Tag Archives: IVF1

Den långsökta kopplingen mellan IVF och tandvård

Förra året när jag gick runt och väntade på att mensen skulle börja, så att vi kunde sätta igång med IVF 1, råkade jag tugga sönder en fyllning i en av mina tänder. Det vara bara att masa sig iväg till tandläkaren på momangen.

När vi flyttade hit, valde min man en tandläkare åt sig enligt två kriterier: mottagningen skulle ligga nära vårt hem, och tandläkaren skulle tala engelska. Han hittade Dr J som han gillade, och som därmed blev vår tandläkare. När jag gick dit med min söndertuggade tand var det mitt första besök där.

När Dr J hade lagat min trasiga tand började han prata allmänt om vad jag kanske skulle vilja göra mer i tandhänseende. Han petade lite på mina visdomständer och fick den där ivrigt angelägna blicken, som tandläkare ofta får när en patient på 30+ med visdomständerna kvar dyker upp på deras mottagning. Det var uppenbart att han ville dra ut dem. Det var också uppenbart för mig att det var högst olämpligt att sätta igång några tandutdragningar med möjliga infektioner och antibiotikakurer som följd, när jag bara var dagar ifrån att påbörja en IVF-behandling.

Så jag berättade för honom. Om vår barnlängtan, utredningen, den förestående behandlingen, min eventuellt förestående graviditet, och varför det var ytterst jätteolämpligt att dra ut tänder som satt där de satt och inte bråkade med någon. Som nog har märkts, är jag inte jättebra på att fatta mig kort när jag pratar om något som jag tycker är viktigt. Så min utläggning tog säkert en eller ett par minuter. När jag till sist hade använt alla ord jag tyckte att situationen krävde, blev det tyst. Dr J och tandsköterskan tittade på mig, mållösa. Sedan drog han efter andan och sa långsamt ”You are aware that I am a dentist, right?”
Vilket kanske, när man tar allting i beaktande, var en relevant fråga för honom att ställa. Inte för att jag vet vad han trodde att jag trodde att han kunde göra åt vår barnlöshet, men den typen av redogörelse som jag kom med, är nog inte helt vanlig i en tandläkarstol. Jag ville ju bara att han skulle förstå att det verkligen verkligen inte var lämpligt att dra i mina visdomständer. Budskapet gick fram, kan man lugnt säga. Han slutade prata om att dra ut tänder, och önskade mig bara lycka till.

Jag gjorde nog ett ganska bestående intryck, för ett halvår senare, när min man gick dit på ett vanligt tandläkarbesök, förhörde sig Dr J om hur det hade gått för oss (minus) och hälsade så gott till mig. Dr J må vara tandläkare, men han kan bry sig om sina patienters totalhälsa och välmående ändå. Och sådant tycker vi om.

Min fertilitetsläkare är mammaledig (och annat man måste stå ut med)

Jag har skrivit en hel del om Dr B, fertilitetsläkaren. Hon är den bästa läkare man kan tänka sig. Kunnig och omsorgsfull, varm och empatisk. Professionalism och medkänsla i en enda liten entusiastisk vitrocksklädd person. Jag tänkte många gånger under behandlingarna som hörde till IVF1, att om vi hade träffats under andra omständigheter, Dr B och jag, hade vi kanske kunnat bli vänner. Hon är bara några få år äldre än jag.

Så när jag äntligen hade kommit fram till att det var dags för nästa IVF-försök var det självklart Dr B vi kontaktade. Men vi fick inget svar. Inte förrän ett par dagar senare när Dr B:s kollega, Dr S, hörde av sig.

Dr B var mammaledig. Hon hade fått barn. Bara sådär.

Vi gillar verkligen Dr B, så vi unnar henne naturligtvis all lycka i världen, inklusive mammalycka. Men oj vad vi kände oss övergivna.

