Tag Archives: Lillpotäten

En människa blir till 

Ett mirakel. Det finns inget bättre ord.

Vi som har kämpat med IVF och andra behandlingar mot ofrivillig barnlöshet vet att det är svårt det här med att bli gravid. En spermie, ett ägg och tusen saker som måste stämma exakt för att det ska bli en stabil graviditet och ett levande barn. Det är ett underverk när det lyckas. Vetenskapligt förklarat, men likafullt ett underverk. 

Men sedan. Det lilla barnet finns här i världen, ett underligt litet däggdjur som behöver massor av omsorg. Gradvis ökar kontakten med omvärlden tills det en dag faktiskt är kommunikation det handlar om. 

Vår älskade dotter, vår efterlängtade lilla potatis är en människa nu. Vi pratar med henne och hon jollrar till svar. Hon ler, skrattar och protesterar om vartannat. Hon känner igen oss och lär sig nya saker varje dag.

Det började med två celler. Det blev en människa med ett eget medvetande och en egen personlighet. 

Hur är det ens möjligt? Varifrån kom hon, denna fantastiska människa som är vårt barn? Hon var så liten och hjälplös när hon föddes och nu har hon åsikter om tillvaron. 

Det är ett mirakel. 

Hon är här nu

… och hon är ljuvlig.

I v 40+6 på eftermiddagen fick jag värkar. Först var 20:e minut, därefter intensivare. Under natten kom de var femte minut, för att glesna nästa förmiddag. På kvällen var jag så trött att vi åkte till förlossningen. Trots glesa värkar var jag öppen 6 centimeter. Bebis på gång! Men det visade sig att vår busiga Lillpotät hade ofixerat sig och låg snett igen. Rummet fylldes av folk, förlossningsläkare (flera) tillkallades och vid midnatt var saken klar: Lillpotäten kunde inte födas vaginalt. Det blev akut kejsarsnitt.

Akut snitt efter mer än ett dygns värkarbete var ungefär mitt mardrömsscenario för förlossningen. Men när det väl hände så kändes allt okej. Personalen var proffsig och empatisk. Jag hade CTG-elektroder på magen och hela tiden berättade de för mig att min bäbis mådde bra. Allt var tydligt förklarat och motiverat. Vi åkte till operationen. Min man var med. Jag fick spinalbedövning. Och så var hon ute, en pigg och kry liten flicka med aptit på livet. Vi fick gosa på operationsbordet medan jag syddes ihop. Sedan skickades jag till uppvaket och min man fick vår dotter i famnen.
Några timmar senare, när jag kunde röra fötterna igen, fick vi återförenas på BB alla tre. Lillpotäten lades till mitt bröst och hon kände genast igen mig. Min dotter, fyra timmar gammal.

Sju år av blod och tårar slutade med en förlossning jag hade varit rädd för, men DET VAR HELT OKEJ. Vägen till vår dotter blev inte alls som jag hade tänkt, men det blev helt fantastiskt ändå.

Hon är här nu. Jag gråter av kärlek till henne (och lite av hormoner…) varje gång hon ler eller när min man ömsint kysser hennes fjuniga huvud.

Hon är här nu och det var värt all sorg och all smärta, varenda spruta och alla minus, värkarna och smärtan i snittet.

Hon är här nu, och jag önskar ingenting annorlunda.