Tag Archives: invandrare

Natten är dagens mor

Flytten har satt sina spår. Alla våra saker finns i nya skåp och lådor i ett nytt hem i en ny stad i ett nytt land. Vi är glada att vara här, men invandring är stressande, även om man vandrar hem.

Det är kaos, helt enkelt. Viktiga saker försvinner för att dyka upp på de mest oväntade ställen. Och kroppen gillar inte heller läget. Senaste menscykeln klockade in på 19 dagar, utan att termometern givit utslag för ägglossning. Som om det inte vore nog med allting annat.

Kaos är granne med Gud, hävdade Stagnelius. Kanske mår man lite bättre av att tänka så.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

(Erik Johan Stagnelius, 1793 – 1823)

Stagnelius trodde på en frälsande gud. Jag tror att det mesta brukar ordna sig, på något oväntat sätt.

 

 

Annonser

Att flytta sitt potatisland

Det blev en lång bloggtystnad, längre än jag hade trott. Livet, det där vanliga utan sprutor och minustecken, har hållit mig fullt sysselsatt. Det har hänt en del sedan sist, kan man säga.

Vi bor ju i Tyskland. Vi är invandrare här, främlingar. Vi har genomgått en existentiell livskris (ofrivillig barnlöshet) och omfattande medicinska behandlingar (IVF), alltsammans på vårt tredje bästa språk. Det är jobbigt, minst sagt.

Trots att vi kom hit frivilligt, har jag alltid tänkt på vår vistelse här som en exil. Drömmen om att få återvända hem har hela tiden varit levande. Jag har spanat efter jobbannonser hemmavid, med ett ständigt hopp om att drömjobbet ska dyka upp.

Och så gjorde det det. Kallelse till jobbintervju damp ner i mejlboxen, och jag var så nervös att jag trodde att jag skulle dö. Men av någon anledning gillade de mig bäst. Och så var det mitt, ett alldeles fantastiskt jobb, ett sådant där som många i min branch bara kan drömma om. Jag var granatchockad. Att gå från akut barnlöshetssorg och livspessimism till att förbereda sig för ett riktigt drömjobb tar ett tag. Nätterna fylldes av mardrömmar och jag vaknade svettig med hjärtklappning så kraftig att det kändes som om hjärtat bokstavligen skulle hoppa ur kroppen på mig. Men en dag var den fasen också över och jag upptäckte att jag var genuint glad. Min man var glad hela tiden ska sägas. Han hoppade upp och ner av iver och ville flytta nu-nu-nu eller helst igår. Jag har uppsägningstid. Den är snart över.

Vi kommer hem nu. Vi tar vårt potatisland och flyttar hem det, hem till sagolandet Schweden där husen är av trä och det finns älgar i skogen. Hem till en plats där man talar vår barndoms språk, där vi kan småprata med frisören utan att varannan mening är ”wie bitte”, där vi förstår alla kulturella koder.

Ofrivilligt barnlösa är vi likafullt, men någonstans tror jag att även det blir lättare att bära när vi kan tala med läkare på vårt modersmål och när föräldrar, syskon och barndomskamrater är inom rimligt pendlingsavstånd.

Våra liv de närmaste månaderna kommer att fyllas av flyttstädning, folkbokföringsändring och troligtvis massor med knasiga byråkratiska komplikationer. Den europeiska fria rörligheten ser bra ut på papper men är ganska teoretisk än så länge. Men det spelar ingen roll, för vi är på väg hem. Så småningom ska vi hitta en ny fertilitetsklinik i vår nya hemstad. Kanske stå i vårdkö för att få landstingsfinansierade försök. Det blir hopp och förtvivlan på svenska istället.

Nu flyttar vi hem. Och det var länge sedan något kändes så bra i magen.

Tyskland behöver bebisar!

En intressant skillnad mellan Tyskland och Sverige är att Tyskland saknar centraliserade folkbokföringsregister. Där Sverige har järnkoll på sina medborgare genom personnumren, och eventuella osäkerheter huvudsakligen beror på att inte alla anmäler flytt ut ur landet som man ska, saknar Tyskland översikt helt. Visserligen måste man folkbokföra sig, men om man flyttar från en stad till en annan (eller från en stadsdel till en annan om man bor i en stor stad) så är det ingen som kontrollerar att man inte är folkbokförd på två ställen.

Resultatet är att ingen riktigt visste hur många människor som bodde i det återförenade Tyskland. För att råda bot på detta genomfördes 2011 en stor folkräkning i Tyskland. En tiondel av alla som bor i Tyskland blev helt enkelt fysiskt räknade i sina hem. Hyresvärdar, studentboenden, flyktingläger, sjukhus och fängelser fick redogöra för antalet personer boende på dessa sätt. Omkring 30% av alla boende i Tyskland blev direkt berörda av folkräkningen. Tyskland har ungefär 80 miljoner invånare, medborgare och personer med uppehållstillstånd inräknade. Folkräkningen 2011 var alltså en väldigt stor affär.