Dr S tar hand om oss nu. Hon är erfaren och kunnig, en av klinikcheferna. Hon är också mycket upptagen, just därför. Ibland går det väldigt fort. Efter en viss inledande irrationell antipati från min sida (mest för att Dr S inte var Dr B, och för att hon missförstod mig i ett halvkritiskt skede) har jag funnit mig tillrätta i situationen. Det blir bra det här. Dr S vet vad hon gör, och vi har varit med förr. Det här kan också fungera.

Men om jag träffar Dr B igen ska jag fråga hur det kändes att ha stor mage bland par som längtar sig fördärvade efter barn. Det är nog inte heller lätt.

Och de tre i frysen

Efter IVF-behandlingen i mars-april 2012 som slutade i minus, hade vi åtminstone tre embryon kvar i frysen. Men jag var stukad, mentalt och fysiskt. Dels behövde min kropp lugna ner sig, men framför allt behövde jag komma ikapp. Sedan kom maj och juni, med det vanliga mycketpåjobbet. Embryona låg i frysen. Dr B, fertilitetsläkaren, tycket att vi gjorde klokt som inte rusade in i nästa behandling, utan tog det lugnt och sörjde färdigt.

Så blev det juli och semestertider. Mycketpåjobbet blev mindrepåjobbet, och plötsligt i juli 2012 kändes det som en bra idé att försöka igen. Vi kontaktade kliniken, Dr B gjorde de nödvändiga testerna, jag fick hormontabletter, mensen började och jag fick en tid för frozen embryo transfer, FET. Slemhinnans tillväxt kontrollerades med ultraljud och allt såg bra ut. ”Doesn’t it look cozy in there” som Dr B uttryckte det när vi tittade på ultraljudsskärmen. Ehh, ja, mysigt, kanske inte ordet jag hade valt…

På dagen för överföringen tog jag smärtstillande medicin hemma i förväg (Dr B tänker på allt och hade skickat med den vid senaste besöket) och min man och jag promenerade till kliniken för att jag skulle vara lite lätt trött och avslappnad i musklerna när det var dags för själva ingreppet.

Ett av embryona hade inte överlevt upptiningen, men två levande embryon hade biologen i sin petriskål, ett av dem hade till och med hunnit växa till fem celler. För att underlätta implantationen hade vi tackat ja till ”assisted hatching”, en metod där biologen skär ett snitt i äggskalet med laser, eftersom frysningen och upptiningen gör embryohöljet hårdare. På bilderna såg det ut som om någon tagit en tugga ur kanten på embryona. Vi fnissade och konstaterade att om det blev ett barn skulle hen kallas ”Laserknodden”. Allt som görs med laser är ju som bekant lite tuffare.

Överföringen var inte behaglig, men inte lika plågsam som gången innan. Och så hade jag återigen två embryon i magen. Det var i början av semestern, så de följande veckorna låg jag mest i hängmattan och latade mig. Och irriterade mig på hormontabletterna jag fick. De fick nämligen bröst och mage att svälla upp. Så där gick jag omkring och såg gravid ut, och käderna passade inte längre, och allt detta bara några dagar efter återföringen. Vågen visade ett ynka kilo mer än vanligt, men det kilot hade klistrat fast sig å det bestämdaste på framsidan av kroppen. Jag funderade över graviditetstecken, men om man proppar kroppen full av artificiella hormoner går det ju inte att säga någonting. Jag blödde inte i alla fall. Alltid något.

På testdagen satt min man och jag i badrummet med en äggklocka och teststickan. Efter fem minuter tittade vi tillsammans. Ett svagt, svagt vertikalt streck korsade det vanliga testminuset. Jag lusläste bipacksedeln, och budskapet var glasklart: ett plus, oavsett hur svagt, är ett plus. Men vi var förvirrade ändå. På testdagen borde väl resultatet vara tydligare? Eller hade min kropp inte producerat tillräckligt mycket hCG (gravidhormon) än?

Nästa dag gjorde jag om testet. Minus. Förvirring. Vad hade hänt egentligen? Hade vi inbillat oss det svaga plusset?

Dag två efter testdagen gjorde jag ett tredje test, av annat märke. Minus igen.

