Tag Archives: Kinderwunsch

Men vad FAN

Jag gillar att slänga in lite tyska uttryck i min blogg ibland. Lite som kontrast mot all slentrianengelska som används i Sverige i de mest skilda sammanhang, men mest för att min man och jag, när allt kommer omkring, bor i Tyskland. Tyska är vårt samhällsvardagsspråk. Vi handlar mat på tyska, går till banken på tyska, åker kollektivtrafik på tyska, får pensionspoäng på tyska, försöker förstå bussförseningshögtalarutropen på tyska, genomgår IVF på tyska.

Men jag vet också att inte alla våra bloggläsare förstår tyska, så jag brukar kolla vad Google translate säger om saken, ifall någon vill veta. Nu senast resulterade det i en indragen tysk mening och en megastor Google translate fail (för att öka mängden slentrianengelska i bloggosfären).

Betrakta bilden nedan (klicka för läsbarare version).

Detta är inte en korrekt översättning.

Detta är inte en korrekt översättning.

”Paare mit einem Kinderwunsch” är den tyska mening jag försöker översätta. Kinderwunsch är det tyska uttrycket för ofrivillig barnlöshet, ordagrannt barnönskan. Vad jag har skrivit på tyska borde översättas ”Par med en barnlängtan” eller ”Ofrivilligt barnlösa par” (vilket är vad man skulle säga på ledig svenska). Google translate översätter det till ”Par med barn”. Menvafan. Jag härsknade till så mycket att jag anmälde översättningen som stötande… Överkänsligt och barnsligt, jag vet. Men korrekt översatt är det inte!

Det här skulle kunna bokföras under kategorin dagens I-landsproblem i IVF-världen. Det finns så mycket värre bekymmer man kan ha som ofrivilligt barnlös. Men det är också en liten, irriterande påminnelse om att det skrivs så lite om infertilitet på flerspråkiga sidor, att Google translate inte klarar av att översätta ens de mest grundläggande begreppen. Marginaliserad grupp var det. Vi kan inte ens översätta vårt dilemma till andra språk.

Borde vi nätverka internationellt? Skrika på flera språk samtidigt?

Annonser

Mannen som slutade bada

Ebbas man: Detta är ett ganska långt men förhoppningsvis informativt inlägg, om min syn på fertilitetsproblemen och min upplevelse av diagnosen.

Att bli medlem av ofrivilligt barnlösas klubb är för vissa en gradvis process och för andra en ganska omedelbar.  Om man till exempel redan har en medicinsk diagnos som är kopplad till sterilitet, så vet man samma dag som man bestämmer sig för att skaffa barn, att det inte kommer att gå på det vanliga sättet.

För eventuella andra manliga läsare; en del av er kanske minns den där hälsodeklarationen man skulle fylla i när man gjorde mönstringen. På alla frågor ska man kryssa i ”nej” om man är kärnfrisk, utom den som lyder ”Har du två testiklar i pungen?” eller något åt det hållet.  Förmodligen är frågan formulerad så bara för att man ska hålla sig vaken och för att kunna sätta åt den som inte läser frågorna ordentligt, även om det naturligtvis är ett riktigt medicinskt problem.

I alla fall: hade du kryssat i ”nej” på den frågan eller haft en sjukdom med sterilitet som känd bieffekt hade du antagligen också redan reflekterat lite över det här med sterilitet.  De flesta andra gör det inte.

Så om man inte har någon anledning att misstänka fertilitetsproblem, så är det en gradvis insikt om att det kanske kommer att bli svårt som kommer smygande.  Även om man rent bokstavligen är ofrivilligt barnlös om man inte lyckas första månaden man försöker, är det helt normalt att det inte händer något på flera månader.

Den som blir tokstressad av att inte lyckas på två-tre månader har inte fattat hur den grundläggande biologin och det här med sannolikheter fungerar.    Det är helt normalt även för superfertila par att det inte blir barn direkt de första månaderna, eller att det blir ett så tidigt missfall att man aldrig ens märker graviditeten.

Och det finns så många anledningar till att det inte funkar, någon gång tänker man att man nog råkade vara bortresta från varandra eller helt enkelt inte hade tid eller lust när ägglossningen hände, har man som Ebba lite oregelbunden cykel kanske man inte ens vet när ägglossningen kom förrän långt i efterhand.

