Tag Archives: män som längtar barn

Om manlig barnlängtan i Dagens Nyheter

Jag har ju ganska länge tjatat om vikten av att även se männen i infertilitetsdiskussionerna. Därför tycker jag att det är fantastiskt bra att Dagens Nyheter just nu har en artikelserie om det manliga perspektivet på ofrivillig barnlöshet. En del av artiklarna är litet intetsägande för oss som är veteraner i IVF-världen, men jag uppskattar intervjuerna med experter, speciellt den brittiske doktoranden Robin Hadley som har undersökt barnlösa brittiska mäns hälsa, samt barnmorskan och forskaren Marianne Johansson som har studerat ofrivilligt barnlösa mäns upplevelse av infertiliteten.

Artikelserien nämner även att dålig spermakvalitet kan vara en indikation på underliggande sjukdom och att män ofta undersöks för lite i utredningarna (vilket jag har bråkat om tidigare och som inte var nytt ens då).

Bra att diskussionen förs i en av Sveriges största dagstidningar. Synd att vi har så lång väg kvar att gå innan vi når en jämställd fertilitetsvård. Så outsägligt sorgligt att infertilitet fortfarande ses som skamligt, för män såväl som för kvinnor.

Alla ofrivilligt barnlösa män – stå på er! Er barnlängtan ska tas på allvar, liksom era eventuella hälsoproblem. Allt annat vore en skam för ett rikt civiliserat land.

Dags att prata om feminismen

Vi behöver en feministisk debatt om IVF!

Frideborg har skrivit ett utmärkt inlägg om feminism, eller bristen på feministiskt perspektiv i IVF-debatten. Hon har även skrivit ett tänkvärt feministiskt manifest för IVF-par. Läs det med! Och hurslutardet påpekar att kvinnan aldrig får ledigt i IVF-karusellen.

Jag har naturligtvis en del åsikter, jag med. (Delar av detta inlägg har jag skrivit som kommentarer till inläggen ovan).

Kvinnor skriver och pratar mest om IVF. Min man bloggar också ibland, som ni har märkt, men inte lika ofta som jag. Han har påpekat att IVF-bloggarna måste komma ut ur dambastun, så att säga. De flesta som skriver om barnlängtan vänder sig faktiskt till en exklusivt kvinnlig publik, och det i sig kan nog avskräcka en och annan man. Där kan vi kvinnliga IVF-bloggare göra något, genom att mer aktivt bjuda in män, våra egna och andra, till ett öppet debattklimat. Hej alla män! Ni får jättejättegärna kommentera här, och ge er syn på saken!

Jag är en sådan där arg bråkig feminist som springer runt och tjafsar om jämställdhet i precis alla sammanhang. IVF är jobbigt för mig, för det är fundamentalt ojämställt. Det är i min kropp äggen växer, det är ur min kropp de tas, det är till min kropp som embryona återförs och det är jag som känner alla skiftningar under ruvningen och till sist får bära den fysiska smärtan när det misslyckas (eller barnet, om det skulle lyckas någon gång). Jag gillar aldrig att vara medveten om vilken skör kropp jag lever i, och i en IVF-process blir man reducerad till bara kropp. Min man är vid min sida hela tiden, genom alla undersökningar och sprutsättningar och återföringar, men just vid sidan. Och jag tror att det är precis det som gör alla så förvirrade. Även om hälften av infertilitetsfallen beror på manlig faktor, så är det ju i kvinnans kropp något händer, eller inte händer, när man försöker bli gravid.

Jag blir beklämd av att läsa alla kvinnliga IVF-bloggare som skriver saker i stil med ”jag hatar min skitkropp”. Män skriver inte så. Jag tror inte att män i allmänhet tänker så. Jag har inte läst i en enda blogg att en man anklagar sig själv för infertiliteten. När månad efter månad gick för oss utan barn, misstänkte jag aldrig att min man skulle ha dåliga spermier. Och det verkade knappt några läkare tro heller. Eller någon i vår familj. Alla utgår alltid ifrån att det är fel på mig. Jag har varit så arg, så arg. På nästan alla utom min man faktiskt, för det är inte hans fel att hans spermier simmar i cirklar. Liksom det inte hade varit mitt fel om infertiliteten hade suttit i min kropp.