Dag tre efter testdagen kom mensen. Jag var inte gravid. Så var det försöket slut. Slut på embryon, slut på chanser, bara att börja om.

När vi kom till kliniken för uppföljningssamtal blev Dr B mycket intresserad av vårt svaga plus. Ett plus är ett plus, och det uppstår bara om man har hCG i kroppen, vilket bara finns om man är gravid. ”Du var nog gravid”, konstaterade Dr B. ”Upplevde du några graviditetssymptom? Ömmande bröst, illamående, eller något annat?”
”Mja”, svarade jag, ”medicinen fick mina bröst att svullna, så det var svårt att veta om något hände över huvud taget”.
Dr B tittade rakt på mig, blinkade ett par gånger och sade sedan ”Svullna bröst är inte en känd biverkan av de hormonerna”.

Sedan åkte några diagram fram på bordet (Dr B gillar att vi är naturvetare och inte rädda för statistik). Halveringstiden för hCG i människokroppen är ett par dagar. Den troligaste förklaringen till det svaga plusset är att ett av embryona faktiskt fäste i livmoderslemhinnan, men stöttes ut ett par dagar före testdagen. När jag testade var halterna av hCG på väg ner, och odetekterbara dagen efter första testdagen. Om jag hade tjuvtestat tidigare hade jag antagligen fått ett tydligare plus.

Dr B var mild och empatisk. Hon förklarade lugnt att jag sannolikt hade varit gravid men drabbats av ett väldigt tidigt missfall. Nu fanns inga tester att göra, utan vi skulle bara se till att min kropp mådde bra. Troligtvis var allting redan som det skulle, för kroppen kan hantera sådana här situationer. Den här typen av missfall är antagligen vanliga, men det är svårt att veta, eftersom få kvinnor ens är medvetna om att de har varit gravida när mensen bara är någon dag försenad.

Tidiga missfall beror för det allra mesta på kromosomfel hos embryot och inte på fel hos kvinnan. Dr B sa att även om det kändes jobbigt för oss nu, så var det bättre att drabbas av ett tidigt missfall än ett senare, som blir medicinskt och psykologiskt mycket mera påfrestande. Om embryot stöts ut så tidigt är det nästan alltid för att det inte skulle kunna utvecklas till en levande människa ändå.

Men framför allt hade jag faktiskt blivit gravid, om än bara för några dagar. Och det visade att hela kedjan av behandlingar fungerade. Äggstimulansen ledde till tolv ägg. Fem av dem befruktades med ICSI och växte. Fyra embryon blev inplanterade i min livmoder i två olika omgångar. Och en gång blev jag gravid. Vi hade bara haft otur. 37% chans att lyckas hade hon lovat oss när vi började med första sprutan. Vi var de andra 63 procenten. Inget konstigt, bara statistik.

Märkligt nog var jag mindre ledsen av att få ett retroaktivt graviditets- och missfallsbesked än jag hade blivit av första försökets tidiga mens. Beskeden kom så utspridda att jag hann hantera dem. Däremot kände jag mig tom. Färdig. Vi hade ju gjort det här nu. Nu var vi klara. Visserligen hade vi inget barn, men vi hade ju gjort IVF. Nu fick det vara nog. Så kände jag, och tanken på fortsatta behandlingar var bara en abstrakt föreställning som hörde till framtiden, inte nuet. Min man längtade precis lika intensivt efter barn som tidigare, men min barnlängtan hade satts på paus. Jag ville inte sticka nya nålar i kroppen, för jag hade gjort IVF och nu var det klart. Resultatlöst, men färdigt.

Det dröjde ända till april 2013 innan jag ändrade mig och var beredd att påbörja de första stegen i en ny IVF-behandling. Och om allt går som det ska kommer jag att ta första Gonal-sprutan nu i veckan.

Ruvning, minus, blod och sorg

Efter vårt första IVF i mars 2012 hade jag fått tillbaka två embryon och ytterligare tre låg i frysen. Enligt Dr B, fertilitetsläkaren, var embryona av utmärkt kvalitet.

