Du som inte läst den här bloggen så länge kommer kanske inte ihåg mig, men det är alltså jag som är Ebbas man.

Mycket tydligare streck idag, inget tvivel om den saken. Det lilla embryot har fäst och mår än så länge bra vad det verkar. Vi börjar sakta men säkert släppa lite på våra mentala spärrar mot att hoppas för mycket. Idag får man vara glad.

Vi berättade för våra föräldrar (som naturligtvis vet att vi har gjort en återföring). De vet att det är väldigt, väldigt tidigt. Vi med. Men idag är vi glada. Detta är alltså vecka 5 eller vad det nu blir. En alkoholfri skål utbringas för min gravida och fantastiska fru.

Vi har tittat lite på ny (och ganska liten) bostad de senaste veckorna. Dags att avvakta några veckor till med att ta sådana beslut tror jag.

Två streck, dag 2 (ruvardag 8, beräknad icke-mensdag)

Det blev ett supersvagt andra streck idag med. Lite starkare än igår kanske eventuellt.
Jag har aldrig tidigare fått ens svaga utslag två dagar i rad.

Men det är så svagt. Idag borde jag ha fått min mens, men än så länge inget blod. Idag borde jag kunna få ett vettigt resultat ur ett graviditetstest. Och dagens resultat var knappt synligt.

Livet i limbo fortsätter.

Nä nu blev det spännande (ruvardag 7, tjuvtestdagen)

Det svagaste tänkbara plus-streck fanns på testet.

Men två streck är mer än ett streck.

Två streck betyder hCG. Gravidhormon. 
Vad jag inte vet nu är om det kommer att öka eller minska i styrka. Laddar kroppen upp, eller rensar den ut? Tillhör jag de 30 procenten, eller de 70 procenten?

Den som lever får se. Imorgon borde vi veta.

Livet i limbo fortsätter, med en viss udd.

Limbo (ruvardag 4, 5 och 6)

Det är tyst här på bloggen för det händer inte så mycket. Jag ruvar utan progesteronstöd, vilket också innebär att alla gravidsymptomen uteblir. Inga ömma bröst, ingen svullen mage.

I måndags vaknade jag av att jag mådde lite illa, eller så hade jag drömt att jag mådde illa. När jag väl hade satt mig upp var allt bra igen.

I dag har det dragit i livmodern.

Ingen av dagarna har jag fått den välbekanta panikkänslan att embryot är dött. Och det är väl bra, kanske. Eller så är det bara så enkelt att jag slipper progesteronet. Magkänslan rycker på axlarna och tror inte riktigt på ruvningen till att börja med.

Den som lever får se. Snart ska jag tjuvtesta.