Tag Archives: jämställdhet

Om manlig barnlängtan i Dagens Nyheter

Jag har ju ganska länge tjatat om vikten av att även se männen i infertilitetsdiskussionerna. Därför tycker jag att det är fantastiskt bra att Dagens Nyheter just nu har en artikelserie om det manliga perspektivet på ofrivillig barnlöshet. En del av artiklarna är litet intetsägande för oss som är veteraner i IVF-världen, men jag uppskattar intervjuerna med experter, speciellt den brittiske doktoranden Robin Hadley som har undersökt barnlösa brittiska mäns hälsa, samt barnmorskan och forskaren Marianne Johansson som har studerat ofrivilligt barnlösa mäns upplevelse av infertiliteten.

Artikelserien nämner även att dålig spermakvalitet kan vara en indikation på underliggande sjukdom och att män ofta undersöks för lite i utredningarna (vilket jag har bråkat om tidigare och som inte var nytt ens då).

Bra att diskussionen förs i en av Sveriges största dagstidningar. Synd att vi har så lång väg kvar att gå innan vi når en jämställd fertilitetsvård. Så outsägligt sorgligt att infertilitet fortfarande ses som skamligt, för män såväl som för kvinnor.

Alla ofrivilligt barnlösa män – stå på er! Er barnlängtan ska tas på allvar, liksom era eventuella hälsoproblem. Allt annat vore en skam för ett rikt civiliserat land.

Annonser

Ett manligt perspektiv på jämställd ofrivillig barnlöshet

Hej igen, Ebbas man här, har inte skrivit på ett tag men jag tyckte att det var nödvändigt att skriva någonting här nu när jämställdhetsvinkeln på ofrivillig barnlöshet diskuterats här och i andra bloggar.  Uppenbarligen finns det en nyfikenhet efter en manlig röst i diskussionen, så här är jag.  Som gammal hipster-feminist (jag var det långt innan det blev mainstream bland män och Göran Persson och Anders Borg blev det) tycker jag att det finns en självklar poäng i att jämställdhetsfrågor inte automatiskt ska vara en kvinnlig domän.

Samtidigt vill jag inte att någon ska tolka det som att jag gör mig till någon sorts uttolkare av manligheten här, jag är väl lika missanpassad till någon slags genomsnittlig eller idealiserad manlighet som de flesta.  Jag talar för mig själv och ibland för både Ebba och mig själv, men andra män och par lär inte alltid se saker på samma sätt och det är väl helt naturligt.

Du som är ofrivilligt barnlös man och håller med om vad jag skriver, eller ännu bättre, har en annan ståndpunkt som du vill redogöra för, delta gärna i diskussionen i kommentarsfält eller länka din blogg!  Du som har en man vid din sida, låt gärna honom komma till tals först. Vissa delar av diskussionen kan säkert vara relevant även för samkönade par, men jag kommer nog i alla fall att utgå från att man lever i någon sorts äktenskapsliknande parförhållande när jag skriver.  (I Tyskland är äktenskap en förutsättning för att få IVF betalt av sjukförsäkringen, annars behöver man speciellt tillstånd.)

Jag kan ärligt säga att Ebba och jag båda har lärt oss en hel del om varandra och IVF-processen genom att läsa varandras inlägg, för den ordlösa kommunikationen är i allmänhet sällan lika effektiv som den talade eller nedskrivna.  Det har blivit många ”Jaha, du tänkte alltså SÅ den gången”-upplevelser.  Många använder sin blogg som terapi, så en parblogg kan väl bli en form av parterapi antar jag, även om Ebba och jag censurerar och anonymiserar oss ganska kraftigt såhär i offentligheten.

Jag tror att jag gör så att jag delar upp mina tankar kring jämställdhet och ofrivillig barnlöshet i några olika inledande frågor, så får ni som läser bidra med egna frågeställningar som ni vill diskutera.  Sen kan jag fördjupa diskussionen kring enskilda frågor i kommande inlägg.