Ebbas potatis - fyrcelligt embryo

Ebbas potatis – fyrcelligt embryo

Ruvartiden blev precis så lång som man kunde föreställa sig. Till en början var jag mycket optimistisk, för allt hade ju sett så bra ut. Vi pratade om vad som skulle hända om det blev tvillingar. Vi visste att sannolikheten för minus var större än sannolikheten för plus, men vi hade ju samtidigt kommit så mycket längre än tidigare. Aldrig förr, såvitt vi vet, hade jag haft embryon i livmodern.

Jag har svårt att minnas när förändringen skedde, men den inledande optimismen blev oro istället. En natt efter ungefär en vecka vaknade jag av en mardröm, satte mig rakt upp i sägen och sa att nu är de döda, båda embryona. Min man försökte lugna mig, men jag kände mig bara konstig.

13 dagar efter återföringen hade jag tid på kliniken för att göra graviditetstest med blodprov. Det var en torsdag. På onsdag förmiddag började mensen, och hela min värld rämnade. Jag hade förberett mig mentalt på att det kunde bli ett negativt besked, men inte redan på onsdagen, inte när jag var på jobbet utan min man som stöd, inte så, inte så!

Jag ringde min man och grät. Han grät. Jag ringde mamma och pappa och grät. De grät. Sedan fortsatte jag att gråta i fyra timmar till på egen hand, och så här i efterhand undrar jag varför jag inte helt enkelt sjukanmälde mig och gick hem. Jag har haft mer produktiva jobbdagar när jag har varit matförgiftad.

Graviditetstestet på kliniken blev en formsak. Jag ringde på eftermiddagen för att få reda på resultatet. ”Leider sind Sie nicht schwanger” (tyvärr är ni inte gravid), sa sköterskan. Men det visste jag ju redan.

Jag satt på botten av en djup brunn, allt var svart. Intensiteten i min sorg chockade mig. Dr B hade pratat statistik med oss. 37% chans hade vi att något av alla äggen från äggplocket skulle leda till en graviditet. Det är bara lite drygt en chans på tre. Mitt minus var inte abnormalt alls. Det visste jag ju. Visste, med rationella hjärnan. Men när statistiken levererar en käftsmäll av existentiella proportioner hjälper ingen rationalitet. Vi hade ju sett bilder på embryona. Två helt perfekta små cellklumpar. I tretton dagar hade jag burit dem inom mig. Och nu var båda döda.

Jag tänkte att jag aldrig skulle orka göra det här igen. Smärtan och sorgen var för stor. Men sedan slog det mig: Om jag aldrig gör det här igen, kommer denna smärta och sorg att vara mitt normaltillstånd i resten av livet. Tomheten efter ett barn som aldrig fanns ens som ett plus på en sticka.

Till sist var det min man som plockade ihop bitarna av mig. Med ett lugn som jag avundas och en självklarhet som jag älskar fick han mig att börja tro på barnidén igen. För honom är barnlängtan så naturligt och alternativlöst. Givetvis ska vi försöka igen.

Dessutom hade vi tre perfekta embryon i frysen, våren 2012. Vad som hände med dem får bli ett eget blogginlägg.

IVF 1 (fortsättning)

Efter det första harakiri-hugget med Gonal-sprutan i magen blev jag vän med nålarna. Äggstockarna däremot, gillade inte läget. En halvtimme efter varje injektion svullnade magen upp på den sida där jag tagit sprutan. Det blev till att leta upp rymliga byxor i garderoben.

Efter några dagar av äggstimulerande injektioner var det dags för nästa spruta: ägglossningshämmaren, Orgalutran. Även för denna spruta fanns en instruktionsbroschyr på tyska. Utan pedagogiska bilder den här gången. Det stod att man skulle ta sprutan i sin ”Oberschenkel”. Och jag stod där i badrummet med sprutan i högsta hugg och försökte lura ut vad det kunde vara för något. Min man fick komma till räddning med en ordlista. (Oberschenkel är låret).

