Etikettarkiv: IVF2

Ruvardag 1. Att bära en guldklimp.

Imorse vaknade jag alldeles för tidigt och funderade på om några embryon hade överlevt. Fyra odlades från i torsdags. Skulle det vara några kvar?

Vi åkte till kliniken, sprang nästan ihop med embryologen i receptionen och Dr S log mot mig när sköterskan räckte mig ett smärtstillande stolpiller inför överföringen. Om de låter en ta ett stolpiller måste det ju vara för att det finns något att överföra, eller hur?

Och jo, det fanns något att överföra. Av våra fyra befruktade ägg hade ett blivit en fin blastocyst. Den finaste lilla cellklump jag någonsin sett. Det var helt normalt att det bara blev en, sa Dr S. Hon brukar räkna med att sex befruktade ägg blir två blastocyster, så fyra befruktade ägg borde alltså blir 1,5 blastocyster, men blastocyster är ganska digitala till sin natur och förekommer bara i heltal, så en enda var ett vettigt utfall. Nu vet vi dessutom att våra ägg och spermier i gynnsam förening faktiskt kan bli något som växer bortom tredje dagen, och det är skönt att få det bekräftat.

Blastocyst

Vår blastocyst, odlad torsdag – måndag.

Sedan gick allt på rutin i ett flygande fläng. Av med byxorna, inrullad i operationsrummet, upp i gynstolen, inte dö av smärta alls när Dr S kollade livmoderhalsen. Vi fick se petriskålen på en skärm och läste att det stod rätt namn på kanten. Och så fick jag min lilla guldklimp och min man pussade mig på pannan och jag blev tillbakarullad till uppvaket med order att vila i tio minuter. Och så var det med den saken.

Nu ruvar jag. På en blastocyst. Graviditetstest 18 oktober.

Ordning och reda

Då var medicineringen i full gång igen. Frysförsök är ofantligt mycket skonsammare än en full IVF-cykel, men rätt mycket piller blir det. 1 tablett östradiol tre gånger om dagen. 3 tabletter progesteron två gånger om dagen. Och så lite folsyra på det.

Östradioltabletterna ska tas oralt, progesteronet vaginalt. Inte blanda ihop. Det blev lite knepigt i morse när jag var yrvaken och skulle administrera hela kalaset… Kroppstemperaturen hade dessutom hoppat upp en halv grad. Först blev jag förvirrad för ägglossning ska jag ju inte ha, men sedan förstod jag att det var progesterondosen från igår som hade börjat verka. Allt väl, med andra ord.

I övrigt är allt lugnt. Jag hoppas att embryona har det bra och växer till sig i en petriskål på kliniken. Måtte minst ett vara friskt och fint på måndag!

Fyrtal

Embryologen ringde i morse. ”Alle vier Embryonen sind lebendig” sa hon. Alla embryona överlevde upptiningen. Nu jädraranamma ska det bli blastocyster!

Första progesteronpillren tagna. Återföring på måndag om odlingen går bra.

Detta är vårt fjärde återföringsförsök. Nu har vi fyra embryon. Fyrtal i fertilitet. Lyckotal fyra? Nja, jag tror ju inte att världen fungerar så. Men med blastocyster skulle oddsen vara bättre än på länge.

I väntan på nästa graviditetstest kan vi njuta av Dagens Horoskop av Galenskaparna och After Shave (ur Resan som blev av), skrivet och framfört av Claes Eriksson, som inte heller tror på lyckotal eller spådomar i stjärnorna…

Låt oss börja med väduren: Ni känner er trött, men är ändå inne i en pigg period. Akta er noga för oxar, kräftor, skorpioner, spindlar, flugor och annat äckligt. När det gäller kärlek är ni bäst lämpad för kontakter med stenbocken, men ni träffar istället en oxe som visar sig vara en buffel.
(…)
Lyckofärg: svart

Lyckotal: en kvart
Lyckorna: där har jag vart
Lyckosten: Gnejs
Hej svejs!