  1. Att vilja ha barn som individ och som par.  Ja, detta tror jag nästan är en tabubelagd fråga i sig, för det finns förhållanden där själva frågan om att vilja ha barn är så laddad att man inte ens klarar av att prata om den, trots att man kanske redan befinner sig i IVF-processen eller överväger att göra IVF.  Det klassiska problemet är ju att en vill mer än den andra partnern, och hur hanterar man det (eller misslyckas med att hantera det) i en relation?  Finns det jämställdhetsfällor eller könsrollsdrivna problem i barnlängtan i sig?
  2. Vilka skillnader mellan manligt och kvinnligt finns i hur man ser på fertilitet och barnlängtan i samhället i allmänhet?  Den berömda biologiska klockan till exempel, hur varierar synen på den mellan män och kvinnor?
  3. Hur bemöts man inom fertilitetsvården som par/man/kvinna?  Det verkar variera ganska mycket mellan olika vårdinrättningar , vad det verkar av inlägg och kommentarer som jag läst.
  4. Hur hanterar man som par den fundamentala biologiska skillnaden i att kvinnan oftast utsätts för de flesta behandlingarna, oavsett vad den medicinska orsaken är?  Var går gränsen mellan att acceptera de biologiska förutsättningarna och att hänfalla åt överdriven biologism och könsrollstänkande?
  5. Vad kan jag, som partner till en kvinna som man genomgår någon form av IVF-behandling med, eller som partner till en kvinna i ett barnlöst par, göra konkret?  Vad ska jag inte göra?  Vilket ansvar bör jag ta, vilket stöd behöver jag?

Jag läste häromdagen att Tyskland fått sitt första fall av en man som med hjälp av spermadonation fött barn, alltså en person som genomgått juridiskt könsbyte från kvinna till man, men fortfarande kan föda barn och också gjort det.  Det intressanta med detta ur ett barnlöshetsperspektiv var att han även ansökte om att registreras som både barnets juridiska mamma och juridiska pappa.  Också en intressant utgångspunkt för diskussion, tror jag.  Vad betyder det för individuella barnlösa par i framtiden att det faktiskt redan idag finns enstaka fall som utmanar traditionella könsroller?  Men eftersom detta var en singelförälder tror jag att jag lämnar just detta fall utanför jämställdhetsdiskussionen för tillfället.

Dags att prata om feminismen

Vi behöver en feministisk debatt om IVF!

Frideborg har skrivit ett utmärkt inlägg om feminism, eller bristen på feministiskt perspektiv i IVF-debatten. Hon har även skrivit ett tänkvärt feministiskt manifest för IVF-par. Läs det med! Och hurslutardet påpekar att kvinnan aldrig får ledigt i IVF-karusellen.

Jag har naturligtvis en del åsikter, jag med. (Delar av detta inlägg har jag skrivit som kommentarer till inläggen ovan).

Kvinnor skriver och pratar mest om IVF. Min man bloggar också ibland, som ni har märkt, men inte lika ofta som jag. Han har påpekat att IVF-bloggarna måste komma ut ur dambastun, så att säga. De flesta som skriver om barnlängtan vänder sig faktiskt till en exklusivt kvinnlig publik, och det i sig kan nog avskräcka en och annan man. Där kan vi kvinnliga IVF-bloggare göra något, genom att mer aktivt bjuda in män, våra egna och andra, till ett öppet debattklimat. Hej alla män! Ni får jättejättegärna kommentera här, och ge er syn på saken!

Jag är en sådan där arg bråkig feminist som springer runt och tjafsar om jämställdhet i precis alla sammanhang. IVF är jobbigt för mig, för det är fundamentalt ojämställt. Det är i min kropp äggen växer, det är ur min kropp de tas, det är till min kropp som embryona återförs och det är jag som känner alla skiftningar under ruvningen och till sist får bära den fysiska smärtan när det misslyckas (eller barnet, om det skulle lyckas någon gång). Jag gillar aldrig att vara medveten om vilken skör kropp jag lever i, och i en IVF-process blir man reducerad till bara kropp. Min man är vid min sida hela tiden, genom alla undersökningar och sprutsättningar och återföringar, men just vid sidan. Och jag tror att det är precis det som gör alla så förvirrade. Även om hälften av infertilitetsfallen beror på manlig faktor, så är det ju i kvinnans kropp något händer, eller inte händer, när man försöker bli gravid.