Jag minns att vi provade att köpa ägglossningstest efter ett tag, men det vet vi ju nu är ganska överflödigt.  Det var länge sedan vi använde något sånt nu.

Ebba har i andra inlägg (1, 2, 3) skrivit om de första stegen i vår fertilitetsutredning och vårt första IVF, men hon har av naturliga skäl varit ganska kortfattad i vad som hände innan allt det här och hur vi kom fram till vad det egentliga problemet var.  Spermiogrammet som vi gjorde på kliniken var det första egentliga testet vi gjorde på mig.

Sent, kan tyckas, men eftersom vi inte hade några andra anledningar att tro att det fanns något problem, och läkarna som Ebba först pratade med var så monumentalt ointresserade av att prata om min fertilitet innan hon var undersökt, så blev det nu inte så.

Läkaren gjorde klart att om jag använde dopingpreparat (vilket är ett gigantiskt skämt i sig om man någonsin träffat mig och sett mig) så skulle det synas på hormonnivåerna i testet direkt, så det var lika bra att vara uppriktig på den punkten.  Det är tydligen väldigt vanligt bland dopingmissbrukande kroppsbyggare som knaprat anabola sen 20-årsåldern att bli sterila innan de väl kommer upp i familjebildaråldern, som en biverkning, och förvånande många ljuger också om det inför anhöriga eller läkare trots att det är omöjligt att dölja i sådana här prover.

Mitt blodprov var bra, alla hormon- och blodvärden var normala.  Men spermiogrammet (och den första bekantskapen med det röda rummet) gav ett tydligt svar på vad som kunde vara vårt största problem; min spermiemotilitet.  Väldigt få av mina spermier kan simma rakt fram, några  kan simma lite grann, och när man dessutom väntar någon dag (som som bekant behövs om de ska ta sig till rätt ställe själva) så finns det i princip inga användbara spermier alls kvar.

Så här i efterhand kändes det på ett sätt skönt att en gång för alla få veta att det här med att hålla på och följa kalendern slaviskt inte skulle ge några resultat.  Vår chans att få barn utan assisterad befruktning är inte noll, men den är så låg att det är ganska troligt att vi skulle kunna försöka i uppåt tio år utan att lyckas.

Vad kan man göra då? undrade vi.  Tja, man kan väl se till att leva hälsosamt, inte stoppa i sig några gifter.  Som den nötta vitsen, det är synd att man inte röker eller snusar för det hade varit nyttigt att sluta.  Det finns en del som påstår att vissa vitaminer och alternativmedicinska behandlingar kan hjälpa, men de vetenskapliga bevisen för det är så tunna att jag fick intrycket att läkaren nämnde det bara för placeboeffektens skull; han tog inte upp ämnet igen när vi kort svarade att vi bara vill testa behandlingar som man faktiskt vet hjälper.

Jag fick en adress till andrologen.  Om du aldrig hört uttrycket förr så betyder det mansvetare, en person som studerar män, alltså en läkare för manssjukdomar, en snubbolog.

Mottagningen visade sig ligga i en av de tristare förorterna till vår stad, i ett gammalt hus från före kriget, ett par trappor upp i ett nernött trapphus med utsikt över en trafikerad gata.  Det var bara att kliva in och försöka reda ut vad som var problemet med sköterskan i receptionen så gott det gick på tyska.  Ofrivillig barnlöshet som diagnos kallas Kinderwunsch på tyska, barnönskan, vilket jag kunde säga så det underlättade.

Sedan fick jag sätta mig och fylla i hälsodeklarationen.  Det trånga väntrummet var till större delen fullt av äldre herrar, för manssjukdomar som exempelvis prostataproblem drabbar ju nu huvudsakligen äldre män.  Överhuvudtaget vet nog de flesta som jobbar inom sjukvården att den typiska patienten inom de flesta områden (med fertilitetsproblem som ett av få undantag) är en pensionär.

Men sedan fick jag komma in, läkaren pratade som tur var rätt hyfsad engelska, och så fick jag svara på lite grundläggande frågor.  Det blev lite administrativ förrvirring medan de väntade på att få papper faxade från kliniken som de tydligen inte hade fått.  Han fick testresultaten från mina prover och kunde konstatera att spermiogrammet var dåligt men att blodproverna var normala, precis som läkaren på fertilitetskliniken hade sagt.

