Tag Archives: gravid

Lyckliga förlossningsberättelser efterlyses! (v 40, 39+6)

Det börjar närma sig final för den här graviditeten. BF imorgon. Obegripligt trött. Sammandragningar men inga värkar än.
Och precis då kan man läsa i varenda dagstidning om en stackars kvinna och hennes nyfödda barn som dött under förlossningen i Växjö.
Och det är så fruktansvärt på så många sätt, men jag fixar inte sådana nyheter just nu. Så snälla fina vänner i bloggosfären, nu behöver jag hjälp att hitta bra, positiva, lyckliga förlossningsberättelser som slutar med friska barn i varma famnar. Jag törs inte googla själv. Inga komplikationer, inga akuta kejsarsnitt, inga problem. Bara fina glada problemfria förlossningar. Finns det?
Tack.

Annonser

Helt normalt (v 37, 36+4)

Det blir långt mellan inläggen nu. Jag är ganska trött, och det är ju helt normalt så här sent i graviditeten. Min man påpekade idag att jag verkar vara en bättre IVF-bloggare än gravid-bloggare, och det ligger något i det. Jag har haft mer att säga om fertilitetsbehandlingar och samhällets skeva syn på ofrivillig barnlöshet än jag har att säga om min graviditet.

Men det finns saker att säga om graviditeten. Den verkar ha blivit helt normal till sist. Vi har ju fått gå på två extra ultraljud för att kolla Lillpotätens tillväxt. Med bara en artär i navelsträngen fanns det risk för att hennes tillväxt skulle hämmas och i sådana fall skulle hon bli utplockad snabbare. Vid ultraljudet strax före nyår var Lillpotätens storlek  inom normalintervallet, men en liten smula under genomsnittet. Helt normal och inga tecken på tillväxthämning. Vid ultraljudet i slutet av januari låg hon till och med strax över genomsnittet. Normalt, normalt, normalt, sa läkaren. Och moderkakan har flyttat upp sig, så även där var allt normalt. Jag träffar min barnmorska varannan vecka, och allt har hittills varit normalt då med, blodtryck, blodsocker, Hb-värde, vikt och magmått. Normalt, normalt, normalt.

Det enda som inte har varit normalt är att Lillpotäten inte ville vända sig själv. I vecka 35 låg hon fortfarande på diagonalen, utan tecken på att vilja vända sig med huvudet nedåt. Envis och på tvären, precis som sin mor. Jag vill ändå heja lite på min dotter som redan visar prov på självständighet, men helt praktiskt vid en förlossning är det ju inte med ett barn på tvären. Vi fick tid för vändning på vår förlossningsklinik. I fyra timmar var vi där, och gjorde alla möjliga mätningar och undersökningar av Lillpotäten och mig (normalt, normalt, normalt). Till sist fick jag en spruta brickanyl för att livmodern skulle slappna av, en läkare vände Lillpotäten på två minuter och så var det klart. När vi var ordentligt kontrollerade ett varv till, Lillpotäten och jag, fick vi gå. Så nu är väl det också helt normalt.

Min man och jag har hunnit gå på föräldrakurs. Det var intressant. Vi pratade förväntningar inför föräldraskapet och förlossningen. Jag vet inte vad jag har för förväntningar egentligen. Jag tror bara att det här kommer att bli annorlunda än allt annat jag har upplevt i mitt liv. Barnmorska som ledde kursen undrade om vi var rädda att tappa kontrollen (det är tydligen en vanlig rädsla hos blivande förstföderskor). Men jag vet inte ens vad det innebär att ha kontroll i en sådan här situation. Att vara rädd för att förlora den går liksom inte ens att definiera. Det blir som det blir, det här. Jag vill ha ett friskt barn och klara mig utan förlossningsskador. Om jag skriker och gråter och blir hysterisk och tigger om all bedövning i världen under tiden, ja då får det bli så. Vi har läst på om smärtlindringsmetoder. Jag har inte läst på om förlossningsskador. Jag kommer att lita på min barnmorska. Min man kommer att göra sitt yttersta för att hålla mig lugn (han brukar vara bra på det). I övrigt ska jag bara hänga med, utan prestige eller tankar om hur det borde vara.

