Tag Archives: gynskräck

Ultraljudet. Eller ångest ångest är min arvedel (igen)

Ultraljud idag, för att räkna äggblåsor. Det är god fart därinne. 6-7 äggblåsor räknade läkaren på vardera äggstocken och det är ju bra utdelning så här pass tidigt. Jag har mycket god äggreserv sa läkaren berömmande. De ser nog många med få ägg på jobbet.

Det var den bra biten. Allt annat är dåligt. Det är fet ångestvarning på resten av inlägget. Läs inte om du ska börja din första IVF alldeles snart. Jag ventilerar min ångest helt ocensurerat. Du vill inte läsa det här om du snart ska göra din första IVF eller funderar på att söka hjälp för ofrivillig barnlöshet. Om du är i den fasen kan du läsa mina andra inlägg, vilket som helst som inte är märkt ”ångest”.

Allvarligt.

Okej.

Till och börja med fick vi träffa en helt ny läkare, Dr G. Dr K var tydligen upptagen. Han hade läst mina journaler sa han, även de tyska. Jahaja det var ju bra. Och han hade kanske läst, men han hade missat (eller så hade Dr K aldrig skrivit) att jag skarpt ogillar gynundersökningar. Det blev det plågsammaste vaginala ultraljudet jag har varit med om. Med gråten i halsen började jag fråga om äggplock och smärtlindring och vad de gör om det gör för ont. Jag vill inte bli traumatiserad för livet av det här. Jag fick inga vettiga svar och han sa mest att om man har börjat med IVF så måste man slutföra det också.

Nu har min känsla i den här IVF:en gått från apati till ångest.

Jag kan stå ut med smärta. Jag har stått ut med alla möjliga saker. Men jag känner mig otrygg nu. De har inte koll på mig och vem jag är och hur jag mår. Jag litar inte på att de kommer kunna ta hand om mig ordentligt. Otrygg är inte en bra känsla att ha inför ett gäng som ska sticka långa nålar genom ens slidvägg in i äggstockarna.

Jag tror inte ens att Dr G är en dålig läkare. Han vet nog vad han gör. Men jag är en bräcklig liten varelse och äggplock är inte något jag gör varje vecka. Jag måste bli inbäddad i varma täcken och tilltalad med mjuk röst när någon ska göra plågsamma medicinska undersökningar i min slida. Jag har gjort allt det här tidigare, utom äggplock i vaket tillstånd. Jag är rädd, för jag mår dåligt av helt vanliga gynundersökningar. Jag törs inte tänka på hur mycket morfin som behövs för att dämpa min smärta vid äggplock.

Det blir nytt ultaljud på torsdag. Jag ska träffa en tredje läkare då. Jag hoppas att hen inte säger fel saker. Det blev för mycket ångest nu.

Efter ultraljudet fick jag göra blodprov och på eftermiddagen ringde en barnmorska. Jag ska sänka Gonal-f-dosen de kommande dagarna för det var visst lite väl bra fart på äggstockarna. Vilket genast fick mig att börja känna efter om jag inte är lite överstimulerad. (Och ja, jag veeet att ovariellt hyperstimuleringssyndrom i allmänhet inte inträffar förrän man samtidigt utsätts för hCG genom ägglossningssprutan eller en graviditet, men bara för att jag är lätt hypokondrisk betyder det inte att jag inte kan drabbas av alla biverkningar i hela bipacksedeln + några som jag just hittade på).

Blä. Ångest. Vill inte det här. Jag kommer att ta mig igenom det här med, för det finns inget alternativ, men i vilket skick är jag sedan?

Ruvardag 1

Idag (eller egentligen igår, jag ser att klockan precis blev midnatt) fick jag mina två embryon. Eftersom jag verkligen avskyr gynekologiska undersökningar och lätt får så ont att jag krampar och omöjliggör vad det nu är läkaren försöker göra, så fick jag lite smärtstillande medicin i förväg. Smärtstillande medicin i förväg är goa grejer.

