Tag Archives: Lutinus

Progesteronprovning

Jag börjar ju bli en sådan här veteran i IVF-sammanhang. En av dem som har gjort massor av försök och testat olika varianter av medicin. Eftersom jag har gnällt en del över Lutinus här i bloggen tänkte jag sammanställa alla progesteronvarianter jag har provat och vad jag tycker om dem.

Progesteron ges oftast i samband med IVF och andra assisterade befruktningar för att hjälpa kroppen att upprätthålla en graviditet. Progesteron börjar oftast ges någon dag före embryoåterföringen och ges en bit in i graviditeten (eller till ett minus). Om progesteronnivån är för låg kan det leda till tidiga missfall. Hos en del kvinnor är detta skälet till att graviditeter inte fullföljs.

Det här blogginlägget beskriver mina personliga upplevelser av olika progesteronpreparat och är ungefär lika objektivt som en vinprovning, d.v.s. inte ett smack, men det kanske intresserar någon. Det är också ganska geggigt. Känsliga läsare varnas. Progesteron tas ofta vaginalt. Om du inte tål att läsa om det rekommenderar jag resten av internet istället.

Okej? Okej.

Under färskförsöket vid IVF 1 fick jag progesteron i form av Crinone. Det är en vaginalkräm som kommer i plaströrsapplikatorer. Man för in röret i slidan och klämmer ut krämen. Det är lite meckigt, men jag behövde i alla fall bara göra det en gång om dagen. Det blev lite rinnigt och slabbigt, men inte så farligt och jag förstod inte varför alla gnällde så mycket. Sedan blev det minus och blodet började rinna. På kvällen 14 dagar efter äggplocket hoppade plötsligt en knytnävsstor blodig klump ur min slida. Jag fick givetvis panik (för om man har hoppats att man är gravid och så ramlar en blodig klump ur kroppen så tänker man ”missfall” och räknar inte storlek på eventuella embryon sådär i ett nafs). Eftersom jag är som jag är fiskade jag upp klumpen ur toaletten och mosade sönder den. Det var inget missfall, lyckligtvis, det vara bara all Crinone, ihopystad till en stor klump som halkade ut när blodet började trycka på. Men upplevelsen var djupt obehaglig och jag vill inte använda Crinone igen.

Vid frysförsket som följde på IVF1 fick jag progesteron i tablettform istället, att ta oralt. Duphaston  heter preparatet och det är ett konstgjort progesteronliknande hormon, dydrogesterone (progestin). Kroppen kan ta upp det via mag-tarmkanalen, mycket trevligt om man inte vill mecka med vaginala mediciner. Ebba gillar. Under detta försök fick jag ett jättesvagt plus som försvann nästa dag. Eftersom det är det närmaste jag har varit en graviditet på dessa sex långa år får det ses som en framgång. Jag har inga skäl att tro att det var just duphastontabletterna som orsakade det svaga plusset, men de verkar ju inte vara abortpiller i alla fall.

Vid IVF2, både färskförsöket och frysförsöket med blastocyst, fick jag vaginaltabletter av märket Progestan. Det verkar vara något sorts ”naturligt” progesteron som huvudsakligen ges till kvinnor i kimakteriet. Tre ärtstora piller två gånger dagligen skulle in i slidan i alla fall. Inte helt behagligt och rätt meckigt. Geggigt som tusan blev det dessutom, och kladdet genomgick någon sorts kemisk reaktion med mina svarta byxor och färgade mina trosor lila(!) Inte blev jag gravid heller.

Och nu vid IVF3 har jag fått Lutinus, mandelstora vita tabletter som förs in i slidan tre gånger om dagen med hjälp av en applikator. Det här var den absolut värsta sorten för mig. Tabletterna är torra och sträva och dessutom stora. Att trycka in dem i slidan tre gånger om dagen är ingen höjdare kan jag säga. Det är så illa att jag till och med skulle föredra Crinone-traumat framför Lutinus en gång till. Crinone-traumat varade bara i tio minuter. Lutinus är veckolånga plågor.