Jag har mått så infernaliskt dåligt psykiskt under den här graviditeten, med panikångestattacker och sömnsvårigheter till följd av navelsträngsproblemen, blödningar och min fina släktings sjukdom. Ångesten lugnade sig lite före jul, för att ta ny fart precis efter nyår. Nya klöskänslor i bröstet, hög puls, andningssvårigheter, irrationell dödsskräck. Jag hade svårt att förstå varifrån den förnyade ångesten kom, speciellt när allt verkade bra med Lillpotäten. Och plötsligt en dag i slutet av januari så var ångesten bara borta. Det var som att vakna upp efter en lång influensa och märka att febern hade gått ner och aptiten återvänt. Allt som var jobbigt förut är fortfarande jobbigt och stressande, men jag känner oro, inte ångest. Det är stor skillnad. Jag är trött och lite skakad fortfarande, och ångesten varade så länge att jag nog inte törs deklarera att den är borta för gott, men det är så befriande att må vettigt igen, att kunna se saker i dess rätta proportioner.

Den återkommande panikångesten har nog varit en bidragande orsak till att jag har skrivit så sällan. Tidigare har jag alltid tyckt att det är bäst att ventilera dåliga känslor, prata om dem, sätta namn på dem, för att bli av med dem. Sorgen över vår ofrivilliga barnlöshet har jag hanterat så här i bloggen, och inläggen har hjälpt mig få perspektiv. Men med panikångesten under graviditeten har det varit tvärt om. Det har blivit värre av att skriva om den. Jag vet inte varför, kanske för att den var så irrationell och märklig till att börja med. Det är konstigt, men nu har jag i alla fall en ny respekt för människor som inte vill gräva runt i sitt inre för att bli av med ångest. Ibland är distraktion faktiskt det bästa.

Det är mindre än en månad kvar till beräknad förlossning. Om bara en dryg vecka kommer Lillpotäten att räknas som fullgången. Lägenheten fylls av köpta, lånade och givna babyprylar. Vi har väntat och längtat i sju år. Det känns märkligt att väntan och längtan kanske snart är över.

Små små steg (vecka 29, 28+1)

För första gången i mitt vuxna liv tycker jag inte att tiden går för fort. Tidigare har jag alltid beklagat mig på fredagar (att jag inte hann mer under veckan), runt varje månadsskifte, samt givetvis så här års, när allt man inte hann under året som gick blir så uppenbart.

Tills nu alltså. För nu går tiden precis så fort den ska, och varje dag är en dag säkrare för Lillpotäten. Det finns massor jag inte kommer att hinna på jobbet innan det är dags för föräldraledighet, men det får vara så. Det som hinns med hinns med, resten var nog inte så viktigt.

För några veckor sedan fick jag bråttom till bussen och då, när jag tog ut stegen och ökade takten, smällde foglossningen till. Skarp punktsmärta i ljumskarna, speciellt vid rörelse. Jahaja. Med ett foglossningsbälte från en vänlig släkting och barnmorskans råd kunde jag fortsätta jobba. Små, små steg ska jag ta. Jag som brukar komma farande med rejäla kliv måste nu trippa fram. Livet förändras med en liten på väg, på oanade sätt.

Ångesten kommer och går. Nästan alla gravida blir ju känsligare. I kombination med vår långa barnlöshet, alla misslyckade IVF-försök, blödningarna i första och andra trimestern, sjukdom i familjen och dessutom problemet med Lillpotätens navelsträng och möjliga påföljande framtida näringsbrist, ja då vore det konstigt om jag hade varit opåverkad känslomässigt. Men det går bättre och bättre. Ångestanfallen dyker upp, men varar inte så länge och jag har blivit bättre på att distrahera mig själv. Jag sover gott nästan varje natt. Tröttheten är en mer rimlig tredje trimestern-trötthet, inte psykisk utmattning. Två gånger har barnmorskan mätt min mage och tillväxten är helt normal. Lillpotäten har normal puls. Jag har normalt blodtryck, blodsocker, hb-värde. Allt ser ut att gå bra. I mellandagarna ska vi till sjukhuset och göra tillväxtultraljud.