Så blev det undersökningar.  Jag blev noggrant granskad, med hjälp av handskar och lite småprat, som ju alltid blir lite forcerat när en främmande människa petar på en.  De kvinnliga läsarna förstår nog precis vad jag menar, andra kan väl jämföra med att gå naken till frisören.

Sen blev jag undersökt med ultraljud och förutom att jag har lite klen kroppsbyggnad som en typisk stillasittande skrivbordsjobbare (jag såg nog hur han krafsade dit ”mjukt magparti” på tyska i journalen!) så var det helt enkelt inget synligt fel.  Alla tester och undersökningar pekade i samma riktning, det var fel på mina spermier men det var omöjligt att avgöra varför, för det fanns inget som läkaren kunde se kunde vara ett problem.

Men det vill man ju inte höra som patient.  ”Ja, det är fel på dig, nej, vi har inte den blekaste varför, men det är vanligt att vi inte vet det.”  Jaha, det var väl det då.  Men några barn på det här sättet lär det bara bli om vi har en väldig tur.

Den här tiden var ganska stormig och känslomässig i vår process, i alla fall jämfört med hur det varit tidigare.  Ebba var arg, för det blir hon när världen är orättvis.  Jag var ledsen.  Sen var Ebba ledsen.  Vi grät en skvätt, ibland tillsammans, ibland på varandras axlar, och sen var det dags att blicka framåt.  Vi berättade för de närmaste familjerna nästa gång vi var hemma hos dem i Sverige.  I Ebbas släkt är det här med ofrivillig barnlöshet ett problem som förekommit tidigare, i min är det egentligen inte det, så den känslomässiga responsen vi fick från familjerna var lite olika.  Men de var naturligtvis väldigt stöttande allihop och vi har haft mycket stöd av att prata om det.

Så var det det här med goda råd.  Varning utfärdas till kommentarsfältet på förhand.  Linjen mellan att komma med kloka råd och att lägga sig i för mycket när det gäller ett pars ofrivilliga barnlöshet är hårfin.  Ett mer eller mindre försynt fråga om man har tänkt på X eller provat Y eller undvikit Z  hjälper tyvärr sällan.

Vi var på det hela taget – nästan – förskonade från välmenande råd från andra än de läkare vi frågat.  Faktiskt, vi hade läst på om det här problemet i månader, vi har gått till flera olika läkare, vi är människor med erfarenhet av att söka information och bedöma källors trovärdighet, en helt-apropå-kommentar om vad man borde eller inte borde göra när man försöker skaffa barn, från någon som inte vet särskilt mycket om vårt problem specifikt, det är känsligt.

Jag inser att detta är lite motsägelsefullt, när man tänker på att vi nu diskuterar våra problem halvoffentligt med andra ofrivilligt barnlösa, men vad jag försöker säga är; lyssna in vad det är den andra personen behöver.  Jag tror inte att lösningen på det medicinska problemet står att finna i bloggosfären annat än i helt exceptionella fall.  När vi berättar om vår historia för en vän eller för en anonym läsare i bloggosfären är det stöd och andra människors tankar och reflektioner, inte medicinska råd, som vi letar efter.

Några av de allmänna råd om spermiekvalitet som man dock får som man, via broschyrer, internet, läkare, samt då familj och vänner, har jag ändå känt att det finns någon slags mening med.  Jag gillar att bada.  Eller, gillade kanske jag borde säga.  När vi flyttade in i vår nuvarande bostad fanns där ett stort, rymligt badkar som man kunde tappa upp ett skumbad i och ligga i timmar i.  Ta med sig en roman och avverka ett par kapitel innan badvattet blev alltför kallt.  Så, när vi fick beskedet slutade jag bada.

Spermierna trivs bäst om de förvaras något svalare än kroppstemperatur, och därför hänger testiklarna lite utanför kroppen.  (Eller så var det tvärtom, spermierna fungerar bäst på låga temperaturer för att de förvaras utanför kroppen, i evolutionen är det ofta lite hönan-eller-ägget när det gäller orsak och samband.)  Men alltså ska man inte hetta upp dem i onödan och undvika varma åtsittande kläder, med mera.

Det stora badkaret är huvudsakligen oanvänt sedan vi fick det första beskedet.  Jag tror att jag kanske har badat varmt en gång sedan jag fick första diagnosen.  Nu tror jag inte att det var badandet som var den huvudsakliga orsaken här, för i så fall hade vi ju haft lättare att lyckas med våra tidiga försök som vi började med redan långt innan vi flyttade hit.  Men det kändes bra att ändå testa att göra någonting.  Jag skar ned min (redan ganska måttliga) alkoholkonsumtion en del också, för röker gör jag ju som sagt inte.