Äggen växte och jag gick på kontinueriga kontroller. Dr B, fertilitetsläkaren, var entusiastisk. Jag svarade på medicinerna precis som jag skulle. Hon hade sett på mina hormonvärden att jag antagligen var känslig för starka hormonväxlingar så jag fick minsta dosen Gonal-f. Men äggen växte.

Gonal-f, orgalutran, ovitrelle

Alla nålar jag har stuckit i min kropp.

Efter två veckor fick jag tid för äggplock. I Tyskland gör man äggplock under narkos. Eftersom jag avskyr gynundersökningar var jag bara glad för det. Låt mig sova igenom eländet, tack. Narkosläkaren var en vänlig äldre herre med skägg som småpratade med mig och berömde min tyska (pluspoäng!) När jag hade klättrat upp i gynstolen sa han att jag skulle tänka ut en bra dröm, kopplade in narkosmedlet i katetern och sedan blev det svart.

Medan jag sov och läkarna stack nålar i mina äggstockar, fick min man lämna sitt bidrag. Det är en ganska knäpp situation, att försöka åstadkomma ett spermieprov när man vet att ens fru ligger på operationsbordet. Det vi kvinnor går igenom under IVF är ju visserligen mycket mera påfrestande, men det är inte som att männens bidrag är en lätt match heller.

När jag vaknade ur narkosen hade jag ont i magen och försökte prata svenska med sköterskan. (Hon förstod inte). När jag hade vaknat tillräckligt fick vi in en fikabricka med kaffe, te och söta kakor.
Jajamen, söta kakor till mig som inte hade ätit på 18 timmar. Socker är inte farligt i Tyskland…

När jag var pigg nog att stå, gå och klä på mig själv blev det uppföljningssamtal på Dr B:s kontor. Hon var noga med att min man var med och lyssnade, för jag kunde få narkosamnesi, alltså minnesförlust till följd av nedsövningen. Det hade jag också, visade det sig. Men tillräckligt mycket kom jag ihåg. Tolv ägg blev det. Ett helt dussin, tänka sig. Vi fick även instruktioner om vad som kunde hända det närmaste dygnet, vilka komplikationer som krävde akutsjukvård och vilka som var helt normala. Jag fick recept på Crinone, vaginalkräm med progesteron för att underlätta graviditet. Sedan åkte vi hem, jag somnade om på soffan och min man pysslade om mig hela kvällen.

Dagen därpå ringde klinikens biolog och berättade om resultatet. Bara sex ägg hade befruktats, och ett hade inte växt alls. Fem embryon fanns i klinikens petriskål, vilket var lite färre än det ursprungliga dussinet ägg hade kunnat leda till, men på det hela taget inte pjåkigt alls. Jag fick tid för återföring nästa dag.

I Tyskland finns det ganska stränga jurdiska restriktioner för vad man får göra med embryon. De får till exempel inte odlas för länge, och vilka kvalitetstester som får göras är också det starkt begränsat. Men Dr B var mycket nöjd med de två dagar gamla embryona. Skolboksexemplar kallade hon dem. Så fina embryon såg man sällan. Två skulle jag få tillbaka på en gång, medan de övriga tre skulle frysas för den ringa avgiften om 500 euro per halvår (vår sjukförsäkring täcker naturligtvis inte infrysning av embryon). Att få två på en gång är standard i Tyskland. Vi hade kunnat välja att få bara ett, men vi tyckte att det var lika bra att få två. Om överföringen hade lett till en graviditet hade risken för tvillingar varit 20%.

Återföringen blev en mardröm. Jag gillar ju inte gynundersökningar, och Dr B:s försäkran om att embryoöverföring var ungefär som att göra cellprovtagning, visade sig vara en sanning med modifikation. För att kunna se livmoderhalsen ordentligt behövde hon de stora verktygen, jag fick ont och blev rädd och sedan gick ingenting längre. Till sist blev jag uppskickad ur gynstolen, fick smärtstillande medicin och en halvtimme att lugna ner mig. Lagom drogad och med en kärleksfull make som viskade tröstande ord om kattungar och annat mjukt och gulligt gick det till sist. Två embryon inbäddade i livmoderslemhinnan.