Allt normalt och nu blev det jul, en ovanlig jul med sjukdom i familjen och stor mage på mig. Någonstans hittade jag julefrid till sist, och en tacksamhet för allt som faktiskt är bra. Lillpotäten sprattlar i magen. Så mycket hade kunnat vara så mycket värre.

Dessutom hjälper det att jag för länge sedan lade av med meningslösa måsten inför julen. Måttligt med julklappar. Köttbullarna kom ur en påse, sillen ur en burk, brödet var inte ett dugg hembakat och nästan allt förbereddes av Lillpotätens släktingar medan jag tittade på. Gott, trevligt och stressfritt blev det.

Jag hoppas att ni alla har haft en fin julafton och att ni har funnit julfrid och lycka, även om det finns sorg eller oro i era liv.

Ett stressmoment för mycket (v 21, 20+4)

Jag bloggar inte så mycket nu. Som min man nämnde i förra inlägget har det varit mycket som händer omkring oss. Två saker hände ungefär samtidigt: först blev en nära släkting svårt sjuk, och dagen efter började jag blöda igen. Jag var då i vecka 15. Släktingen är en person som står mig mycket nära och hon har varit ett av mina bästa stöd under barnlöshetstiden, eftersom hon själv har liknande erfarenheter, fast från en tid då IVF inte fanns. Av anonymitetsskäl måste jag vara vag om vilken sjukdomen är, men det är en sådan där vidrig otäck historia som man inte ens önskar sin värsta fiende. Jag har inte kunnat prata ordentligt med henne sedan hon blev sjuk, så förutom att oroa mig för henne så saknar jag henne så att jag nästan går i bitar.

Och dagen efter att min fina släkting hade blivit akut inlagd på sjukhus började jag blöda igen, i vecka 15. Man ska inte blöda i andra trimestern. De återkommande blödningarna under första trimestern (som upphörde i v 9) hade jag ju lyckats hantera, i synnerhet när ultraljudet i vecka 13 visade en vinkande lillpotät. Men blod i vecka 15 är extremt obra. Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med ett stolpskott som mumlade lite och sedan sa ”Jaa, det är ju så ett missfall börjar”. Piiip, sa jag. ”Har du ont i magen?” frågade stolpskottet. ”Ja, NU”, pep jag. Hon tyckte att jag skulle ringa gynakuten på länssjukhuset. Piip, sa jag.

Jag ringde gynakuten från jobbet och fick smita från ett möte för att ta deras uppringningssamtal. Barnmorskan på gynakuten var betydligt mer sansad. Hon sa att med ett fint ultraljud i vecka 13, och i och med att jag bara blödde lite och dessutom brunt, och inte hade mensvärksliknande kramp och ingen feber, så var det antagligen ingen fara. Jag skulle bara avvakta och höra av mig igen om det blev färskt blod, mycket blod, klumpar, kramper eller sjukdomstillstånd.

Här någonstans började ångesten. Jag vaknade om nätterna, med hjärtklappning och andnöd. Ibland drev ångesten upp mig ur sängen vid småtimmarna, och jag vankade genom lägenheten i mörkret, fram och tillbaka, med adrenalin ut i öronsnibbarna. Bara på jobbet lyckades jag få lite ro, genom att fylla tankarna med annat. Men sömnbristen tärde på mig.

En natt i början av vecka 16 vaknade jag som vanligt tidigt på morgonen. Jag gick på toaletten. Det var färskt blod på toalettpappret. Under allt mitt blödande hade det aldrig varit färskt blod tidigare, bara brunrosa. Det här var rött, som liv och död. Jag väckte min man, klockan halv fyra på morgonen. Jag ringde gynakuten, klockan halv fyra på morgonen. Jag var så stressad och trött att jag först inte ens visste vilken vecka jag var i, men till sist redde vi ut begreppen. Eftersom blödningen hade upphört, var sparsam när den pågick, eftersom jag inte hade kramp eller feber, så ville sköterskan på gynakuten att jag skulle avvakta. ”Ta två alvedon och ring igen imorgon bitti” sa hon. Mitt i all oro och förtvivlan blev jag nästan full i skratt. Säger vårdpersonal verkligen så? Uppenbarligen. Jag tog två alvedon och lyckades sova några timmar. På morgonen var det samma barnmorska som jag hade pratat med veckan innan som tog emot mitt samtal. ”Du ska komma in hit” sa hon direkt. Jag fick en läkartid samma dag.

