Tag Archives: förtvivlan

Ruvardag 5 och 6. Det går inget bra, det här

Utan någon som helst rationell anledning, har jag fått för mig att allt har gått åt h-vete den här gången med. Allt känns vanligt i kroppen. Sådär som det alltid gör, och speciellt när jag inte är gravid efter en behandling.

Jag bara gråter.

Det är som att det blir jobbigare och jobbigare för varje behandling. Först grät jag när jag började blöda efter en behandling. Sedan grät jag när tjuvtestet visade minus. Nu gråter jag när jag inte ens är halvvägs genom ruvningen.

Hur länge kan man orka? Jag har ju inte ens gjort speciellt många behandlingar. Två IVF-cykler, fyra återföringar.

Jag är spänd som en fiolsträng och blir ospecificerat nervös av allting. Det finns ingenting som stressar mig egentligen, inte mer än vanligt. Igår somnade jag av utmattning i soffan under matchen mellan Österrike och Sverige. (Zlatan vann visst. Bra gjort). Sov vidare i sängen till klockan 9 i morse. Jag har nog sovit 11 timmar i natt. Trött är jag ändå.

Tanken på att sticka tjugo nya sprutor i magen är outhärdlig.

Tanken att vi aldrig skulle bli föräldrar är även den outhärdlig.

Hur jag än tänker, är det outhärdligt, för att parafrasera Kirkegaard.

Min man tröstar och peppar. Pussar den progesteronsvullna magen. Bara för att jag kanske inte är gravid är ju det inte ett skäl att inte pussa magen. Jag är hans hjältinna, säger han. Han är min livlina.

Det här är livet, sådant det är. På många sätt är jag en priviligerad människa. Den finaste mannen i världen älskar mig. Jag har ett intressant jobb, goda vänner, en underbar familj. Min man och jag är friska (förutom infertiliteten).

Om det här inte har lyckats ska vi vänta till efter jul med nya försök. Vi behöver andas. Jag behöver äta mögelost och gravad lax och doppa fingret i äckelsmet utan ångest. Men tanken på en jul till utan barn får mig att gråta.

Annonser