När det var dags för överföringen försökte jag andas djupt, händerna blev blöta av svett, min man pussade mig på pannan, Dr S sa att nu blir det lite kallt… Och sedan sade hon att instrumentet var inne och värre än såhär blir det inte. Huh? Det gjorde visserligen ont, men inte hjälpjagdör-ont. Jag uppgav ett triumftjut, och Dr S och sköterskan fnissade lite åt mig. Sedan gick allt fort och lätt. Jag fick se petriskålen med embryona på en bildskärm och kunde läsa mitt namn på skålen. Embryologen räckte över embryona i små strån och Dr S satte in dem i livmodern. Och sedan var det klart. Två små embryon blev det, det ena med två celler och det andra med tre. Vi fick se bilder. Små fina potatisar.

Förhållningsorderna är att inte sporta den närmaste veckan och att i övrigt bete mig som om jag vore gravid. Så jag ligger på soffan och latar mig, medan min man kommer och pussar magen ibland.

Vi vet ju att det bara är 20-30% chans att det här leder till (minst) ett levande barn. Så vi törs inte hoppas för mycket. Men precis just nu är det möjligt att vårt lilla barn är på gång. Så länge som det fortfarande finns en chans kommer vi att älska de här små embryona. Och om det skulle ta sig, kommer jag att just nu ha varit gravid i vecka två. Det är faktiskt rätt knäppt.

IVF 1 (fortsättning)

Efter det första harakiri-hugget med Gonal-sprutan i magen blev jag vän med nålarna. Äggstockarna däremot, gillade inte läget. En halvtimme efter varje injektion svullnade magen upp på den sida där jag tagit sprutan. Det blev till att leta upp rymliga byxor i garderoben.

Efter några dagar av äggstimulerande injektioner var det dags för nästa spruta: ägglossningshämmaren, Orgalutran. Även för denna spruta fanns en instruktionsbroschyr på tyska. Utan pedagogiska bilder den här gången. Det stod att man skulle ta sprutan i sin ”Oberschenkel”. Och jag stod där i badrummet med sprutan i högsta hugg och försökte lura ut vad det kunde vara för något. Min man fick komma till räddning med en ordlista. (Oberschenkel är låret).

Äggen växte och jag gick på kontinueriga kontroller. Dr B, fertilitetsläkaren, var entusiastisk. Jag svarade på medicinerna precis som jag skulle. Hon hade sett på mina hormonvärden att jag antagligen var känslig för starka hormonväxlingar så jag fick minsta dosen Gonal-f. Men äggen växte.

Gonal-f, orgalutran, ovitrelle

Alla nålar jag har stuckit i min kropp.

Efter två veckor fick jag tid för äggplock. I Tyskland gör man äggplock under narkos. Eftersom jag avskyr gynundersökningar var jag bara glad för det. Låt mig sova igenom eländet, tack. Narkosläkaren var en vänlig äldre herre med skägg som småpratade med mig och berömde min tyska (pluspoäng!) När jag hade klättrat upp i gynstolen sa han att jag skulle tänka ut en bra dröm, kopplade in narkosmedlet i katetern och sedan blev det svart.

Medan jag sov och läkarna stack nålar i mina äggstockar, fick min man lämna sitt bidrag. Det är en ganska knäpp situation, att försöka åstadkomma ett spermieprov när man vet att ens fru ligger på operationsbordet. Det vi kvinnor går igenom under IVF är ju visserligen mycket mera påfrestande, men det är inte som att männens bidrag är en lätt match heller.

När jag vaknade ur narkosen hade jag ont i magen och försökte prata svenska med sköterskan. (Hon förstod inte). När jag hade vaknat tillräckligt fick vi in en fikabricka med kaffe, te och söta kakor.
Jajamen, söta kakor till mig som inte hade ätit på 18 timmar. Socker är inte farligt i Tyskland…

När jag var pigg nog att stå, gå och klä på mig själv blev det uppföljningssamtal på Dr B:s kontor. Hon var noga med att min man var med och lyssnade, för jag kunde få narkosamnesi, alltså minnesförlust till följd av nedsövningen. Det hade jag också, visade det sig. Men tillräckligt mycket kom jag ihåg. Tolv ägg blev det. Ett helt dussin, tänka sig. Vi fick även instruktioner om vad som kunde hända det närmaste dygnet, vilka komplikationer som krävde akutsjukvård och vilka som var helt normala. Jag fick recept på Crinone, vaginalkräm med progesteron för att underlätta graviditet. Sedan åkte vi hem, jag somnade om på soffan och min man pysslade om mig hela kvällen.