Som patienter tycker jag även att vi ska kräva att mannen undersöks vid allra första mötet med fertilitetsvården. Dels för att det är enkelt (inte jättekul att ha sex med en plastkopp i ett stängt rum kanske, men knappast smärtsamt och fasiken så mycket lättare än en endometriosspegling exempelvis), dels för att det kan vara det verkliga skälet till infertiliteten, men också för att dålig spermiekvalitet hos män kan vara ett tidigt symptom på allvarliga sjukdomar. Min man blev grundligt undersökt här i Tyskland, för vårt försäkringsbolag betalar inte ICSI om billigare behandlingar finns, men jag har förstått att undersökningar av män med spermieproblem är ovanligt i Sverige. Vilket är vansinnigt, både ekonomiskt och hälsomässigt sett.

Så man kan väl säga att vi behöver en feministisk revolution i IVF-vården, även för männens hälsas skull.

Följande saker skulle vi vinna på att männen involveras, tidigare och mer, i IVF-vården:

  • Att vara ofrivilligt barnlös är en existentiell kris. Om kvinnan ensam måste bära den fysiska delen av behandlingen, utan stöd, blir krisen garanterat värre. En kris är en kris, men om man tacklar den tillsammans kan man bli starkare som par.
  • Manlig infertilitet är lättare att upptäcka, och ofta lättare att åtgärda, än kvinnlig infertilitet. Spermiedonation är medicinskt enklare att göra än äggdonation.
  • Vissa typer av manlig infertilitet kan behandlas, så att kvinnan slipper genomgå IVF med sprutor, hormoner och äggplock. Behandlingen av mannen är i allmänhet även billigare än IVF/ICSI.
  • Manlig infertilitet kan vara symptom på en underliggande sjukdom. Varje man har rätt att behandlas för sådana sjukdomar, som inte upptäcks utan ordentlig utredning.
  • Om vården genast utgår ifrån att det är paret som har problem att få sitt önskebarn, snarare än att det är kvinnan som har problem att bli gravid, skulle många, många kvinnor slippa väldigt mycket ångest. Och samhället skulle kanske börja se fertilitetsproblem som ett parproblem, inte ett kvinnoproblem.

Jag är extremt lyckligt lottad, för jag har en man som självmant engagerar sig fullt ut i IVF-processen. Han har varit med på varenda undersökning på kliniken. Han har sett mig ta sprutorna. Han har peppat mig under återföringarna. Vi har gråtit tillsammans vid varje misslyckande. Vi pratar ständigt om våra känslor kring behandlingar och barnlöshet.

Om ens man inte av sig själv deltar i IVF-processen, tycker jag att man som kvinna bör bjuda in honom, involvera honom, och framförallt berätta att det är viktigt att han deltar, för bådas skull. Och som patienter bör man, som sagt, kräva att även mannen undersöks grundligt så tidigt som möjligt.

Det är dags för en feministisk fertilitetsrevolution. Eller i alla fall en diskussion. Vi kan ju börja i rimlig skala. Bara vi gör det nu.

(Jag är medveten om att detta inlägg är skrivet ur ett strikt heterosexuellt perspektiv. En feministisk debatt för IVF-vården av homosexuella och singlar är naturligtvis också nödvändig och önskvärd, men jag tror att den blir annorlunda. Framförallt är det den medicinska skuldfrågan, så att säga, som intresserar mig, och den finns ju inte om man bara använder könsceller från den ena i ett likkönat par, eller är ensamstående).

En man i potatislandet! Och min barnlängtan

Ni har nog inte missat att min man har börjat skriva här, han med. Redan när jag startade bloggen föreslog jag att han också skulle skriva om våra försök, men då var han inte intresserad. Men efter att ha läst vartenda ett av mina inlägg, och alla era kommentarer, och en hel del av era bloggar, kom han på att han hade rätt mycket att säga han med. Ni hittar hans inlägg genom att klicka på taggen ”Ebbas man” i etikettmolnet till höger.