(Ur Dagens Horoskop, av Claes Eriksson)

8 millimeter

Vi var på klinikbesök idag. 8 millimeter tjock är slemhinnan. Finfint sa Dr S. I morgon tinas embryona upp, alla fyra, för blastocystodling. Om allt går bra får jag tillbaka en eller två på måndag. Medicineringen som ordinerats är fortsatt östradiol och från och med i morgon progesteron.

I morgon är det helgdag i Tyskland, Tag der Deutschen Einheit, tyska återföreningsdagen. För 23 år sedan återförenades Tyskland i och med att DDR upplöstes och blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland. Så ikväll blev det ost-å-vin för oss. Förhopningsvis får jag ett nio månader långt ost-å-vinförbud med start måndag, så man får passa på, nu när det blev helgdagsafton en vanlig onsdag.

Vecka 2 (1+0)

Nej, jag är inte gravid (än). Men det här med hur man räknar graviditetsveckor är faktiskt knasigt. Man räknar ju graviditeten från sista mensens första dag. I graviditetsvecka 1 hade man alltså inte ens haft ägglossning än. Men så fort man får ett plus på stickan så hamnar man bums i vecka 5 (eller 4 om man tjuvtestar).

Om det kommande frysförsöket lyckas (om min kropp är redo, om tillräckligt många embryon överlever upptiningen, om de blir fina blastocyster, om jag blir gravid, om om om) så kommer jag just nu att ha varit gravid i vecka 2 (1+0) då. Det är så snurrigt att grammatikens tempusformer inte ens räcker till. Jag behöver ett futurum exaktum preteriti i konjunktiv fast med omvänd tidsordning. Kausalitetslagarna är satta ur spel. Verkan kommer före orsak. Vad som kommer att hända i framtiden ändrar retroaktivt vad jag är nu – gravid i vecka två, eller bara alldeles vanligt ogravid på östradioltabletter.

Det är faktiskt alldeles vansinnigt.

Ljuset i slutet av tunneln

Det har gått en dryg vecka sedan det definitiva negativa beskedet. Jag har varit på kliniken och gjort ett blodprov. Det var också negativt. Sköterskan tyckte så synd om mig där jag satt och hängde med huvudet och visste att jag inte var gravid efter hemmatest och mens, att hon tyckte att jag inte behövde ringa för att ta reda på resultatet när provsvaret hade kommit. Eftersom jag redan visste. Men jag ringde ändå, för jag är en sådan person som måste följa upp allting.

Jag är extremt ogravid. Så är det bara.

Det har gått en dryg vecka, och jag har gråtit och varit arg och velat örfila hela universum. Och sedan har jag gråtit lite till. Jag trodde att man vänjer sig efter ett tag, men det gör man inte. Inte jag i alla fall. Jag har gråtit mer den här gången än någon gång tidigare. Förra gången blev det ju ett svagt plus som försvann. Någonstans hade jag trott att det skulle gå bättre den här gången, just för att varje gång har lett till lite mer framgång än den föregående. Alla två tidigare gånger alltså. Men man kan inte dra några slutsatser ur två händelser. Det vet jag ju. Egentligen.

Efter att ha varit ledsen och arg i omgångar i en dryg vecka är det som om jag inte orkar vara varken ledsen eller arg längre. I synnerhet inte båda samtidigt. Jag vet inte om det är hormonerna som har gått ur kroppen äntligen, så att jag är mig själv igen, eller om jag helt enkelt har varit ledsen färdigt för den här gången.

Vi har kramat varandra ofta den här veckan, min man och jag. Pratat om allt som har hänt. Tagit hand om varandra. Varit glada för att vi i alla fall har varandra. Skrattat tillsammans åt saker som är roliga eller knasiga eller bara absurda. Vi har pratat om att vi kanske lyckas nästa gång. Eller att vi kanske aldrig får några barn.