Dagen därpå ringde klinikens biolog och berättade om resultatet. Bara sex ägg hade befruktats, och ett hade inte växt alls. Fem embryon fanns i klinikens petriskål, vilket var lite färre än det ursprungliga dussinet ägg hade kunnat leda till, men på det hela taget inte pjåkigt alls. Jag fick tid för återföring nästa dag.

I Tyskland finns det ganska stränga jurdiska restriktioner för vad man får göra med embryon. De får till exempel inte odlas för länge, och vilka kvalitetstester som får göras är också det starkt begränsat. Men Dr B var mycket nöjd med de två dagar gamla embryona. Skolboksexemplar kallade hon dem. Så fina embryon såg man sällan. Två skulle jag få tillbaka på en gång, medan de övriga tre skulle frysas för den ringa avgiften om 500 euro per halvår (vår sjukförsäkring täcker naturligtvis inte infrysning av embryon). Att få två på en gång är standard i Tyskland. Vi hade kunnat välja att få bara ett, men vi tyckte att det var lika bra att få två. Om överföringen hade lett till en graviditet hade risken för tvillingar varit 20%.

Återföringen blev en mardröm. Jag gillar ju inte gynundersökningar, och Dr B:s försäkran om att embryoöverföring var ungefär som att göra cellprovtagning, visade sig vara en sanning med modifikation. För att kunna se livmoderhalsen ordentligt behövde hon de stora verktygen, jag fick ont och blev rädd och sedan gick ingenting längre. Till sist blev jag uppskickad ur gynstolen, fick smärtstillande medicin och en halvtimme att lugna ner mig. Lagom drogad och med en kärleksfull make som viskade tröstande ord om kattungar och annat mjukt och gulligt gick det till sist. Två embryon inbäddade i livmoderslemhinnan.

Ruvartiden blev lång, inte i tid, men i upplevelse, så lång att det får bli ett eget inlägg.

Nobody expects the Spanish Inquisition – eller ofrivillig barnlöshet

När man lägger undan preventivmedlen förväntar man sig att det ska hända saker. Kanske inte direkt, men så småningom. Man fick ju lära sig det i skolan, allt om hur man inte blir gravid. Jag hade högsta betyg i nästan alla ämnen och visste precis hur olika preventivmetoder fungerar. Jag har aldrig i hela mitt liv slarvat med något sådant. Påläst var jag också, så jag visste att de flesta inte blir gravida på en gång, även om det inte är ett skäl att fuska med preventivmedel när man inte önskar sig en graviditet. Upp till ett år kan det ta att bli gravid, det visste jag.

Så när vi bestämde oss för att det var dags för tillökning, för sisådär fyra år sedan, blev vi inte oroliga när min mens kom som den skulle den första månaden. Inte heller andra månaden, eller tredje, eller fjärde, var vi oroliga. Det här kunde ta ett litet tag till, men vi var ju unga och friska, knappt 30 fyllda någon av oss, såklart skulle allt gå bra. Men vi hade tusen järn i luften och alla bollar i elden (eller om det var tvärt om) så det kanske bara var lite stress som gjorde att gravidstickeplusset dröjde. Och någonstans där mitt i de första försöken fick vi jobb i Tyskland och blev raskt invandrare med allt vad det innebär av språklig förvirring och nyjobbsstress. När det första året hade gått utan att vi hade ett barn på gång var vi inte oroliga. Vi hade ju bara stressat lite för mycket. Snart skulle allt bli bra.

