Tag Archives: filosofi

Missfall och mänsklighet

(En filosofisk betraktelse på en liten stenskärva i världsalltet).

Ibland får man veta något som skakar ens föreställningar om tillvaron i grunden. Inte något som egentligen påverkar det egna livet, utan bara en ändring av hur man uppfattar verkligheten.

Den här artikeln från The Conversation av biologerna McCoy och Petrov var en sådan upplevelse. Den handlar om missfall.

Vi har ju fått lära oss att hos fullt friska fertila kvinnor kommer ungefär en tredjedel av alla graviditeter att sluta med missfall. Det är därför barnmorskor kan slänga ur sig hjärtlösa ”Det är bara att försöka igen” till kvinnor som kommer till gynakuten med missfall, för det är extremt vanligt med missfall. Nästan alla kvinnor som har barn har också upplevt missfall.

Fast en tredjedel är inte rätt siffra. Eller snarare, det är rätt siffra, men på fel sak. Enligt artikeln i The Conversation är det endast 30% av alla befruktade ägg som leder till födelsen av ett levande barn. Det betyder alltså att hela 70% av alla befruktade ägg slutar med missfall. 70%! Två befruktade ägg av tre blir ingenting alls. McCoy och Petrov illustrerar med ett isberg:

Ett isberg av missfall.

Ett isberg av missfall. Det uppskattas att bara 30% av alla befruktade ägg leder till födelsen av ett levande barn. Bild från Larsen et al., BMC Medicine 2013 11:154 efter ett original av Macklon et al 2002.

De flesta missfallen sker innan kvinnan ens kan veta att hon är gravid. Ägget befruktas men fäster inte i 30% av fallen (pre-implantation i figuren) och då är det omöjligt att veta att det ens fanns ett embryo i äggledaren, om man nu inte håller på med IVF. I ytterligare 30% av fallen fäster ägget i livmoderslemhinnan men stöts ut väldigt tidigt (post-implantation i figuren). Den som tjuvtestar kan få ett svagt plus på stickan, men graviditeten består inte. Av de 40% befruktade ägg som faktiskt leder till en detekterbar graviditet kommer en fjärdedel, eller 10% av alla befruktade ägg, att leda till ett missfall i klassisk mening. Och så återstår toppen av isberget, de lyckliga rosiga levande barnen som var den lilla minoritet av de befruktade ägg som faktiskt överlevde hela vägen.

Den här artikeln förklarade en hel massa saker för mig. Till och börja med så är det ju så att chansen att bli gravid av ett IVF-försök är runt 30%. Det är alltså inte för att IVF är sämre än naturen, utan betyder bara att IVF inte kan ge oss bättre odds än de kassa som även fullt fertila har att dras med. (Med den lilla skillnaden att fertila heterosexuella par kan försöka hemma alldeles gratis varje månad förstås).

Jag förstår också varför klinikerna sätter testdatum helt absurt långt efter återföringen. Läkarna vet givetvis att vi kan testa positivt flera dagar före beräknad icke-mens. Men de vet också att väldigt många av dessa plus skulle försvinna efter bara en vecka. Det är av omsorg om oss, för att vi inte ska få falska förhoppningar. Den som testar positivt i vecka sex har betydligt bättre chanser att föda ett levande barn än den som testar positivt i vecka tre-och-en-halv.

Så långt in i artikeln var det intressant läsning av ganska alldaglig karaktär. Lärorikt men knappast omskakande. Men sedan tog McCoy och Petrov diskussionen ett steg längre. De konstaterade att de tidiga missfallen beror på kromosomfel i de flesta fall, vilket också är vad Dr B sa till oss när vi fick ett spökplus under IVF 1. Kromosomfelen ökar med kvinnans ålder, men det finns även en annan faktor som de har upptäckt, en genvariant som finns hos många människor, oberoende av ålder, och som verkar leda till tidiga missfall genom fel i den tidiga celldelningen (mitos). De undersökte även genmaterial från neanderthalare och denisova-människor (d.v.s. utdöda nära släktingar till oss moderna människor, homo sapiens) och kunde något oväntat konstatera att ”missfallsgenen” inte fanns hos dessa andra hominider.

Vi tar en liten paus här och funderar över den senaste meningen. Väldigt många människor vandrar runt på denna jord med en gen som gör fortplantning svårare. Våra nu utdöda släktingar hade inte denna gen. Vi, som alltså har lägre fertilitet, var de som överlevde. Våra fertila hominidkusiner gjorde det inte. Evolution brukar inte fungera så här. Evolution brukar premiera fortplantning. Flest avkomma vinner i det evolutionära racet, för det mesta. Men inte här. Vad i hela friden pågår?

Evolutionen tillåter inte att vi bär omkring på dåliga gener. Den som fortplantar sig dåligt får färre barn, och genen borde dö ut. Det faktum att många människor ändå har denna ”missfallsgen” betyder att den lägre fertiliteten i sig innebär en överlevnadsfördel. I mänsklighetens historia har det alltså varit till nytta för oss att de allra flesta befruktade äggen aldrig ledde till ett levande barn.

Men varför? McCoy och Petrov spekulerar om orsaker, och här medger de att de faktiskt inte kan veta med säkerhet (och det är så man ser att det är forskare och inte journalister som har skrivit artikeln). De påpekar att människan, till skillnad från nästan alla andra djur, har dold ägglossning, d.v.s. det är väldigt svårt att avgöra när en kvinna är fertilast under månadscykeln. Jämför ägglossningsstickor med hur katter beter sig när det är parningsdags. En man och en kvinna måste för det mesta ha samlag många gånger för att hon ska bli gravid. Under den tiden hinner de fästa sig vid varandra. Mannen har större incitament att stanna hos kvinnan och se till att deras barn överlever. Familjeband och lojalitet får en annan betydelse. Ytterligare fördröjning av graviditeten är alltså inte en evolutionär nackdel, utan förstärker familjebildningen. Det har till och med hävdats att den dolda ägglossningen hos kvinnor indirekt har givit upphov till symbolisk kultur (tron på abstrakta ting som bara existerar så länge som många tror på dem, som exempelvis äktenskap, kreditkort, äganderätt av landområden och medborgarskap), samt har drivit på utvecklingen som har lett till att vi har blivit de intellektuella, reflekterande och sagoberättande varelser vi är.

Tanken svindlar. Missfall som en drivande faktor i mänsklighetens kulturutveckling?

Det här kanske inte alls stämmer. McCoy och Petrov anför själva alternativa förklaringar, exempelvis att ”missfallsgenen” verkar saknas i tumörer, så den kanske skyddar mot cancer. Den kanske har en koppling till testikelutveckling, så att den ger en evolutionär fertilitetsfördel till män som bär den, vilket leder till att den blir kvar i populationen.

Men tänk om det är de tidiga missfallen i sig, mänsklighetens inneboende låga fertilitet, som faktiskt har lett till hela vår civilisation. Tänk om vi ofrivilligt barnlösa bara betalar ett nödvändigt pris för parkärlek, för familjeband, för sagor och fantasi och sång?

Jag önskar att det är så. För då finns det kanske en djupare mening med eländet i alla fall.