Så efter några månader som ägnades åt att vänta och diskutera med de närmaste, var det dags att göra uppföljningstestet.  Vi hade redan fått veta att ICSI var den rekommenderade behandlingen för min typ av fertilitetsproblem, så om inte det andra testet var annorlunda så skulle vi sätta igång behandlingen snart.  Läkaren sa att det förekommer att spermieprov ger väldigt olika resultat, helt naturligt, och att man därför måste göra mer än ett prov för att vara säker på att det inte bara var en tillfällig svacka i spermiekvalitén.

Det andra provet var ännu sämre.  Det blev startskottet för ICSI-behandlingen och vi lämnade in vår ansökan kort efter att vi fått det andra provresultatet.

Jag badar fortfarande inte så ofta, men nu mitt i andra behandlingen, med ett gäng befruktade embryon tillverkade i labbet och åtminstone en trolig tidigare graviditet med tidigt missfall, har jag insett en sak.  Mina spermier duger till att tillverka barn, och det är inte är helt avgörande med högsta möjliga spermakvalitet när man ändå gör mikroinjektion.  Ett par embryon i Ebbas mage och resten i frysen.

Så kanske kommer jag att börja bada igen när jag får lust, men än så länge har det inte hänt.  Jag skaffade en cykel för inte så länge sedan och har börjat cykla en del, vilket jag inte gjorde före våra behandlingar på flera år.

Om du efter att ha läst detta mastodontinlägg känner ett kliande behov av att kommentera cyklingens medicinska aspekter, låt gärna bli, av anledningar som framgått i inlägget, men jag lovar att vara tålmodig.  🙂

Nobody expects the Spanish Inquisition – eller ofrivillig barnlöshet

När man lägger undan preventivmedlen förväntar man sig att det ska hända saker. Kanske inte direkt, men så småningom. Man fick ju lära sig det i skolan, allt om hur man inte blir gravid. Jag hade högsta betyg i nästan alla ämnen och visste precis hur olika preventivmetoder fungerar. Jag har aldrig i hela mitt liv slarvat med något sådant. Påläst var jag också, så jag visste att de flesta inte blir gravida på en gång, även om det inte är ett skäl att fuska med preventivmedel när man inte önskar sig en graviditet. Upp till ett år kan det ta att bli gravid, det visste jag.

Så när vi bestämde oss för att det var dags för tillökning, för sisådär fyra år sedan, blev vi inte oroliga när min mens kom som den skulle den första månaden. Inte heller andra månaden, eller tredje, eller fjärde, var vi oroliga. Det här kunde ta ett litet tag till, men vi var ju unga och friska, knappt 30 fyllda någon av oss, såklart skulle allt gå bra. Men vi hade tusen järn i luften och alla bollar i elden (eller om det var tvärt om) så det kanske bara var lite stress som gjorde att gravidstickeplusset dröjde. Och någonstans där mitt i de första försöken fick vi jobb i Tyskland och blev raskt invandrare med allt vad det innebär av språklig förvirring och nyjobbsstress. När det första året hade gått utan att vi hade ett barn på gång var vi inte oroliga. Vi hade ju bara stressat lite för mycket. Snart skulle allt bli bra.

Det andra året i barnförsökstiden började vi känna oss hemma i Tyskland, språket gick lättare och jobbet blev invant. Men plusset uteblev. Vi var fortfarande inte oroliga, det här kan ta tid och vi lät det ta tid. Men vi började undra. När jag var hos husläkaren för en förkylningssjukskrivning (här i Tyskland finns inga karensdagar, men man måste ha sjukintyg från tredje sjukdagen) passade jag på att fråga vilken hjälp det fanns att få mot fertilitetsproblem. Jag visste ju inte hur vårdkedjan fungerar, eller ens vad fertilitetsproblem heter på tyska. ”Sie müssen zu einem Frauenarzt” svarade min husläkare. Ni måste till en kvinnoläkare. Jag blev förbryllad. Vaddå kvinnoläkare? Vi är ju två om det här, försökte jag. Min man och jag försöker få barn tillsammans. Borde man inte titta på honom också? En gynekolog är ju inte specialiserad på mannens reproduktionsorgan. Men läkaren förstod inte vad jag menade. Frauenarzt, upprepade han, långsamt och tydligt. Men min man, ylade jag. Läkaren var benhård. Om jag inte blev gravid hade jag problem och skulle till en gynekolog. Där blev jag arg för första, men långtifrån sista, gången. Varför utgick han ifrån att det var mig det var fel på? Varför var det så självklart att just jag och inte min man skulle undersökas? Visste den här läkaren ens hur mänsklig reproduktion går till? Men han gav mig en lista på några gynekologer i närheten som han kunde rekommendera och jag var för artig för att morra åt honom (och hursomhelst morrar jag inte så bra på tyska). Gynekologlistan blev liggande i min filofax.

