Tag Archives: Klara Zimmergren

Veckans boktips

Jag plockade upp Klara Zimmergrens bok Längtan bor i mina steg i veckan. Sedan har jag sträckläst. Underbar bok. Jag har några kapitel kvar men jag rekommenderar ändå.

Klara Zimmergren

Klara Zimmergren Längtan bor i mina steg (Månpocket).

Klara Zimmergren berättar med hurmor, sorg och värme om sin barnlängtan. Det är okänsliga kommentarer från osmidiga bordskavaljerer. Det är planer på att bli ensamstående mamma. Och sedan, när hon hittar kärleken, blir det massor av IVF-försök, med ackompanjerande häng i olika IVF-forum.

För mig är det underbar igenkänning, även om Klara Zimmergren resonerar och reagerar helt annorlunda än jag i de flesta fall. Vi är inte bortskämda med böcker om barnlängtan, fast infertilitet är så vanligt.

Bokens förords sista stycke ramar in känslan på ett fantastiskt sätt:

Här är jag. En kvinna på fyrtiofyra år. Som inte har några barn. Skäms jag?
(ur Längtan bor i mina steg av Klara Zimmergren)

Skäms vi? För att vi längtar, men ännu inte nått våra drömmar, ännu inte fått vårt barn?

Tillägg:
WildaMatilda och jz79 påpekar att Klara Zimmergren har sommarpratat också (2012). Det skrev jag om för ganska länge sedan, men sommarpratet är så underbart att det förtjänar att länkas igen. Det finns på SR:s hemsida som poddradio (och i appen säger jz79, jag har inte kollat men litar på det!)

Lite mer Klara Zimmergren:
– DN-intervju om hennes barnlängtan (innan hon adopterade sin son): ”Det finns en vettlöshet i att längta efter barn”.
– DN-intervju om hennes bok: ”Jag skriver för alla som längtar efter något”.
– Intervju i den kristna tidningen Amos om skam, längtan och tacksamhet: ”Jag tystnade i skammen”.

Skuld, skam och stolthet

Det är en djupt existentiell handling, det här med att försöka sätta nya människor till världen. Är det därför som det blir så trassligt och motstridigt med känslorna?

Att genomgå assisterad befruktning (oavsett om man gör det som ensamstående eller som singel, om det är egna könsceller eller donerade) är att sätta sin hälsa och sitt välbefinnande på spel av kärlek till ett barn som ännu inte finns. Jag tycker att det är en vacker handling. Ändå har flera i min närhet, av de få som vet om vår ofrivilliga barnlöshet, utgått ifrån att jag skäms över behandlingarna, att IVF:andet är någon som ska hyschas och smusslas med. Så är det inte. Jag vill inte prata om IVF, för att jag inte vill prata om min barnlängtan. Det här med att jag vill bli mamma är det privata för mig, någonting som jag inte vill att andra ska snoka i.

IVF-behadlingarna är jag närmast stolt över. Vi älskar vårt ännu icke-existerande barn så mycket att vi är beredda att genomgå alla dessa plågsamma undersökningar och behandlingar. Jag skäms inte över vår infertilitet. Jag känner ingen skuld. Jag lägger ingen skuld på min man heller, trots att infertiliteten är i hans kropp (men eftersom ingen verkar veta vad den beror på så är det ju inte hans fel). Det finns inget i detta att skämmas för. Arg är jag ofta, men skam och skuld finns det inte plats för.

Men jag har förstått att åtskilliga som är ofrivilligt barnlösa genomgår faser av skuld och skam. Jag har haft förmånen att ta del av många personliga berättelser om infertilitet, via TV, radio, tidningar och inte minst bloggosfären. Ofta, ofta finns det det en bismak av skam och skuld i dessa berättelser. Att den i paret som har den medicinska diagnosen ger sin partner en chans att lämna relationen. En rädsla att möta någon man känner i fertilitetsmottagningens väntrum. En rädsla att någon ska få reda på hur det står till. Jag läste i en tysk tidning om en kvinna som fått barn med hjälp av IVF för 18 år sedan, men som aldrig kunde tänka sig att berätta för sonen hur det hade gått till, för att han skulle känna sig ”konstig” då.

Jag försöker förstå vad det här betyder, och nu känner jag att jag måste skriva försiktigt. Vi infertila genomgår en existentiell kris i barnlösheten och de känslomässiga reaktioner man har, är just känslomässiga och varken förnuftsstyrda eller kontrollerbara. Jag vill inte lägga sten på börda genom att säga åt någon att skuldkänslor är fel, för man känner vad man känner, rationellt eller ej.

Själv har jag känt mig misslyckad åtskilliga gånger. Reproduktion är en av de mest grundläggande biologiska drifterna. Vilka är vi, om våra gener dör med oss? Varför lyckas inte vi med det där som tonåringar gör av misstag på fyllan? Men från känslan av misslyckande har jag aldrig gått till skam eller skuld. Jag funderar över vad det beror på. Till viss del kanske det handlar om att jag försöker se verkligheten som den är, och inte som jag vill att den ska vara. Vi har inga barn och det är svårt för oss att få dem. Så är det, och utöver IVF kan vi inte göra skvatt något för att påverka situationen. Vi är fria från ansvar, och därmed från skuld. Vi kämpar så gott vi kan.
Men jag vet att alla inte känner så.

Vad kan man göra åt det här? För inte ska ofrivilligt barnlösa behöva leva med skuld och skam ovanpå all sorg och förtvivlan?

En som har gjort något riktigt bra är Klara Zimmergren (Klara från Mia & Klara). Hon har berättat om sin ofrivilliga barnlöshet, IVF:er och slutligen adoption. Hennes motstånd mot att berätta handlar om att hon inte vill framstå som en av de ”lyckade”, till skillnad från oss som fortfarande är barnlösa. I sitt sommarprat (rekommenderas!) avslutar hon med de befriande orden ”Ibland blir det inga barn, men det är okej ändå. Vi är okej ändå”.

Och så vill jag skrika ibland. Jag är ofrivilligt barnlös, men jag är okej ändå!

Vad tycker du?
Har du upplevt skuld eller skam i samband med ofrivillig barnlöshet? Tror du att det är skillnad om man är den i ett par som är drabbad av medicinsk fertilitetsnedsättning? Om du inte har berättat för omgivningen, vad är orsaken? Om du har berättat, tog det tid innan du gjorde det? Hur blev reaktionerna? Om du inte är eller har varit ofrivilligt barnlös själv, hur ser du på andras infertilitet? Samma fråga kan nog ställas till personer med fertilitetsproblem, för den delen.

 

Fotnot:

Klara Zimmergren ska ge ut en bok, vilket hurslutardet har skrivit om. En intervju med Klara Zimmergren finns i tidningen Kupé, nr 5 maj 2014.