Ebba rekommenderar: Oralt syntetiskt progesteron, för att slippa sveda, smärta och kladd. Det är visserligen inte natuuurligt, men skitsamma. Något som funkar räcker för mig. Din läkare kanske har skäl att ge dig Lutinus snarare är tabletter att svälja, och då bör du lyssna. Själv tänker jag be om alternativ till Lutinus nästa gång och hoppas att det finns något bra på den svenska marknaden.

Annonser

Två tusen dagar senare

Minus i måndags. Minus och blod i tisdags. Femte återföringen, femte minuset.

Jag blödde inte så mycket, bara gammalt brunt blod och lutinus som tillsammans blev en bajsliknande sörja i bindan. Jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient och fortsätta med lutinus ända till testdagen den 31 mars, bara på den där lilla chansen att det fanns en graviditet som blödde och inte producerade hCG.

I torsdags kväll frågade min man om jag skulle testa på fredagsmorgonen. Han hade fått för sig att det var den dagen som var vår testdag. 14 dagar efter återföring testar man i Tyskland, så det var ju ganska logiskt. Och jag blev arg, inte på min man utan på hela situationen med minus och blod och lutinus som gör ont och att vara inte gravid men ändå ruva på något som uppenbart är dött. Så jag testade igen, på ren ilska. Det blev minus igen, såklart. Där någonstans brast det för mig. För första gången i mitt liv gjorde jag inte som läkarna sa. Jag tog inte min natt-lutinus. Tanken på att tvinga in ytterligare en torr tablett i min sköra värkande slida blev bara för mycket. Lutinus gör mig illa. Det smärtar och svider efter varje införande i flera timmar och jag förväntas göra det tre gånger om dagen. Nej. NEJ! Inte mer.

På fredagmorgonen, tolv timmar efter sista lutinustabletten, vaknade jag av riktig mensvärk och klart rött blod. Progestegon hämmar blödningen. Utan progesteron kan det blöda ut.

Vi har fem embryon i frysen. Jag är ledsen. Arg på alla oempatiska skitjävlar. Och så innerligt trött på det här, barnlöshet och alltihop. Det är inte lika illa som efter IVF2 då jag grät i flera månader, men jag är stukad och trött. Det finns ingen ork. När det händer något roligt är jag glad i två minuter. Sedan kommer tårarna tillbaka i ögonvrån. Den oändliga tröttheten.

Jakob Hellman sjöng en visa om något annat som passar nu, om längtan och smärta och att vilja skrika snälla ta mig tusen dagar härifrån:

stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan
(…)

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig härifrån

(Jakob Hellman och Perssons pack, Äkta hjärtan 1991)

Frågan är om ens tusen dagar räcker. Det är mer än två tusen dagar sedan vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. 6 år sedan. 72 månader sedan. 72 besvikelser sedan. Tre äggplock sedan. Fem embryoåterföringar sedan. Fem minus sedan.

Hur många dagar, månader, år, äggplock och återföringar återstår, innan vi har ett barn eller förlikar oss med barnlöshetssorgen för alltid?
Jag är så trött.

Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?)

Jag ruvar på, och eftersom en massa andra saker är galet stressiga just nu finns det inget utrymme kvar för att bli uppjagad över IVF eller ruvande samtidigt. Mina stressnivåer är maxade av helt andra anledningar. IVF blir stressbonus då. Stress-strösslet på panikglassen.

Hursomhelst. Lite känner jag efter i alla fall, på mina två minuter fritid som jag får emellanåt. I torsdags kände jag mig övertygad om att det kommer bli minus av det här. Min mage hade varit i olag sedan äggplocket, men plötsligt mådde jag bra. Och så var det den där lättheten i stegen, känslan av vanlighet, en upplevelse av tomhet och en graviditet som påtagligt inte finns där. Det är så jag har upplevt varje IVF-försök, att kroppen återhämtar sig efter allt stök och blir vanlig, och jag är inte gravid. Jag var lätt och pigg och frisk, och mitt i all stress hann jag bli ledsen. Det var ju ett perfekt embryo. Ett vanligt IVF-embryo, inte ICSI, med högre chans till graviditet. Jag vill inte blöda igen, jag orkar inte gråta mer, och jag har inte ens tid att bryta ihop.

Det var i torsdags. I fredags, igår alltså, blev jag tvärtrött och yr, och till på köpet illamående. Det kan ha berott på att jag åt lunch två gånger (av komplicerade anledningar), den första så sent som kl 14. Eller så har det fungerat, nu efter alla dessa försök.