Det tredje året blev min kropp galen, som jag skrev om i förra inlägget. Efter att ha haft en mensblödning som varade i fyrtio dagar, fiskade jag upp gynekologlistan och ringde den som var närmast mitt hem. Hon kunde konstatera att allt såg bra ut med mig och att det inte borde finnas några hinder i vår väg mot föräldraskap. Dessutom fick jag lite örtmedicin som skulle få ordning på min menscykel och rådet att ha mycket sex med min man. Och numret till en fertilitetsklinik i närheten, ifall vi skulle vilja undersöka saken närmare. För första gången fick jag veta vad ofrivillig barnlöshet heter på tyska: Kinderwunsch, ordagrannt barnönskan.

Vi ringde fertilitetskliniken och fick en samtalstid. Att påbörja en fertilitetsutredning är att vända ut och in på sitt privatliv. Vi fick frågor om allt: hur ofta vi har sex, hur länge vi har försökt få barn, om jag har varit gravid någon gång, om min man har gjort någon annan kvinna med barn, om vi röker, knarkar, dricker (nej; nej; ytterst måttligt). Vem av oss som längtar mest efter barn. Och så provtagning. Flera rör blod var. Test för klamydia, HIV och alla bokstäverna hepatit. Blodvärden, blodtryck, hormonnivåer. Gynundersökning och ultraljud för mig (ajaj gynskräck är inte roligt. Jag tyckte att de kunde sticka mig lite mer i armen istället).  Spermiogram för min man. Men vi var fortfarande övertygade om att allt var bra. Vi var ju unga och friska. Vi behövde bara lite lugn och ro. Kanske lite fertilitetsboostande medicin för att skynda på saker och ting. Men allt var bra, det var vad vi sa till varandra när vi gick till uppföljningssamtalet.

Fertilitetsläkaren var lugn och saklig när han meddelade våra provsvar. Vi var båda fullt friska, alla sjukdomstester var negativa och hormonnivåerna var bra. Vi nickade bekräftande. Men sedan började han prata om spermiekvalitet. Motilitet och morfologi. Han sa något om motilitetsproblem och 4 miljoner per milliliter och klass A och ett referensvärde på 20 miljoner. Vi fick fråga om och om igen. Så småningom klarnade det. Min man hade helt enkelt för lågt antal spermier som simmade rakt fram. De simmade i cirklar och dog för fort. Våra chanser att bli gravida på naturlig väg var ytterst små. Vi försökte förstå varför. Kan min kan göra något för att förbättra spermiekvaliteten? Han är ju fullt frisk och i fin form! Läkaren började mumla om vitaminer men sa sedan att han inte rekommenderade det, eftersom vi båda har långa  naturvetenskapliga utbildningar, och vitaminerna är högst icke-evidensbaserade. Placeboeffekten skulle inte fungera på oss. Han rekommenderade in vitro-fertilisering med spermieinjektion. Det här med låg spermiekvalitet är tydligen ett vanligt problem, som dessutom ökar i världen, och ingen vet varför.

Vi var inte längre ett par som bara försökte få barn. Vi var ofrivilligt barnlösa med en medicinsk diagnos.

Precis som spanska inkvisitionen, kommer ofrivillig barnlöshet nästan alltid oväntat, för nästan ingen har gjort någonting som skulle kunna orsaka den. Vi skötsamma ordentliga friska människor som älskar varandra så mycket, varför får inte vi bli föräldrar? Ingen vet, men numera finns det åtminstone hjälp att få: IVF.

Det fjärde året blev vårt första IVF-år. Det får bli ett eget inlägg.