Läkaren på gynakuten var yngre än jag och superentusiastisk. Hon utstrålade optimism och bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Nästan direkt fick hon in lillpotäten, vinkande och sprattlande och vid all önskvärd välmåga. Hon såg att moderkakan låg nära livmodermunnen, placenta previa kallas det, och då kan kanten på moderkakan blöda. För säkerhets skull gjorde hon ett vaginalt ultraljud med, för att kolla livmodertappen. Den var lång och fin. Allt var helt normalt, trots tecken på motsatsen. Och lillpotäten mådde finfint. Inga omedelbara skäl till oro. Möjligtvis skulle moderkakans läge kunna medföra ett nödvändigt kejsarsnitt så småningom, men i de allra flesta fall stiger moderkakan när livmodern växer, och problemet försvinner.

Tyvärr lade sig inte ångesten. Mina sömnproblem fortsatte. Dessutom råkade jag läsa en artikel om hur jättefarligt det är för ofödda barn att ha en stressad mamma och hur de får försämrad hälsa hela livet. Det minskade ju inte direkt ångesten. Sjuk släkting, oro för lillpotäten, och oro för att jag är en dålig mamma som oroar mig.

I vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Barnmorskan med en läkarkandidat bredvid sig bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Lillpotäten vinkade som vanligt och tumlade runt. Barnmorskan gick vant igenom alla lillpotätens kroppsdelar, en efter en. Hjärna och lillhjärna, ryggrad utan tecken på bråck, ett litet hjärta med fyra kamrar och hjärtklaffar, två njurar av rätt storlek och rätt placering, tio fingrar och tio tår. Moderkakan hade flyttat sig uppåt, så jag hade inte längre placenta previa och risken för akut kejsarsnitt av den orsaken var därmed borta. Lillpotäten är en flicka, fick vi också veta när vi frågade. Allt var så fint och bra att jag tänkte att jag kanske skulle kunna lugna ner mig nu äntligen. Men när jag trodde att allt var klart sa plötsligt barnmorskan att hon var tvungen att kolla navelsträngen en extra gång, eftersom det var problem. Problem??? Hon visade. På ultraljudet såg vi tydligt hur blod strömmade in och ut ut lillpotäten genom navelsträngen. Så ska det väl vara? frågade jag. Jo, så ska det vara, men barnmorskan såg bara en artär som gick in i vårt barn. Det borde vara två. En artär för lite förser mitt barn med näring och syre.

Vi fick genast en tid hos en läkare för att dubbelkolla problemet. Barnmorskan förklarade att det är rutin, för det kan vara så att hon har missat något, eller att navelsträngen helt enkelt låg i en sådan vinkel att det inte gick att se andra artären. Läkartiden var samma dag, bara några timmar senare. Vi väntade i sjukhusets café. Jag öppnade datorn och jobbade, mejlade kollegor om att jag inte skulle dyka upp den tid jag hade sagt. Och vi väntade.

Läkaren hade en läkarkandidat med sig och dessutom läkarkandidaten från rutinultraljudet. Hon tittade direkt på navelsträngen och kunde bekräfta att det bara fanns en artär. Det var då jag började gråta alldeles okontrollerat. Flera veckor av oro, ånget och förtvivlan och så detta också. Jag hickade och snörvlade så att magen hoppade. Läkaren gjorde om rutinultraljudets alla kontroller på min hoppande mage. Hon förklarade att problem med blodkärlen i navelsträngen ofta är kopplade till hjärtfel hos barnet, men att det inte fanns några tecken på det. Många saker kan gå fel under embryoutveckligen, och antalet blodkärl i navelsträngen är en av dessa. Till skillnad från nästan alla andra missbildningar kan fosterutveckligen ske helt normalt med bara en artär, och efter förlossningen kommer det inte att vara några problem. Den enda risken är att barnet kan få näringsbrist under graviditetens senare skede, men jag kommer att kallas till extra ultraljud för att kontrollera tillväxten. Om det verkar som att tillväxten är dålig kan förlossningen sättas igång i förtid, men än så länge växer lillpotäten precis som hon ska. Det är ingenting jag har gjort som har orsakat det här, för sådant händer ibland, och det finns ingenting jag kan göra heller, mer än att ta hand om mig som vanligt.

