Tag Archives: lätthet

Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?)

Jag ruvar på, och eftersom en massa andra saker är galet stressiga just nu finns det inget utrymme kvar för att bli uppjagad över IVF eller ruvande samtidigt. Mina stressnivåer är maxade av helt andra anledningar. IVF blir stressbonus då. Stress-strösslet på panikglassen.

Hursomhelst. Lite känner jag efter i alla fall, på mina två minuter fritid som jag får emellanåt. I torsdags kände jag mig övertygad om att det kommer bli minus av det här. Min mage hade varit i olag sedan äggplocket, men plötsligt mådde jag bra. Och så var det den där lättheten i stegen, känslan av vanlighet, en upplevelse av tomhet och en graviditet som påtagligt inte finns där. Det är så jag har upplevt varje IVF-försök, att kroppen återhämtar sig efter allt stök och blir vanlig, och jag är inte gravid. Jag var lätt och pigg och frisk, och mitt i all stress hann jag bli ledsen. Det var ju ett perfekt embryo. Ett vanligt IVF-embryo, inte ICSI, med högre chans till graviditet. Jag vill inte blöda igen, jag orkar inte gråta mer, och jag har inte ens tid att bryta ihop.

Det var i torsdags. I fredags, igår alltså, blev jag tvärtrött och yr, och till på köpet illamående. Det kan ha berott på att jag åt lunch två gånger (av komplicerade anledningar), den första så sent som kl 14. Eller så har det fungerat, nu efter alla dessa försök.

Idag mådde jag också lite illa. Vilket kan ha berott på att jag åt två bitar chokladtårta. Eller så är jag gravid.

Min läkare sa att jag ska testa den 31 mars. Det är 21 dagar efter äggplocket. Det är ett helt befängt datum. Vid mina tidigare två färskförsök har jag börjat blöda exakt 14 dagar efter äggplocket, vilket är helt rimligt, eftersom jag brukar få mens 14 dagar efter ägglossning. 21 dagar är alltså en ganska meningslös väntetid för mig. Den 31 mars kommer jag veta hur det har gått, med eller utan sticka. Jag tror att de tar i med sådan marginal för att inte någon ska testa för tidigt, få minus och sedan sluta med medicin och supa sig fulla fast de egentligen är gravida. Eller så vill de slippa hantera alla som får supertidiga missfall i vecka 5 (som jag kanske fick vid frysförsöket i IVF1).

Jag har bestämt att det ska tjuvtestas på måndag, och att min riktiga inofficiella testdag är tisdag. Idag traskade jag iväg för att köpa graviditetstest. Givetvis tänkte jag inte på att apotek brukar ha begränsade öppettider på lördagar. Det bidde inget Clearblue-test. Jag köpte ett test på Ica istället, RFSU:s vanliga. Killen i kassan viskade om saken, som om jag köpte något pinsamt, och så fick jag traska till automaten med snus, cigaretter och kondomer för att få ut mitt test. Jag hade skämts mer om jag hade köpt cigaretter, men det var väl snällt att han var diskret. Mina kollegor vet ju inte att jag gör det här, och ett graviditetstest skulle det nog skvallras om.

Jag insåg precis att jag har köpt ett graviditetstest med Ica-kortet. Ica vet nu att jag försöker få barn (eller kan vara gravid). Fan också. Om det dyker upp barnmat eller blöjor i Ica-reklamen framöver kommer jag att gå sönder. Jag har varit borta från Tyskland för länge. Där hade jag aldrig köpt ett graviditetstest på kort. Det är rackarns svårt att dölja sitt privatliv för Storebror i det här kontantlösa samhället. Jag har ju redan handlat för 2200 kr på apoteket på mitt Visakort.

Hej och hå. Opepp. Apatisk. Stressad över allt utom IVF. Lite stressad över IVF kanske. Trött på det här, mest på Lutinus. På tisdag borde jag veta hur det har gått.

Annonser

Ruvardag 7, 8 och 9. Rapport från ett källarhål

Nä, det går inget bra det här. Jag grät bort helgen. Igårkväll grät jag tills jag knappt kunde andas. Det går inget bra helt enkelt.

Men när jag gick hem från jobbet idag hände något. Jag traskade i duggregnet och funderade över var jag hade förlagt mitt paraply och hatade hela världen sådär i största allmänhet. Jag mötte en gravid kvinna såklart. Just henne hatade jag inte. Det regnade i alla fall och mitt paraply var påtagligt någon helt annanstans. Och då, mellan ett regnklafsigt steg och nästa, blev det plötsligt lättare att andas. Varje minus har jag upplevt som en tomhet, en graviditet som helt enkelt inte är där. Nu var det som att tomheten vidgades till en lätthet med spänst i stegen. Det var inte en lätthet jag hade önskat, för jag vill ju vara gravid, men ett andningshål.

När det blir minus på stickan och blod kommer jag nog att gråta igen. Jag kommer att gråta många gånger, för det gör man som ofrivilligt barnlös. Men det är skönt att veta att min kropp klarar av att sätta ångesten på paus ibland. Det är skönt att kunna andas mitt i mitt privata helvete.

I morgon bitti ska jag tjuvtesta.