Tag Archives: helt normalt

Helt normalt (v 37, 36+4)

Det blir långt mellan inläggen nu. Jag är ganska trött, och det är ju helt normalt så här sent i graviditeten. Min man påpekade idag att jag verkar vara en bättre IVF-bloggare än gravid-bloggare, och det ligger något i det. Jag har haft mer att säga om fertilitetsbehandlingar och samhällets skeva syn på ofrivillig barnlöshet än jag har att säga om min graviditet.

Men det finns saker att säga om graviditeten. Den verkar ha blivit helt normal till sist. Vi har ju fått gå på två extra ultraljud för att kolla Lillpotätens tillväxt. Med bara en artär i navelsträngen fanns det risk för att hennes tillväxt skulle hämmas och i sådana fall skulle hon bli utplockad snabbare. Vid ultraljudet strax före nyår var Lillpotätens storlek  inom normalintervallet, men en liten smula under genomsnittet. Helt normal och inga tecken på tillväxthämning. Vid ultraljudet i slutet av januari låg hon till och med strax över genomsnittet. Normalt, normalt, normalt, sa läkaren. Och moderkakan har flyttat upp sig, så även där var allt normalt. Jag träffar min barnmorska varannan vecka, och allt har hittills varit normalt då med, blodtryck, blodsocker, Hb-värde, vikt och magmått. Normalt, normalt, normalt.

Det enda som inte har varit normalt är att Lillpotäten inte ville vända sig själv. I vecka 35 låg hon fortfarande på diagonalen, utan tecken på att vilja vända sig med huvudet nedåt. Envis och på tvären, precis som sin mor. Jag vill ändå heja lite på min dotter som redan visar prov på självständighet, men helt praktiskt vid en förlossning är det ju inte med ett barn på tvären. Vi fick tid för vändning på vår förlossningsklinik. I fyra timmar var vi där, och gjorde alla möjliga mätningar och undersökningar av Lillpotäten och mig (normalt, normalt, normalt). Till sist fick jag en spruta brickanyl för att livmodern skulle slappna av, en läkare vände Lillpotäten på två minuter och så var det klart. När vi var ordentligt kontrollerade ett varv till, Lillpotäten och jag, fick vi gå. Så nu är väl det också helt normalt.

Min man och jag har hunnit gå på föräldrakurs. Det var intressant. Vi pratade förväntningar inför föräldraskapet och förlossningen. Jag vet inte vad jag har för förväntningar egentligen. Jag tror bara att det här kommer att bli annorlunda än allt annat jag har upplevt i mitt liv. Barnmorska som ledde kursen undrade om vi var rädda att tappa kontrollen (det är tydligen en vanlig rädsla hos blivande förstföderskor). Men jag vet inte ens vad det innebär att ha kontroll i en sådan här situation. Att vara rädd för att förlora den går liksom inte ens att definiera. Det blir som det blir, det här. Jag vill ha ett friskt barn och klara mig utan förlossningsskador. Om jag skriker och gråter och blir hysterisk och tigger om all bedövning i världen under tiden, ja då får det bli så. Vi har läst på om smärtlindringsmetoder. Jag har inte läst på om förlossningsskador. Jag kommer att lita på min barnmorska. Min man kommer att göra sitt yttersta för att hålla mig lugn (han brukar vara bra på det). I övrigt ska jag bara hänga med, utan prestige eller tankar om hur det borde vara.

Jag har mått så infernaliskt dåligt psykiskt under den här graviditeten, med panikångestattacker och sömnsvårigheter till följd av navelsträngsproblemen, blödningar och min fina släktings sjukdom. Ångesten lugnade sig lite före jul, för att ta ny fart precis efter nyår. Nya klöskänslor i bröstet, hög puls, andningssvårigheter, irrationell dödsskräck. Jag hade svårt att förstå varifrån den förnyade ångesten kom, speciellt när allt verkade bra med Lillpotäten. Och plötsligt en dag i slutet av januari så var ångesten bara borta. Det var som att vakna upp efter en lång influensa och märka att febern hade gått ner och aptiten återvänt. Allt som var jobbigt förut är fortfarande jobbigt och stressande, men jag känner oro, inte ångest. Det är stor skillnad. Jag är trött och lite skakad fortfarande, och ångesten varade så länge att jag nog inte törs deklarera att den är borta för gott, men det är så befriande att må vettigt igen, att kunna se saker i dess rätta proportioner.

Den återkommande panikångesten har nog varit en bidragande orsak till att jag har skrivit så sällan. Tidigare har jag alltid tyckt att det är bäst att ventilera dåliga känslor, prata om dem, sätta namn på dem, för att bli av med dem. Sorgen över vår ofrivilliga barnlöshet har jag hanterat så här i bloggen, och inläggen har hjälpt mig få perspektiv. Men med panikångesten under graviditeten har det varit tvärt om. Det har blivit värre av att skriva om den. Jag vet inte varför, kanske för att den var så irrationell och märklig till att börja med. Det är konstigt, men nu har jag i alla fall en ny respekt för människor som inte vill gräva runt i sitt inre för att bli av med ångest. Ibland är distraktion faktiskt det bästa.

Det är mindre än en månad kvar till beräknad förlossning. Om bara en dryg vecka kommer Lillpotäten att räknas som fullgången. Lägenheten fylls av köpta, lånade och givna babyprylar. Vi har väntat och längtat i sju år. Det känns märkligt att väntan och längtan kanske snart är över.