Jag blir beklämd av att läsa alla kvinnliga IVF-bloggare som skriver saker i stil med ”jag hatar min skitkropp”. Män skriver inte så. Jag tror inte att män i allmänhet tänker så. Jag har inte läst i en enda blogg att en man anklagar sig själv för infertiliteten. När månad efter månad gick för oss utan barn, misstänkte jag aldrig att min man skulle ha dåliga spermier. Och det verkade knappt några läkare tro heller. Eller någon i vår familj. Alla utgår alltid ifrån att det är fel på mig. Jag har varit så arg, så arg. På nästan alla utom min man faktiskt, för det är inte hans fel att hans spermier simmar i cirklar. Liksom det inte hade varit mitt fel om infertiliteten hade suttit i min kropp.

Som patienter tycker jag även att vi ska kräva att mannen undersöks vid allra första mötet med fertilitetsvården. Dels för att det är enkelt (inte jättekul att ha sex med en plastkopp i ett stängt rum kanske, men knappast smärtsamt och fasiken så mycket lättare än en endometriosspegling exempelvis), dels för att det kan vara det verkliga skälet till infertiliteten, men också för att dålig spermiekvalitet hos män kan vara ett tidigt symptom på allvarliga sjukdomar. Min man blev grundligt undersökt här i Tyskland, för vårt försäkringsbolag betalar inte ICSI om billigare behandlingar finns, men jag har förstått att undersökningar av män med spermieproblem är ovanligt i Sverige. Vilket är vansinnigt, både ekonomiskt och hälsomässigt sett.

Så man kan väl säga att vi behöver en feministisk revolution i IVF-vården, även för männens hälsas skull.

Följande saker skulle vi vinna på att männen involveras, tidigare och mer, i IVF-vården:

  • Att vara ofrivilligt barnlös är en existentiell kris. Om kvinnan ensam måste bära den fysiska delen av behandlingen, utan stöd, blir krisen garanterat värre. En kris är en kris, men om man tacklar den tillsammans kan man bli starkare som par.
  • Manlig infertilitet är lättare att upptäcka, och ofta lättare att åtgärda, än kvinnlig infertilitet. Spermiedonation är medicinskt enklare att göra än äggdonation.
  • Vissa typer av manlig infertilitet kan behandlas, så att kvinnan slipper genomgå IVF med sprutor, hormoner och äggplock. Behandlingen av mannen är i allmänhet även billigare än IVF/ICSI.
  • Manlig infertilitet kan vara symptom på en underliggande sjukdom. Varje man har rätt att behandlas för sådana sjukdomar, som inte upptäcks utan ordentlig utredning.
  • Om vården genast utgår ifrån att det är paret som har problem att få sitt önskebarn, snarare än att det är kvinnan som har problem att bli gravid, skulle många, många kvinnor slippa väldigt mycket ångest. Och samhället skulle kanske börja se fertilitetsproblem som ett parproblem, inte ett kvinnoproblem.

Jag är extremt lyckligt lottad, för jag har en man som självmant engagerar sig fullt ut i IVF-processen. Han har varit med på varenda undersökning på kliniken. Han har sett mig ta sprutorna. Han har peppat mig under återföringarna. Vi har gråtit tillsammans vid varje misslyckande. Vi pratar ständigt om våra känslor kring behandlingar och barnlöshet.

Om ens man inte av sig själv deltar i IVF-processen, tycker jag att man som kvinna bör bjuda in honom, involvera honom, och framförallt berätta att det är viktigt att han deltar, för bådas skull. Och som patienter bör man, som sagt, kräva att även mannen undersöks grundligt så tidigt som möjligt.

Det är dags för en feministisk fertilitetsrevolution. Eller i alla fall en diskussion. Vi kan ju börja i rimlig skala. Bara vi gör det nu.

(Jag är medveten om att detta inlägg är skrivet ur ett strikt heterosexuellt perspektiv. En feministisk debatt för IVF-vården av homosexuella och singlar är naturligtvis också nödvändig och önskvärd, men jag tror att den blir annorlunda. Framförallt är det den medicinska skuldfrågan, så att säga, som intresserar mig, och den finns ju inte om man bara använder könsceller från den ena i ett likkönat par, eller är ensamstående).