Tag Archives: ge upp

När är det nog?

En av mina favorit-icke-IVF-bloggar är skepchick.se, coola tjejer som skriver om skepticism och feminism utifrån sina specialområden. Och det behövs på Internet, kan man säga.

I ett av de senaste inläggen tar skribenten Technicolor upp ett ämne som i allra högsta grad berör oss ofrivilligt barnlösa: När är det nog? När ska man ge upp ett resultatlöst projekt som man har kämpat för länge?

Technicolor använder destruktiva förhållanden, dåliga jobb och även mångåriga IVF-behandlingar som exempel. Hon förklarar det psykologiska begreppet intermittent förstärkning, att ett beteende ibland (”intermittent”) får positiva effekter, vilket leder till att man upprepar beteendet. Det är lätt att förstå hur förstärkning leder till att människor klamrar sig fast i destruktiva förhållanden, eftersom de små smulorna av ömhet, tillgivenhet och glädje förstoras upp. Det är mänskligt att inte vilja ge upp, speciellt inte om man redan har investerat mycket i det aktuella projektet. Att ”kämpa på” och ”inte ge upp” är vanliga råd, oavsett om det gäller förhållanden, jobb eller en livsdröm (som barn).

Så när ska man sluta med IVF? Är det vanligt att ofrivilligt barnlösa kämpar på för länge? Här är det ju knappast intermittent förstärkning som lurar, för de korta graviditeter och tidiga missfall som ofta följer med IVF är ju inte speciellt positiva eller uppmuntrande. För de flesta IVF:are skulle jag tro att det är drömmen och hoppet om ett barn som får oss att påbörja undersökningar och behandlingar, och det är detta hopp som får oss att fortsätta trots blod och sorg. Att kämpa på och hoppas på bättre lycka nästa gång är ett högst rationellt beteende. Som jag har skrivit tidigare är det nästan 17% risk att fem IVF-cykler i rad misslyckas, om chansen att lyckas i varje enskilt försök är 30% (en realistisk siffra för IVF). Fem IVF-försök betyder fem plågsamma äggplock. Ungefär hundra hormonsprutor i magen. Och kanske 17% risk att bara på ren otur inte lyckas ändå.

Det är alltså medicinskt motiverat att fortsätta med IVF ganska så många gånger, såvida inte exempelvis äggen tar slut. Men är det psykologiskt vettigt? Hur många IVF-försök kan man göra innan man tappar bort sig själv, sin partner och resten av livet?

Jag tror att det är djupt individuellt hur länge man orkar kämpa med IVF. När vi började vår första behandling sa jag att det bara skulle bli tre försök. Nu, två försök och noll barn senare (samt 40 sprutor i magen, två äggplock, 19 plockade ägg, 7 återförda embryon vid fyra tillfällen, fyra minus och ett troligt supertidigt missfall) vet jag mer om statistiken. Jag har orkat både mer och mindre än jag trodde. Jag är inte färdig med det här än, för hoppet lever (och äggstockarna är i finfin form säger läkaren).

Men om denna resa inte slutar med ett nyfött barn i min famn, så måste jag någon gång bestämma att det är nog, klart, färdigt. Om det blir så, önskar jag att jag har styrkan att göra det innan min man och jag har gått sönder av sorg, innan min kropp ger upp av hormonchockar. Jag känner beundran för alla dem som förstår när det är dags att sluta och gör det (som Britta med flera, som kommenterade mitt inlägg om skuld, skam och stolthet).

När är det nog? Jag vet inte. Inte i år, kanske inte heller nästa, men någon gång får det vara slut även med IVF. Det är, märkligt nog, faktiskt en trösterik tanke.

Annonser