Tag Archives: flytta hem

Natten är dagens mor

Flytten har satt sina spår. Alla våra saker finns i nya skåp och lådor i ett nytt hem i en ny stad i ett nytt land. Vi är glada att vara här, men invandring är stressande, även om man vandrar hem.

Det är kaos, helt enkelt. Viktiga saker försvinner för att dyka upp på de mest oväntade ställen. Och kroppen gillar inte heller läget. Senaste menscykeln klockade in på 19 dagar, utan att termometern givit utslag för ägglossning. Som om det inte vore nog med allting annat.

Kaos är granne med Gud, hävdade Stagnelius. Kanske mår man lite bättre av att tänka så.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

(Erik Johan Stagnelius, 1793 – 1823)

Stagnelius trodde på en frälsande gud. Jag tror att det mesta brukar ordna sig, på något oväntat sätt.

 

 

Veckans pausfågel: dubbeltrasten

Det blir inte så mycket bloggat när man packar sitt hem i kartonger. Så jag tänkte att det får bli en pausfågel istället. Den del av läsekretsen som är 30+ minns kanske veckans pausfågel i Sveriges Radio, det där inslaget mellan två program då ett fågelläte spelades upp. Jag googlade lite (såklart! Vad gjorde man innan internet fanns?) och upptäckte att en massa pausfåglar finns tillgängliga i Sveriges Radios arkiv.

Alltså kan jag stolt presentera veckans pausfågel från Sveriges Radio: Dubbeltrasten (när en enkel trast inte är nog).

Det är något vilsamt i att lyssna på fågelkvitter. Ingen information, bara lite ljud.

Jag tror att vi behöver pausfåglar, riktiga och metaforiska. Jag vill sjunga pausens lov, det nödvändiga i att göra uppehåll.

Sedan minuset i oktober har vi gjort IVF-behandlingsuppehåll. Nu när vi ska byta land vet vi inte ens vilken klinik vi ska vända oss till för fortsatta behandlingar. IVF:andet är på paus, så att vi ska orka leva våra ganska vanliga liv, och det är så befriande skönt att vila från sprutor och sorg.

Det finns ingen garanti för att vi någonsin blir föräldrar. Så är det. Det är hårt och brutalt, men sådan är nu verkligheten. Jag ser hellre världen som den är, än bäddar in mig i önsketänkande. Just därför vet jag att jag måste orka hela vägen på denna resa, oavsett om den slutar med att vi får vårt barn, eller accepterar vår barnlöshet för alltid. Pauser är mitt sätt att orka.

Och för den som har bråttom även med vilan, finns alltid pausfåglarna i poddradion, en knapp minut per styck.

Att flytta sitt potatisland

Det blev en lång bloggtystnad, längre än jag hade trott. Livet, det där vanliga utan sprutor och minustecken, har hållit mig fullt sysselsatt. Det har hänt en del sedan sist, kan man säga.

Vi bor ju i Tyskland. Vi är invandrare här, främlingar. Vi har genomgått en existentiell livskris (ofrivillig barnlöshet) och omfattande medicinska behandlingar (IVF), alltsammans på vårt tredje bästa språk. Det är jobbigt, minst sagt.

Trots att vi kom hit frivilligt, har jag alltid tänkt på vår vistelse här som en exil. Drömmen om att få återvända hem har hela tiden varit levande. Jag har spanat efter jobbannonser hemmavid, med ett ständigt hopp om att drömjobbet ska dyka upp.

Och så gjorde det det. Kallelse till jobbintervju damp ner i mejlboxen, och jag var så nervös att jag trodde att jag skulle dö. Men av någon anledning gillade de mig bäst. Och så var det mitt, ett alldeles fantastiskt jobb, ett sådant där som många i min branch bara kan drömma om. Jag var granatchockad. Att gå från akut barnlöshetssorg och livspessimism till att förbereda sig för ett riktigt drömjobb tar ett tag. Nätterna fylldes av mardrömmar och jag vaknade svettig med hjärtklappning så kraftig att det kändes som om hjärtat bokstavligen skulle hoppa ur kroppen på mig. Men en dag var den fasen också över och jag upptäckte att jag var genuint glad. Min man var glad hela tiden ska sägas. Han hoppade upp och ner av iver och ville flytta nu-nu-nu eller helst igår. Jag har uppsägningstid. Den är snart över.

Vi kommer hem nu. Vi tar vårt potatisland och flyttar hem det, hem till sagolandet Schweden där husen är av trä och det finns älgar i skogen. Hem till en plats där man talar vår barndoms språk, där vi kan småprata med frisören utan att varannan mening är ”wie bitte”, där vi förstår alla kulturella koder.

Ofrivilligt barnlösa är vi likafullt, men någonstans tror jag att även det blir lättare att bära när vi kan tala med läkare på vårt modersmål och när föräldrar, syskon och barndomskamrater är inom rimligt pendlingsavstånd.

Våra liv de närmaste månaderna kommer att fyllas av flyttstädning, folkbokföringsändring och troligtvis massor med knasiga byråkratiska komplikationer. Den europeiska fria rörligheten ser bra ut på papper men är ganska teoretisk än så länge. Men det spelar ingen roll, för vi är på väg hem. Så småningom ska vi hitta en ny fertilitetsklinik i vår nya hemstad. Kanske stå i vårdkö för att få landstingsfinansierade försök. Det blir hopp och förtvivlan på svenska istället.

Nu flyttar vi hem. Och det var länge sedan något kändes så bra i magen.