Det andra året i barnförsökstiden började vi känna oss hemma i Tyskland, språket gick lättare och jobbet blev invant. Men plusset uteblev. Vi var fortfarande inte oroliga, det här kan ta tid och vi lät det ta tid. Men vi började undra. När jag var hos husläkaren för en förkylningssjukskrivning (här i Tyskland finns inga karensdagar, men man måste ha sjukintyg från tredje sjukdagen) passade jag på att fråga vilken hjälp det fanns att få mot fertilitetsproblem. Jag visste ju inte hur vårdkedjan fungerar, eller ens vad fertilitetsproblem heter på tyska. ”Sie müssen zu einem Frauenarzt” svarade min husläkare. Ni måste till en kvinnoläkare. Jag blev förbryllad. Vaddå kvinnoläkare? Vi är ju två om det här, försökte jag. Min man och jag försöker få barn tillsammans. Borde man inte titta på honom också? En gynekolog är ju inte specialiserad på mannens reproduktionsorgan. Men läkaren förstod inte vad jag menade. Frauenarzt, upprepade han, långsamt och tydligt. Men min man, ylade jag. Läkaren var benhård. Om jag inte blev gravid hade jag problem och skulle till en gynekolog. Där blev jag arg för första, men långtifrån sista, gången. Varför utgick han ifrån att det var mig det var fel på? Varför var det så självklart att just jag och inte min man skulle undersökas? Visste den här läkaren ens hur mänsklig reproduktion går till? Men han gav mig en lista på några gynekologer i närheten som han kunde rekommendera och jag var för artig för att morra åt honom (och hursomhelst morrar jag inte så bra på tyska). Gynekologlistan blev liggande i min filofax.

Det tredje året blev min kropp galen, som jag skrev om i förra inlägget. Efter att ha haft en mensblödning som varade i fyrtio dagar, fiskade jag upp gynekologlistan och ringde den som var närmast mitt hem. Hon kunde konstatera att allt såg bra ut med mig och att det inte borde finnas några hinder i vår väg mot föräldraskap. Dessutom fick jag lite örtmedicin som skulle få ordning på min menscykel och rådet att ha mycket sex med min man. Och numret till en fertilitetsklinik i närheten, ifall vi skulle vilja undersöka saken närmare. För första gången fick jag veta vad ofrivillig barnlöshet heter på tyska: Kinderwunsch, ordagrannt barnönskan.

Vi ringde fertilitetskliniken och fick en samtalstid. Att påbörja en fertilitetsutredning är att vända ut och in på sitt privatliv. Vi fick frågor om allt: hur ofta vi har sex, hur länge vi har försökt få barn, om jag har varit gravid någon gång, om min man har gjort någon annan kvinna med barn, om vi röker, knarkar, dricker (nej; nej; ytterst måttligt). Vem av oss som längtar mest efter barn. Och så provtagning. Flera rör blod var. Test för klamydia, HIV och alla bokstäverna hepatit. Blodvärden, blodtryck, hormonnivåer. Gynundersökning och ultraljud för mig (ajaj gynskräck är inte roligt. Jag tyckte att de kunde sticka mig lite mer i armen istället).  Spermiogram för min man. Men vi var fortfarande övertygade om att allt var bra. Vi var ju unga och friska. Vi behövde bara lite lugn och ro. Kanske lite fertilitetsboostande medicin för att skynda på saker och ting. Men allt var bra, det var vad vi sa till varandra när vi gick till uppföljningssamtalet.

Fertilitetsläkaren var lugn och saklig när han meddelade våra provsvar. Vi var båda fullt friska, alla sjukdomstester var negativa och hormonnivåerna var bra. Vi nickade bekräftande. Men sedan började han prata om spermiekvalitet. Motilitet och morfologi. Han sa något om motilitetsproblem och 4 miljoner per milliliter och klass A och ett referensvärde på 20 miljoner. Vi fick fråga om och om igen. Så småningom klarnade det. Min man hade helt enkelt för lågt antal spermier som simmade rakt fram. De simmade i cirklar och dog för fort. Våra chanser att bli gravida på naturlig väg var ytterst små. Vi försökte förstå varför. Kan min kan göra något för att förbättra spermiekvaliteten? Han är ju fullt frisk och i fin form! Läkaren började mumla om vitaminer men sa sedan att han inte rekommenderade det, eftersom vi båda har långa  naturvetenskapliga utbildningar, och vitaminerna är högst icke-evidensbaserade. Placeboeffekten skulle inte fungera på oss. Han rekommenderade in vitro-fertilisering med spermieinjektion. Det här med låg spermiekvalitet är tydligen ett vanligt problem, som dessutom ökar i världen, och ingen vet varför.