Resultatet var inte speciellt förvånande, men ändå alarmerande:
Tyskland saknar 1,5 miljoner människor.

Nu är det lyckligtvis inte så att stora mängder levande människor har försvunnit. Man har helt enkelt tidigare överskattat antalet invånare, främst antalet invandrare, som är 6,2 miljoner, istället för de 7,3 miljoner man tidigare antog.

Problemfritt är det dock inte. En alltför liten befolkning är inte bra för ett lands ekonomi. Var femte tysk invånare är över 65 år gammal. Dessa måste bli försörjda och omhändertagna genom de yngres arbete. Bara 16% av tyskarna är under 18 år. Födelsetalen är låga, i snitt får varje tysk kvinna 1,4 barn. Denna siffra har varit konstant de senaste 20 åren, men antalet kvinnor i barnafödande ålder minskar, vilket betyder att antalet nyfödda barn minskar från år till år.

Tyskland blöder. Utan invandring hade demografin varit katastrofal, men problemet med en åldrande befolkning kan inte avhjälpas enbart med invandring.

Tyskland behöver bebisar. Samtidigt är det så att barnlösheten bland kvinnor ökar, främst i västra Tyskland. En stor del av denna barnlöshet är antagligen frivillig, för att kvinnor väljer bort barn till förmån för en karriär. Denna hypotes stöds av att högutbildade kvinnor är barnlösa i större utsträckning än lågutbildade, samt att barnlösheten är större i västra Tyskland, där det ofta saknas dagisplatser, än i östra Tyskland, där DDR:s omfattande barnomsorg finns kvar.

I ett land där antalet nyfödda stadigt sjunker kan man tycka att alla politiker borde snubbla över varandra för att hjälpa ofrivilligt barnlösa att sätta nya människor till världen. Kostnaden för IVF-behandlingar är så liten i jämförelse med vad det lilla barnet skulle betala i skatt under sin livstid. Men så är det inte. Hälften av kostnaden för baspaketet av tre IVF-behandlingar står sjukförsäkringen för. Allt övrigt, som frysförsök, blastocystodling, assisted hatching och fler försök än tre, måste man betala helt själv.

Galet är bara förnamnet. Jag vill sätta nya människor till världen i Tyskland. Borde inte tyska politiker gilla det?

Knarkigt värre – att injicera Cetrotide på tyska

Sprutfasen av IVF 2 har nått fram till de ägglossningshämmande injektionerna. I morse klockan 7:00 var det dags för första sprutan. Förra gången fick jag Orgalutran i färdigförberedda sprutor. Injektionerna sved rejält, men annars fungerade det hela bra. Den här gången får jag en annan medicin, Cetrotide. Dr S berättade att flera patienter på kliniken hade fått ägglossning trots att de hade använt Orgalutran, så de testar något annat nu.

Cetrotide kommer inte i färdiga sprutor. Man måste blanda själv. I vanlig ordning fick jag muntliga instruktioner på tyska av en sjuksköterska, som pekade på en inplastad förpackning Cetrotide. Ingen praktisk träning för mig. Inte ens träning i att blanda medicinen. Så i morse, yrvaken och trött, blev det genrep och premiär för mitt Cetrotide-injicerande i en enda darrig blandning.

Naturligtvis läste jag instruktionerna. På tyska. Den första meningen var  ”Die erste Injektion muss unter Aufsicht Ihres Arztes erfolgen” (första injektionen måste ske under Er läkares uppsikt). 7:00 en söndagmorgon. Lite sent att få hjälp av Dr S. Där var jag, instruktionslappen, minnet av sköterskans beskrivning samt makens moraliska stöd där han satt på badkarskanten. Bara att göra, för femton ägg som skramlar runt i bukhålan blir ingen glad av.

Så här tar man Cetrotide:

En förpackning innehåller en spruta fylld med vatten, två nålar (en tjock och en tunn), en liten burk med medicinpulver och två alkoholindränkta rengöringstussar.

Man börjar med att sätta fast den tjocka nålen på sprutan och rengör locket på pulverburken med ena alkoholtussen. Locket har ett gummitäcke, och genom det sticker man nålen och injicerar vätskan i burken. Pulvret löses upp i vattnet. Det är viktigt att det blir helt löst, utan fällningar eller bubblor. (Vad man gör om det ändå är fällningar och bubblor framgår inte). När medicinlösningen är klar vänder man uppochned på burken, drar ut nålen tills den sitter precis i gummitäcket och suger ut all medicinen i sprutan.