Ruvartiden blev lång, inte i tid, men i upplevelse, så lång att det får bli ett eget inlägg.

IVF 1 – harakiri style

Nu när det snart (förhoppningsvis) är dags för sprutstart för IVF nr 2 borde det ju vara på tiden att avsluta inlägget om IVF 1 som jag har haft halvskrivet i nittiotvå evigheter (eller två veckor, men i alla fall).

När vi hade bott i Tyskland i ungefär ett år och fortfarande inte hade blivit gravida, vände vi oss till en fertilitetsklinik för utredning, som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg. Diagnosen: subfertilitet på grund av låg spermiemotilitet. Eller med andra ord, ofrivillig barnlöshet till följd av dålig spermiekvalitet. IVF med intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI) var den rekommenderade behandlingen.

I Sverige finns det vårdköer. I Tyskland finns det vårdbyråkrati. Det är nämligen inte bara att göra IVF, först måste man förhandla med sin försäkringskassa. (Här kommer en liten parentes om tysk sjukvårdsfinansiering. Man måste vara försäkrad i en ”Krankenkasse”, alltså sjukkassa. Det finns flera kassor  att välja på, och alla personer är inte berättigade att gå med i vilken kassa de vill. När man har beviljats medlemskap i en sjukkassa meddelar man sin arbetsgivare detta, och i fortsättningen dras sjukförsäkringsavgiften automatiskt på lönen. 20% av min lön går dit. Det kan ni tänka på nästa gång någon säger att skatten är låg i Tyskland. Sjukförsäkringen är inte en del av skatten här).
Iallafall.
Vår sjukkassa hade en hel del krav; det måste finnas en medicinsk diagnos (”oförklarligt barnlös” är inte en sådan), och i fallet med låg spermiekvalitet måste det föreligga minst två spermiogram tagna med flera månaders mellanrum. När alla prover var klara och all väntan var över fick vi en komplicerad blankett att fylla i, som sedan skulle till sjukkassan. Vår fertilitetsläkare, Dr B, gav oss rådet att gå dit personligen. Sjukkassan har inte rätt att neka IVF när man har så grundlig medicinsk utredning som vi hade, men de kan förhala beslutet. Så vi traskade till försäkringskontoret, hand i hand, och satt där och gjorde hundvalpsögon och använde vår bästa tyska för att förklara hur mycket vi längtar efter barn. Handläggaren nickade sympatiskt, stämplade fort som attan och så hade vi vårt tillstånd. Rätt till tre IVF-försök, sjukkassan betalar hälften av kostnaderna. Den andra hälften skulle vi betala.

Läkaren, Dr B, var omåttligt entusiastisk inför vår behandling. När nästa menscykel började fick jag Gonal-sprutor med en gång. Jag blev inskickad till en sköterska som skulle förklara för mig hur man tar sprutor (det har jag liksom aldrig gjort). Men hon tyckte att det var jobbigt att prata med mig, så jag fick bara en pytteliten broschyr. På tyska. Och en spruta och massor med nålar och stränga order från Dr B om att ta den första injektionen kl 22:00:00 samma kväll.

21:59:59 stod jag där i badrummet med en laddad spruta, magen blottad, den tyska broschyren på handfatskanten och en djupt ihållande känsla av att det var en extremt dålig idé alltihop. Jag har aldrig varit spruträdd (och föredrar blodprov framför vaginala ultraljud exempelvis) men det där med att sticka mig själv har jag aldrig fixat. Handen skakade. Hela jag skakade. Min man föreslog att han skulle sätta sprutan i stället, och det blev avgörandet. Jag blundade och högg. Tjoff, harakiri style.  Och blev omåttligt förvånad när jag inte ens kände nålen gå in i huden. De är tunna de där nålarna.

Det var i mars 2012. IVF 1 var igång. Men det verkar som om jag inte kan skriva kort om det här, så fortsättningen kommer i ett annat inlägg.