Vi var inte längre ett par som bara försökte få barn. Vi var ofrivilligt barnlösa med en medicinsk diagnos.

Precis som spanska inkvisitionen, kommer ofrivillig barnlöshet nästan alltid oväntat, för nästan ingen har gjort någonting som skulle kunna orsaka den. Vi skötsamma ordentliga friska människor som älskar varandra så mycket, varför får inte vi bli föräldrar? Ingen vet, men numera finns det åtminstone hjälp att få: IVF.

Det fjärde året blev vårt första IVF-år. Det får bli ett eget inlägg.

Potatisarna

Namnet på bloggen föddes långt före tanken på bloggen, och långt innan vi visste hur medicinskt omfattande vår barnlöshet var.

För ungefär två år sedan fick min kropp plötsligt spader. Mensen slutade inte, jag bara blödde och blödde och blödde. Efter 30 dagars störtblödande var jag en liten blek skakig trasa och tillräckligt skärrad för att övervinna min vanliga gynekologskräck. När jag äntligen fick komma dit hade jag blött i fyrtio dagar. Gynekologen, dr E, visade sig vara en effektiv kvinna i 50-årsåldern med en no-nonsense-inställning till det mesta. Jag pep och ville helst inte bli undersökt, varpå hon lugnt förklarade att hon inte kunde hjälpa mig utan att titta på relevanta kroppsdelar, och att hon inte på något vis tänkte tvinga mig till någonting, men om jag inte tog bort händerna från underlivet så var det nog lika bra att jag klädde på mig och gick hem på momangen. Så upplyste hon mig om att mina symptom kunde bero på cystor på äggstockarna. Någonstans mellan ordet ”cystor” och de fyrtio dagarnas blödande insåg jag att två minuters obehaglig undersökning var ganska lindrigt i jämförelse med allt som kunde hända om vi inte gick till botten med orsaken till mina problem. Så hon fick titta, och jag sparkade och skrek nästan inte alls, och det gick fort. Hon konstaterade att allting såg fint ut, men att hon behövde titta på äggstockarna med ultraljud också, eftersom man av anatomiska skäl inte kan se äggstockar vid en normal gynundersökning.

Ultraljud, inga problem, tänkte jag och såg för mitt inre öga bilden av ultraljudsundersökningar av gravida som man har sett i dokumentärer på TV. En klick salva på magen, en stav som dras omkring och en bild av ett foster på en skärm. Toppen, det fick hon gärna göra med min mage. Så jag drog upp tröjan lite extra och tittade på när hon tog fram ultraljudsstaven och applicerade lite gel på den. Och sedan tog hon fram någonting kondomliknande och trädde på staven, och jag förstod inte vad hon gjorde, varför skulle hon ha ett skydd på ultraljudsst… åfytusanjävlar där ramlade poletten ner.

(Här bör det nämnas för alla som inte vet det, att den där gulliga versionen av ultraljudsundersökning från magens utsida bara fungerar på gravida kvinnor i andra trimestern eller senare. För ogravida, eller tidigt i graviditeten måste man göra vaginala ultraljud. Genom slidan, jajamen).

Jag överlevde det med. Och på skärmen fick jag se mina äggstockar, friska och cystfria. ”Du är nog bara stressad”, föreslog gynekologen. ”Är det något som stressar dig?” Och då bubblade jag fram en strid ström av oro, våra år av fruktlösa barnförsök, mitt krävande jobb med obefintlig anställningstrygghet, svårigheten att vara invandrare och oro för nära anhöriga som är sjuka. Hon nickade förstående och gav mig adressen till en fertilitetsklinik i närheten (det enda av mina problem som hon rimligtvis kunde hjälpa mig med). Vår IVF-resa kunde börja.

Hursomhelst, och nu kommer jag äntligen till den egentliga poängen: mina äggstockar ser ut som potatisar, men å andra sidan ser allting ut som potatisar i ultraljud. Därav namnet på denna blogg. För att hedra mina äggstockar, och i förhoppningen om att en dag få se en liten potatis som vinkar på ultraljudsskärmen.