Tag Archives: hopp

Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?)

Jag ruvar på, och eftersom en massa andra saker är galet stressiga just nu finns det inget utrymme kvar för att bli uppjagad över IVF eller ruvande samtidigt. Mina stressnivåer är maxade av helt andra anledningar. IVF blir stressbonus då. Stress-strösslet på panikglassen.

Hursomhelst. Lite känner jag efter i alla fall, på mina två minuter fritid som jag får emellanåt. I torsdags kände jag mig övertygad om att det kommer bli minus av det här. Min mage hade varit i olag sedan äggplocket, men plötsligt mådde jag bra. Och så var det den där lättheten i stegen, känslan av vanlighet, en upplevelse av tomhet och en graviditet som påtagligt inte finns där. Det är så jag har upplevt varje IVF-försök, att kroppen återhämtar sig efter allt stök och blir vanlig, och jag är inte gravid. Jag var lätt och pigg och frisk, och mitt i all stress hann jag bli ledsen. Det var ju ett perfekt embryo. Ett vanligt IVF-embryo, inte ICSI, med högre chans till graviditet. Jag vill inte blöda igen, jag orkar inte gråta mer, och jag har inte ens tid att bryta ihop.

Det var i torsdags. I fredags, igår alltså, blev jag tvärtrött och yr, och till på köpet illamående. Det kan ha berott på att jag åt lunch två gånger (av komplicerade anledningar), den första så sent som kl 14. Eller så har det fungerat, nu efter alla dessa försök.

Idag mådde jag också lite illa. Vilket kan ha berott på att jag åt två bitar chokladtårta. Eller så är jag gravid.

Min läkare sa att jag ska testa den 31 mars. Det är 21 dagar efter äggplocket. Det är ett helt befängt datum. Vid mina tidigare två färskförsök har jag börjat blöda exakt 14 dagar efter äggplocket, vilket är helt rimligt, eftersom jag brukar få mens 14 dagar efter ägglossning. 21 dagar är alltså en ganska meningslös väntetid för mig. Den 31 mars kommer jag veta hur det har gått, med eller utan sticka. Jag tror att de tar i med sådan marginal för att inte någon ska testa för tidigt, få minus och sedan sluta med medicin och supa sig fulla fast de egentligen är gravida. Eller så vill de slippa hantera alla som får supertidiga missfall i vecka 5 (som jag kanske fick vid frysförsöket i IVF1).

Jag har bestämt att det ska tjuvtestas på måndag, och att min riktiga inofficiella testdag är tisdag. Idag traskade jag iväg för att köpa graviditetstest. Givetvis tänkte jag inte på att apotek brukar ha begränsade öppettider på lördagar. Det bidde inget Clearblue-test. Jag köpte ett test på Ica istället, RFSU:s vanliga. Killen i kassan viskade om saken, som om jag köpte något pinsamt, och så fick jag traska till automaten med snus, cigaretter och kondomer för att få ut mitt test. Jag hade skämts mer om jag hade köpt cigaretter, men det var väl snällt att han var diskret. Mina kollegor vet ju inte att jag gör det här, och ett graviditetstest skulle det nog skvallras om.

Jag insåg precis att jag har köpt ett graviditetstest med Ica-kortet. Ica vet nu att jag försöker få barn (eller kan vara gravid). Fan också. Om det dyker upp barnmat eller blöjor i Ica-reklamen framöver kommer jag att gå sönder. Jag har varit borta från Tyskland för länge. Där hade jag aldrig köpt ett graviditetstest på kort. Det är rackarns svårt att dölja sitt privatliv för Storebror i det här kontantlösa samhället. Jag har ju redan handlat för 2200 kr på apoteket på mitt Visakort.

Hej och hå. Opepp. Apatisk. Stressad över allt utom IVF. Lite stressad över IVF kanske. Trött på det här, mest på Lutinus. På tisdag borde jag veta hur det har gått.

Annonser

Natten är dagens mor

Flytten har satt sina spår. Alla våra saker finns i nya skåp och lådor i ett nytt hem i en ny stad i ett nytt land. Vi är glada att vara här, men invandring är stressande, även om man vandrar hem.

