Tag Archives: gravid i v 12

Tröttheten ( vecka 12, 11+4)

Det är lite tyst på bloggen. Den stora gravidtröttheten har fullkomligt golvat mig. Jag orkar ingenting. Inte ett smack. Jag promenerar en kilometer i makligt tempo och blir helt urlakad och måste lägga mig och vila efteråt. Gravidgympa? Glöm det, jag är glad om jag orkar bre mig en macka.

Annars är allting bra. Lillpotäten verkar må bra och ta sin energi i alla fall, eftersom jag är så matt. Illamåendet kommer och går, men jag har inte kräkts en enda gång under hela graviditeten, och det är ju en liten välsignelse.

Matpreferenserna består. Allt som är sött ratas. Jag försökte gnaga lite på en chokladbit men det vara bara motbjudande. Jag som var ett sådant kakmonster före graviditeten. Te kan jag inte heller dricka, inte ens örtteer med ingefära och apelsin. Och kött har blivit jätteäckligt, vilket förbryllar mig. Jag ska ju bygga en helt ny människa, borde inte jag vilja ha massor av kött då? Fisk och kyckling blir det, och potatis, ris och pasta. Vegetarisk sushi är snabbmatsfavoriten. Vatten med (mycket!) pressad citron är dryckesfavoriten, liksom tranbärsjuice. Strävt och surt smakar bäst. Fil är underbart, helst med grov müsli och ett tärnat grönt äpple i, och eftermiddagens apelsin är ett måste.

Så går dagarna långsamt. Jag ligger på soffan och säger åt min man vilken mat han ska laga åt mig. Han kommer med citronvatten och pussar min mage. 1177.se säger att lillpotäten ska vara ungefär fem centimeter lång nu, med nästan alla organ på plats. Det är inte klokt. En liten människa i min mage, inte syns det. Magen putar visserligen en smula men det är nog mest de stackars svullna tarmarna som försöker hänga med i svängarna.

Snart är andra trimestern här. Jag ser fram emot minskad missfallsrisk och den utlovade återvändande piggheten. Vi har bokat ett ultraljud i början av v 13, för att kolla att allt står rätt till. Om allt är bra då, är det dags att berätta på jobbet. Jag har en del planering att göra, och börjar bete mig så mystiskt att folk nog kommer att undra snart. I och för sig har jag mest manliga kollegor och jag inbillar mig att de inte funderar så mycket över graviditeter. Men man vet aldrig. Chefen har många barn och är väldigt klurig (och en extremt bra chef dessutom). Han kan ha gissat. Jaja, förhoppningsvis kan jag berätta snart.

Annars är mitt motto ”skitsamma, det växer en bäbis här”. Om bara lillpotäten mår bra kommer allting annat att ordna sig, känns det som.