Idag mådde jag också lite illa. Vilket kan ha berott på att jag åt två bitar chokladtårta. Eller så är jag gravid.

Min läkare sa att jag ska testa den 31 mars. Det är 21 dagar efter äggplocket. Det är ett helt befängt datum. Vid mina tidigare två färskförsök har jag börjat blöda exakt 14 dagar efter äggplocket, vilket är helt rimligt, eftersom jag brukar få mens 14 dagar efter ägglossning. 21 dagar är alltså en ganska meningslös väntetid för mig. Den 31 mars kommer jag veta hur det har gått, med eller utan sticka. Jag tror att de tar i med sådan marginal för att inte någon ska testa för tidigt, få minus och sedan sluta med medicin och supa sig fulla fast de egentligen är gravida. Eller så vill de slippa hantera alla som får supertidiga missfall i vecka 5 (som jag kanske fick vid frysförsöket i IVF1).

Jag har bestämt att det ska tjuvtestas på måndag, och att min riktiga inofficiella testdag är tisdag. Idag traskade jag iväg för att köpa graviditetstest. Givetvis tänkte jag inte på att apotek brukar ha begränsade öppettider på lördagar. Det bidde inget Clearblue-test. Jag köpte ett test på Ica istället, RFSU:s vanliga. Killen i kassan viskade om saken, som om jag köpte något pinsamt, och så fick jag traska till automaten med snus, cigaretter och kondomer för att få ut mitt test. Jag hade skämts mer om jag hade köpt cigaretter, men det var väl snällt att han var diskret. Mina kollegor vet ju inte att jag gör det här, och ett graviditetstest skulle det nog skvallras om.

Jag insåg precis att jag har köpt ett graviditetstest med Ica-kortet. Ica vet nu att jag försöker få barn (eller kan vara gravid). Fan också. Om det dyker upp barnmat eller blöjor i Ica-reklamen framöver kommer jag att gå sönder. Jag har varit borta från Tyskland för länge. Där hade jag aldrig köpt ett graviditetstest på kort. Det är rackarns svårt att dölja sitt privatliv för Storebror i det här kontantlösa samhället. Jag har ju redan handlat för 2200 kr på apoteket på mitt Visakort.

Hej och hå. Opepp. Apatisk. Stressad över allt utom IVF. Lite stressad över IVF kanske. Trött på det här, mest på Lutinus. På tisdag borde jag veta hur det har gått.

Lutinus-gnäll (ruvardag 2)

Dagen efter återföringen innebär tredje Lutinusdagen. Jag får Lutinus som progesteronstöd i lutealfasen. Progesteron minskar risken för tidiga missfall. Jag är för att minska risken för tidiga missfall. Men jag är mot Lutinus.

Lutinus tas vaginalt i tablettform, tre gånger om dagen. Redan där började jag sura. Ska jag ta vaginal medicin på jobbtoan?

Sedan började jag med medicinen. Tabletterna är ganska stora och förs in med hjälp av en speciell applikator, en sorts pinne. Tabletterna är torra och suger åt sig fukt. Mina slemhinnor blir torra och sköra av IVF-mediciner. Det är ingen bra kombination.  Inget bra alls faktiskt.

Sen blir det kladdigt av Lutinus. Jag begriper inte hur mina torra slemhinnor kan vara kladdiga, men så är det.

Den tredje aspekten är att Lutinus, som alltså innehåller ett hormon, rinner ut i trosskydd och trosor, som slängs i vanlig papperskorg respektive tvättas i vanlig tvättmaskin. Man ska inte slänga hormonpreparat i papperskorgar eller spola ut det i avloppet. Hormonpreparat ska lämnas till närmaste apotek för säker destruktion. Men något säger mig att de inte vill ha mina begagnade trosskydd… Så vad sjutton kan man göra? Hej jag heter Ebba och jag är ofrivillig miljöbov.

Förresten, hur uttalar ni Lutinus?
LU-tinus?
Lu-TIN-us?
Lutin-US?
Jag lutar åt det sistnämnda, helst med kort första stavelse. Det låter fjantigast och jag kan ju uppenbarligen inte ta det här på riktigt allvar.