Långsamt, långsamt har jag börjat se det. Ljuset i slutet av tunneln. Egentligen hatar jag allt såndant där käckt ”tänka positivt”. Speciellt när det är en uppmaning till någon som har det svårt. Speciellt speciellt när någon säger så till mig när jag är nere. Den positiva känslan måste få komma inifrån. Hurtiga tillrop utifrån hjälper nog ingen.

Vi i IVF-träsket är vana vid tunnlar av mörker, och sedan kommer man ut på andra sidan, tills det är dags för nästa tunnel av mörker. Nu ser jag någonting som glimmar där framme. Det kanske är ljuset utanför tunneln. Eller lyktorna på ett framrusande tåg.

Man kan inte tvinga någon att tänka positivt. Man kan inte tvinga sig att vara glad. Jag går inte runt och tänker att jag självklart kommer att bli mamma någon gång. Det finns inga garantier. Vi kanske aldrig blir föräldrar, så är det. Men någonstans törs jag ändå tro att livet kommer att bli bra hur det än blir, med eller utan barn. Och just nu, precis här, är det faktiskt inte så illa heller. Jag kan inte välja att vara glad, men jag kan välja att tänka på sådant som gör mig glad. Jag kan välja att berätta för min man hur mycket jag älskar honom varje dag. Att kunna göra det är en förmån i sig.

Häromdagen, när jag var i Sverige på besök, fladdrade Sven-Bertil Taube förbi i något prat-och-musikprogram på TV (jag har varit utomlands så länge att jag inte vet vad svenska program heter längre). Han sjöng Evert Taubes visa ”Så länge skutan kan gå”, som handlar om just att vara tacksam för det man har och att ta vara på sina möjligheter. Den visan får bli mitt ledmotiv för den kommande veckan. Här är en av få versioner jag har hittat som inte är spärrad i Tyskland: ”Så länge skutan kan gå” med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström.

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
(Evert Taube, 1960)

Som en fenix ur askan. Eller att vara en brännskadad fågel.

Jag tyckte att vi klarade oss så bra. Det blev ett minus. Det blev blod. Det blev djävulusisk mensvärk. Men vi tog det med fattning och ruvarlugnet höll i sig. Besvikelse, ja. Sorg, ja. Men vi hade ju fyra små embryon i frysen och vi var friska och någorlunda unga och allt skulle ordna sig, fast bara inte just nu.

Det var på fredagmorgonen, när det obligatoriska graviditetstestet hade blivit precis så tvärminus som vi trodde. Bägaren med urin var så uppblandad med mensblod att jag trodde att testet skulle gå fel och vägra visa ens kontrollstrecket. Men det blev ett tydligt minus och vi var ledsna men lugna.

Sedan kom vändpunkten, ångestbrytpunkten. Det var på kvällen, tillsammans med andra människor där man förväntas vara social och glad. Något hände, några ord i fel situation, och all vår sorg och förtvivlan bubblade upp på en gång. Vi gick på autopilot och ingen av oss minns den följande timmen. Vi pratade, skrattade. Betedde oss som vanliga normala människor som kan prata och skratta och andas, fast jag hade tunnelseende och hjärtklappning och inte minns ett ord av det jag sade. Till sist flydde vi ut i friska luften, men mest av allt bort från alla andra människor. Vi promenerade långt och jag var arg och ledsen. Jag grät så att tårarna sprutade på Lille Skutt-vis och snyftningarna ekade mellan husen. När mina tårar var slut var det min man som grät istället. Sedan vandrade vi tillbaka hand i hand med rödkantade ögon för att försöka ta oss igenom resten av kvällen.

Det blev alltså väldigt tårfyllt och ledset till sist. Nu sitter jag här, och är bränd och känslomässigt utmattad. Dags att resa sig som en fenix ur askan. Eller så är jag en alldeles vanlig fågel med brännskadade vingar. Ibland måste man få vara det med.