I nästa steg byter man den tjocka nålen mot den tunna, och trycker ut alla luftbubblor. Tvättar magen med alkoholtuss nr 2. Nyper tag i magfläsket med tumme och pekfinger och sticker in hela nålen i magen. Därefter måste man släppa magen, för till nästa steg behöver man båda händerna på sprutan. Man måste nämligen dra ut kolven en liten bit för att säkerställa att inget blod dras upp i sprutan. Hög knarkarvarning på det här. Jag antar att om man drar upp blod i sprutan är det för att man har träffat en blodåder. Varför det är farligt eller olämpligt framgår inte. Men om man får upp blod måste man kassera hela sprutan och börja om från början med en ny.

Det här steget med att inte-dra-upp-blod-i-sprutan tycker jag är väldigt läskigt. Sköterskan utelämnade det i beskrivningen av vad jag skulle göra. Huh? Jag får nog ringa imorgon och fråga.
För Orgalutran var det samma sak, men med Gonal gör man det ju inte (vore rätt korkat att riskera att dra upp blod i medicin för flera hundra euro… och så som sprutan är utformad går det ju inte ens. Puh).

Cetrotide-instruktion på tyska.

Dagens tyska läsövning. Notera att man är Sie, inte Du, med instruktionsboken.

I alla fall. När jag yrvaken och trött hade lyckats med konststycket att sticka in nålen i magen och sedan inte dra upp blod i sprutan, så var det bara att injicera hela rasket i lugn takt. Sved och brände gjorde det, men sedan var det värsta över. Efter att ha samlat ihop nålar och sprutor och alkoholtussar och mig själv kunde jag konstatera att hela processen hade tagit 30 minuter. Jag hoppas att det går fortare imorgon när jag har ett jobb att gå till.

Min man var full av beundran och menade att jag är den coolaste person han känner. Nu var han kanske inte helt objektiv från början, men i alla fall. Kärlek och stöd. Det är min kropp som får nålar i sig, men vi är definitivt två om det här, två som vill bli föräldrar, två som kämpar. Och det gör att även injektioner av svidmedicin i arla morgonstund blir så mycket lättare att hantera.

IVF 1 – harakiri style

Nu när det snart (förhoppningsvis) är dags för sprutstart för IVF nr 2 borde det ju vara på tiden att avsluta inlägget om IVF 1 som jag har haft halvskrivet i nittiotvå evigheter (eller två veckor, men i alla fall).

När vi hade bott i Tyskland i ungefär ett år och fortfarande inte hade blivit gravida, vände vi oss till en fertilitetsklinik för utredning, som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg. Diagnosen: subfertilitet på grund av låg spermiemotilitet. Eller med andra ord, ofrivillig barnlöshet till följd av dålig spermiekvalitet. IVF med intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI) var den rekommenderade behandlingen.

I Sverige finns det vårdköer. I Tyskland finns det vårdbyråkrati. Det är nämligen inte bara att göra IVF, först måste man förhandla med sin försäkringskassa. (Här kommer en liten parentes om tysk sjukvårdsfinansiering. Man måste vara försäkrad i en ”Krankenkasse”, alltså sjukkassa. Det finns flera kassor  att välja på, och alla personer är inte berättigade att gå med i vilken kassa de vill. När man har beviljats medlemskap i en sjukkassa meddelar man sin arbetsgivare detta, och i fortsättningen dras sjukförsäkringsavgiften automatiskt på lönen. 20% av min lön går dit. Det kan ni tänka på nästa gång någon säger att skatten är låg i Tyskland. Sjukförsäkringen är inte en del av skatten här).
Iallafall.
Vår sjukkassa hade en hel del krav; det måste finnas en medicinsk diagnos (”oförklarligt barnlös” är inte en sådan), och i fallet med låg spermiekvalitet måste det föreligga minst två spermiogram tagna med flera månaders mellanrum. När alla prover var klara och all väntan var över fick vi en komplicerad blankett att fylla i, som sedan skulle till sjukkassan. Vår fertilitetsläkare, Dr B, gav oss rådet att gå dit personligen. Sjukkassan har inte rätt att neka IVF när man har så grundlig medicinsk utredning som vi hade, men de kan förhala beslutet. Så vi traskade till försäkringskontoret, hand i hand, och satt där och gjorde hundvalpsögon och använde vår bästa tyska för att förklara hur mycket vi längtar efter barn. Handläggaren nickade sympatiskt, stämplade fort som attan och så hade vi vårt tillstånd. Rätt till tre IVF-försök, sjukkassan betalar hälften av kostnaderna. Den andra hälften skulle vi betala.