De senaste veckornas ångest och oro, tillsammans med tanken på att mitt barn svälter i min mage blev bara för mycket. Jag snörvlade och frågade om det fanns hjälp eller stöd att få. Läkaren svarade att om det hade varit något fel på mitt barn hade jag kunnat få prata med deras akutkurator där och då, men som det var nu rekommenderade hon att jag kontaktade min barnmorskemottagning istället, för att få mer långvarigt stöd under graviditeten.

Vi åt lunch, min man och jag. Jag grät i pannbiffen, mitt i den fullsatta lunchrestaurangen. Han försökte lugna mig. Just nu är allt bra. Just nu mår lillpotäten fint. Jag kommer att bli kollad och uppföljd. Näringsbrist uppstår inte plötsligt. Om lillpotäten börjar svälta kommer de att plocka ut henne, och hon är av allt att döma helt frisk och välkonstruerad.

Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med stolpskottet igen. Hon surrade som vanligt och verkade ganska ointresserad, men när jag med gråten i halsen berättade om allt som hänt och hur dåligt jag mådde höll hon med om att jag nog behövde hjälp. Hon skulle skicka en remiss till MVC:s psykolog. Tar inte det lång tid, undrade jag. Hon svarade att om jag mår dåligt kan jag vända mig till länssjukhusets psykakut. Jag gick till jobbet istället.

Ångesten ändrade karaktär efter det här beskedet. Jag lyckades resonera med mig själv och avvärja katastroftankarna. Min släkting blir långsamt bättre och lillpotäten mår bra just nu. Jag kunde tänka på annat. Men ångesten satt kvar i kroppen. Min vilopuls var skyhög och jag vaknade ofta på nätterna utan att kunna somna om, inte för att jag tänkte oroliga tankar, utan för att kroppen var rent fysiologiskt stressad. Min man ville prata barnnamn, men jag grät bara. Vi fick en kasse babykläder av en släkting vars barn precis växt ur dem, men när min man föreslog att vi skulle gå igenom och sortera dem grät jag bara. Det fanns ingen glädje, ingen ljusning i min tillvaro, bara en ständigt närvarande tärande ångest.

En vecka efter rutinultraljudet blev jag arg istället, så där rödglödgat förbannad på ångesten som hade satt bo i min kropp och sög all lycka ur mitt liv. Vi väntar ju äntligen barn, en frisk liten flicka som faktiskt har goda chanser att födas helt normalt vid förväntad tid och med en bra vikt. Lillpotäten hade kunnat vara sjuk eller död. Min släkting hade också kunnat vara död. Det här är inte ens i närheten av det värsta som hade kunnat hända.

Ilska är ett bra botemedel mot ångest. Jag sover bättre nu. Jag har fortfarande svårt att hitta glädjen i livet, men jag är sällare mot mig själv. Jag är inte en dålig mamma/fru/människa som mår dåligt. Att jag har ångest och depressionstendenser är en högst naturlig reaktion på en svårt stressande livssituation kombinerat med ökad känslighet i och med graviditeten. Ingenting varar för evigt, inte ens ångest. Jag kommer inte alltid att må så här och det är en tröst. Jag har en tid hos MVC:s psykolog. Hjälp är på väg, och nu när jag sover igen har jag en chans att läka på egen hand. Jag orkar jobba heltid fortfarande, vilket är en välsignelse i sig.

Man kan alltid önska att saker och ting vore annorlunda, men rationellt vet jag ju att jag faktiskt har det ganska bra. Min man väger upp min dysterhet med sin optimism. Han pratar med lillpotäten varje dag och berättar hur älskad och efterlängtad hon är. Han vill köpa spjälsäng och inreda barnrum. Jag vill också orka ta itu med det. Det kommer att komma en tid när jag orkar. En dag kommer det här vara något som hände för länge sedan.

Mycket annat nu (V16, 15+6)

Tänkte att jag skulle titta in här och uppdatera kort om vad som händer. På grund av allvarlig sjukdom hos en anhörig har vi haft stort stresspåslag och mycket annat att tänka på nu på sistone. Trots att det har blivit ett extra läkarbesök på grund av att Ebba har haft mindre blödningar, så har det helt enkelt inte funnits så mycket tid för reflektion.