Det är kaos, helt enkelt. Viktiga saker försvinner för att dyka upp på de mest oväntade ställen. Och kroppen gillar inte heller läget. Senaste menscykeln klockade in på 19 dagar, utan att termometern givit utslag för ägglossning. Som om det inte vore nog med allting annat.

Kaos är granne med Gud, hävdade Stagnelius. Kanske mår man lite bättre av att tänka så.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

(Erik Johan Stagnelius, 1793 – 1823)

Stagnelius trodde på en frälsande gud. Jag tror att det mesta brukar ordna sig, på något oväntat sätt.

 

 

Att flytta sitt potatisland

Det blev en lång bloggtystnad, längre än jag hade trott. Livet, det där vanliga utan sprutor och minustecken, har hållit mig fullt sysselsatt. Det har hänt en del sedan sist, kan man säga.

Vi bor ju i Tyskland. Vi är invandrare här, främlingar. Vi har genomgått en existentiell livskris (ofrivillig barnlöshet) och omfattande medicinska behandlingar (IVF), alltsammans på vårt tredje bästa språk. Det är jobbigt, minst sagt.

Trots att vi kom hit frivilligt, har jag alltid tänkt på vår vistelse här som en exil. Drömmen om att få återvända hem har hela tiden varit levande. Jag har spanat efter jobbannonser hemmavid, med ett ständigt hopp om att drömjobbet ska dyka upp.

Och så gjorde det det. Kallelse till jobbintervju damp ner i mejlboxen, och jag var så nervös att jag trodde att jag skulle dö. Men av någon anledning gillade de mig bäst. Och så var det mitt, ett alldeles fantastiskt jobb, ett sådant där som många i min branch bara kan drömma om. Jag var granatchockad. Att gå från akut barnlöshetssorg och livspessimism till att förbereda sig för ett riktigt drömjobb tar ett tag. Nätterna fylldes av mardrömmar och jag vaknade svettig med hjärtklappning så kraftig att det kändes som om hjärtat bokstavligen skulle hoppa ur kroppen på mig. Men en dag var den fasen också över och jag upptäckte att jag var genuint glad. Min man var glad hela tiden ska sägas. Han hoppade upp och ner av iver och ville flytta nu-nu-nu eller helst igår. Jag har uppsägningstid. Den är snart över.

Vi kommer hem nu. Vi tar vårt potatisland och flyttar hem det, hem till sagolandet Schweden där husen är av trä och det finns älgar i skogen. Hem till en plats där man talar vår barndoms språk, där vi kan småprata med frisören utan att varannan mening är ”wie bitte”, där vi förstår alla kulturella koder.

Ofrivilligt barnlösa är vi likafullt, men någonstans tror jag att även det blir lättare att bära när vi kan tala med läkare på vårt modersmål och när föräldrar, syskon och barndomskamrater är inom rimligt pendlingsavstånd.

Våra liv de närmaste månaderna kommer att fyllas av flyttstädning, folkbokföringsändring och troligtvis massor med knasiga byråkratiska komplikationer. Den europeiska fria rörligheten ser bra ut på papper men är ganska teoretisk än så länge. Men det spelar ingen roll, för vi är på väg hem. Så småningom ska vi hitta en ny fertilitetsklinik i vår nya hemstad. Kanske stå i vårdkö för att få landstingsfinansierade försök. Det blir hopp och förtvivlan på svenska istället.

Nu flyttar vi hem. Och det var länge sedan något kändes så bra i magen.

Ruvardag 5 och 6. Det går inget bra, det här

Utan någon som helst rationell anledning, har jag fått för mig att allt har gått åt h-vete den här gången med. Allt känns vanligt i kroppen. Sådär som det alltid gör, och speciellt när jag inte är gravid efter en behandling.

Jag bara gråter.

Det är som att det blir jobbigare och jobbigare för varje behandling. Först grät jag när jag började blöda efter en behandling. Sedan grät jag när tjuvtestet visade minus. Nu gråter jag när jag inte ens är halvvägs genom ruvningen.

Hur länge kan man orka? Jag har ju inte ens gjort speciellt många behandlingar. Två IVF-cykler, fyra återföringar.