Läkaren, Dr B, var omåttligt entusiastisk inför vår behandling. När nästa menscykel började fick jag Gonal-sprutor med en gång. Jag blev inskickad till en sköterska som skulle förklara för mig hur man tar sprutor (det har jag liksom aldrig gjort). Men hon tyckte att det var jobbigt att prata med mig, så jag fick bara en pytteliten broschyr. På tyska. Och en spruta och massor med nålar och stränga order från Dr B om att ta den första injektionen kl 22:00:00 samma kväll.

21:59:59 stod jag där i badrummet med en laddad spruta, magen blottad, den tyska broschyren på handfatskanten och en djupt ihållande känsla av att det var en extremt dålig idé alltihop. Jag har aldrig varit spruträdd (och föredrar blodprov framför vaginala ultraljud exempelvis) men det där med att sticka mig själv har jag aldrig fixat. Handen skakade. Hela jag skakade. Min man föreslog att han skulle sätta sprutan i stället, och det blev avgörandet. Jag blundade och högg. Tjoff, harakiri style.  Och blev omåttligt förvånad när jag inte ens kände nålen gå in i huden. De är tunna de där nålarna.

Det var i mars 2012. IVF 1 var igång. Men det verkar som om jag inte kan skriva kort om det här, så fortsättningen kommer i ett annat inlägg.

Kriminellt i Tyskland

Jag fick precis reda på att äggdonation är olagligt i Tyskland. Och inte bara lite olagligt heller, utan straffbart med upp till tre års fängelse för behandlande läkare! Det är ju inte klokt. Jag bor i ett land där det är lagligt att gå till prostituerade, men olagligt att föra in en samtyckande kvinnas ägg i en annan samtyckande kvinna. Man tar sig för pannan. Jag vet ju i alla fall vilket alternativ jag tycker är moraliskt försvarbart av de två.

Inte nog med att äggdonation är olagligt, det är även olagligt att förbereda en patient för äggdonation i utlandet, eller att ens ge råd om äggdonation. Vilket i ett huj får mig att förstå varför min gynekolog, Dr E, såg så chockad ut när jag kläckte ur mig ”Vi vill ha barn. Om det blir med donerade ägg eller spermier spelar mindre roll”. Hennes svar var ett mumlande ”Jag tror nog inte att det kommer att behövas…”. Jag var alltså bara ett andetag ifrån att göra henne till brottsling. Hoppsan. Där var jag en sån där naiv svensk invandrare igen.

Motiveringen till att göra äggdonation olagligt är att det inte ska finnas två kvinnor som kan betraktas som mamma till samma barn. Spermiedonation är lagligt. Faderskap är inte lika heligt som moderskap i Tyskland.

Men prostitution är lagligt.

*Djupt andetag.*

Jag bor i ett kristet konservativt land nu. Min moraliska kompass är ganska ofta i strid med religiösa konservativa ideal. Det vara bara det jag skulle säga.

Jag tänker inte ens tagga det här inlägget ”arg”. Jag är bara förundrad. På ett ganska sorgset sätt.

Tyska wikipedia om äggdonation.

Ofrivilligt barnlös på tyska

Egentligen har jag tänkt på det ganska länge, att jag också borde ha en blogg. Mest för att det är så mycket som gör mig arg, och det är svårt att vara arg i tysthet. På en blogg kan jag skrika anonymt.

Vi är ofrivilligt barnlösa, min man och jag. Vi är dessutom invandrare i Tyskland. Under det senaste året har vi försökt bli föräldrar genom IVF-behandlingar. Sådana behandlingar är påfrestande, både för kropp och själ. Ofrivillig barnlöshet i sig är en existentiell kris — vilka är vi om vi inte kan föra vårt genetiska arv vidare? Att dessutom behöva gå igenom allt detta, med läkarutredningar och behandlingar, på ett främmande språk är naturligtvis extra besvärligt, när man knappt kan berätta för sin läkare hur man mår, än mindre vad man oroar sig för.

Och så är jag arg. För att vi ofrivilligt barnlösa behandlas som snyltare av sjukvård i samhället, för att vår sorg och längtan inte tas på allvar. För att så många utgår ifrån att det är mig det är ”fel” på, att de tror att jag är en bortskämd karriärist som har väntat för länge med barn, utan att veta ett smack om mig. Jag är arg för att det överhuvud taget är så här, den kosmiska orättvisan i att vi, skötsamma friska ansvarsfulla människor, inte kan lyckas med det andra gör av misstag på fyllan.

Så nu blir det en blogg. Den kommer att handla om våra försök att bli föräldrar på ett krångligt sätt i ett främmande land. Den blir också anonym. I Tyskland, liksom i Sverige, finns lagar som skyddar gravida kvinnor från diskriminering på arbetsplatsen. Men ännu finns inga lagar som skyddar den som vill bli gravid. Alltså vet väldigt få, ens av våra närmaste, om vad vi går igenom. Och så får det förbli, tills vi är föräldrar eller har bestämt oss för att sluta försöka.