Lillpotäten mår bra i alla fall. Det senaste ultraljudet som vi gjorde i förra veckan visar en liten silhuett som rör på sig och verkar stortrivas. Möjligen kan moderkakans läge ställa till med lite komplikationer inför förlossningen senare, men läkaren verkade tro att det antagligen kommer att rätta till sig av sig själv.

Bostadsletandet som vi påbörjat hamnar också i bakgrunden för tillfället. Ebba blev tvungen att införskaffa de första mammakläderna i helgen. Mycket snyggt blev det om man frågar mig.

Tydligen börjar barnet höra omkring den här veckan, så det kanske är dags att börja planera för barnets musikaliska fostran? Vad säger man till en bebis som har noll erfarenhet av världen utanför?

Lillpotäten vinkade! (V 13, 12+2)

Ultraljud idag. Efter viss försening fick vi komma in till gynekologen, samma som gjorde graviditetsultraljudet. Hon plockade upp min journal, konstaterade ungefär hur långt gången graviditeten var, och sa att hon ville göra ett vaginalt ultraljud. Jag hade ju hoppats slippa nu, men vi var där för att se lillpotäten. Och henom fick vi se nästan direkt. En liten sprattlande vinkande krabat som snurrade runt. Ben, armar, aorta och hjärna syntes.

Lillpotäten vinkade åt oss. Just nu är allt fantastiskt.

Tröttheten ( vecka 12, 11+4)

Det är lite tyst på bloggen. Den stora gravidtröttheten har fullkomligt golvat mig. Jag orkar ingenting. Inte ett smack. Jag promenerar en kilometer i makligt tempo och blir helt urlakad och måste lägga mig och vila efteråt. Gravidgympa? Glöm det, jag är glad om jag orkar bre mig en macka.

Annars är allting bra. Lillpotäten verkar må bra och ta sin energi i alla fall, eftersom jag är så matt. Illamåendet kommer och går, men jag har inte kräkts en enda gång under hela graviditeten, och det är ju en liten välsignelse.

Matpreferenserna består. Allt som är sött ratas. Jag försökte gnaga lite på en chokladbit men det vara bara motbjudande. Jag som var ett sådant kakmonster före graviditeten. Te kan jag inte heller dricka, inte ens örtteer med ingefära och apelsin. Och kött har blivit jätteäckligt, vilket förbryllar mig. Jag ska ju bygga en helt ny människa, borde inte jag vilja ha massor av kött då? Fisk och kyckling blir det, och potatis, ris och pasta. Vegetarisk sushi är snabbmatsfavoriten. Vatten med (mycket!) pressad citron är dryckesfavoriten, liksom tranbärsjuice. Strävt och surt smakar bäst. Fil är underbart, helst med grov müsli och ett tärnat grönt äpple i, och eftermiddagens apelsin är ett måste.

Så går dagarna långsamt. Jag ligger på soffan och säger åt min man vilken mat han ska laga åt mig. Han kommer med citronvatten och pussar min mage. 1177.se säger att lillpotäten ska vara ungefär fem centimeter lång nu, med nästan alla organ på plats. Det är inte klokt. En liten människa i min mage, inte syns det. Magen putar visserligen en smula men det är nog mest de stackars svullna tarmarna som försöker hänga med i svängarna.

Snart är andra trimestern här. Jag ser fram emot minskad missfallsrisk och den utlovade återvändande piggheten. Vi har bokat ett ultraljud i början av v 13, för att kolla att allt står rätt till. Om allt är bra då, är det dags att berätta på jobbet. Jag har en del planering att göra, och börjar bete mig så mystiskt att folk nog kommer att undra snart. I och för sig har jag mest manliga kollegor och jag inbillar mig att de inte funderar så mycket över graviditeter. Men man vet aldrig. Chefen har många barn och är väldigt klurig (och en extremt bra chef dessutom). Han kan ha gissat. Jaja, förhoppningsvis kan jag berätta snart.

Annars är mitt motto ”skitsamma, det växer en bäbis här”. Om bara lillpotäten mår bra kommer allting annat att ordna sig, känns det som.