Jag är spänd som en fiolsträng och blir ospecificerat nervös av allting. Det finns ingenting som stressar mig egentligen, inte mer än vanligt. Igår somnade jag av utmattning i soffan under matchen mellan Österrike och Sverige. (Zlatan vann visst. Bra gjort). Sov vidare i sängen till klockan 9 i morse. Jag har nog sovit 11 timmar i natt. Trött är jag ändå.

Tanken på att sticka tjugo nya sprutor i magen är outhärdlig.

Tanken att vi aldrig skulle bli föräldrar är även den outhärdlig.

Hur jag än tänker, är det outhärdligt, för att parafrasera Kirkegaard.

Min man tröstar och peppar. Pussar den progesteronsvullna magen. Bara för att jag kanske inte är gravid är ju det inte ett skäl att inte pussa magen. Jag är hans hjältinna, säger han. Han är min livlina.

Det här är livet, sådant det är. På många sätt är jag en priviligerad människa. Den finaste mannen i världen älskar mig. Jag har ett intressant jobb, goda vänner, en underbar familj. Min man och jag är friska (förutom infertiliteten).

Om det här inte har lyckats ska vi vänta till efter jul med nya försök. Vi behöver andas. Jag behöver äta mögelost och gravad lax och doppa fingret i äckelsmet utan ångest. Men tanken på en jul till utan barn får mig att gråta.

Ruvardag 2, 3 och 4. Ångest ångest är min arvedel

Jag gör verkligen mitt bästa för att ta det lugnt, men ibland går det bara inte. Igår på jobbet, till exempel. Jag råkade doppa fingret i något giftigt. Eftersom jag inte kan berätta vad det var, eftersom någon från jobbet då kanske googlar fram den här bloggen, kan vi kalla det äckelsmet. Äckelsmeten kan vara frätande på huden, kan ge permanenta ögonskador och det finns misstankar om att det är cancerframkallande. Kontaminerat tyg måste tvättas. Kontaminerade skor måste slängas. Får ej förtäras. Får ej föras in i slidan på kanske-gravida nojiga ruvare. (Det sista står inte i säkerhetsanvisningarna, men det var min tolkning). Denna äckelsmet råkade jag doppa fingret i. Fingret som jag använder för att ta progesteron vaginalt.

Jag skrubbade händerna resten av eftermiddagen. Ångest. Nu är händerna fnasiga och det doppade fingret är inte ett dugg sönderfrätt. Men ångesten. Ångesten. Ingen äckelsmet får hamna på mitt kanske-barn. (Och ja, jag vet att jag har nio fingrar till, så jag använder ett annat för medicinen nu, men det känns som om allting är kontaminerat av äckelsmet).

Intellektuellt vet jag ju att det inte är någon fara. Eftersom fingret, som faktiskt var i äckelsmeten, inte blev skadat, kan ju ingenting annat ha blivit skadat heller. Men lugn kunde jag inte vara. En ung kollega tittade storögt på mitt handskrubbande. ”Det är ingen fara”, sa han. ”Jag har fått massor på fingrarna”. Och så pekade han på sina fläckiga fingrar, rullade en cigarett och gick ut. Han var kanske inte rätt person att prata cancerrisk med.

Jag skrev tusen mejl till min man och beklagade mig. Och satt och deklamerade svensk poesi.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår
mitt hjärtas skrik i världen.
(Per Lagerkvist, ur boken ”Ångest”)

Ja, ni förstår.

Men förutom lite lokala utbrott av ångest är allt bra. För att lugna ned mig själv på kvällen började jag tänka på min kanske-graviditet och vårt kanske-barn. Jag speglade mig i profil. Jisses vad stor magen har blivit! Så här på ruvardag 4 är det ju bara progesteron, men jag vill så gärna tro att en liten liten cellklump växer därinne. Livmodern molar och drar. Brösten värker.

Min man pussar magen grundligt. Om det bara handlade om kärlek och magpussar hade vi varit fembarnsföräldrar nu, minst.

Lilla blastocyst, väx fast ordentligt i livmoderslemhinnan nu.