Först föreslog jag att han skulle ha en egen blogg, men sedan kom vi fram till att en användaridentitet på min blogg var bättre. ”Jag kan bli din pausunderhållning” framhöll min man. ”Jag kan bli Riverdance i din Eurovision Song Contest!”
Jag kanske borde bli orolig. Riverdance blev världskända när de var den 7 minuter långa pausunderhållningen i ESC 1994. Någon som minns ett enda av de egentliga sångbidragen i ESC -94? Näe, trodde inte det.
Min man kanske gör hela IVF-bloggosfären hänförd, sådär så att alla kommer att glömma vad det var jag skrev om.
Men jag skulle kunna leva med det 🙂

En av anledningarna till att jag gärna läser om mäns upplevelser av infertilitet och IVF, är att min man har längtat efter barn betydligt längre än vad jag har. Och jag har till min förvåning insett att det verkar vara ovanligt, i alla fall i par där han inte är betydligt äldre än hon. När vi började fertilitetsutredningen var frågan om barnlängtan en av de första som kom upp. Läkaren blev tydligt förvånad när vi berättade att min man längtat efter barn längst.

Som han skrev i sitt senaste inlägg tog min man upp ämnet väldigt tidigt i vår relation. Till skillnad från honom minns jag exakt vad som hände. Vi hade varit tillsammans i precis tre veckor, och jag minns i detalj vad vi sa, hur vi satt, var vi var och vad vi hade på oss.
”Jag tror att du kommer att bli en jättebra mamma en dag” sa han till mig, och hela hans ansikte lyste av förälskelse.
”Och jag tror att du kommer att bli en jättebra pappa” svarade jag. Samtidigt tänkte jag väldigt mycket:
-Kommer jag verkligen att bli en bra mamma?
-Han kommer definitivt att bli en bra pappa.
-Men vi har ju bara varit ihop i tre veckor!
-Vi måste prata om preventivmedel…

Lyckligtvis tyckte inte han heller att föräldraskap omedelbums var nödvändigt. Men vi pratade mycket om framtiden, om drömmar och naturligtvis om barnlängtan i det längre perspektivet.

Jag har inte alltid längtat efter barn. Jag har inte alltid haft en dröm om att bli mamma. Faktum är att jag som barn tyckte att yngre barn var rätt jobbiga. Jag lekte aldrig med bebisdockor. Jag var femton år gammal första gången jag tyckte att en bebis var söt. Småbarn tyckte inte om mig heller. Varje gång en släkting eller vän till mina föräldrar visade upp sin bebis och tyckte att jag skulle hålla lite i barnet, så resulterade det undantagslöst i illvrål från bebisens håll, trots att jag gjorde mitt allra bästa för att hålla så mjukt och fint som möjligt.
På det hela taget kom jag bättre överens med hundar och katter. De flesta skulle nog beskriva mig som en mjuk och empatisk person. Men på något sätt gick det alltid fel när jag skulle umgås med just småbarn.

Någonstans hade jag ändå under hela min barndom och tonårstid en föreställning om att egna barn hörde till framtiden. Jag sade aldrig att jag inte ville ha barn. Jag ville bara inte ha spädbarn i närheten just nu. Och när jag som femtonåring för första gången i livet spontant kände att jag skulle vilja lyfta upp en tultande ettåring i famnen, blev jag glad. Min biologiska klocka skulle nog också börja väsnas, tids nog. Så småningom skulle jag också vilja ha barn.

Så dök mannen i mitt liv upp när jag var några och tjugo. Han som längtar efter barn och som är min lagvigde make nu. Det stod tidigt klart för oss att vårt förhållande var av det livskraftiga långvariga slaget. Vi flyttade ihop, och hans barnlängtan blev mer konkret. Men min längtan förblev abstrakt, något som hörde till en dimmig och lite avlägsen framtid. Han frågade lite försiktigt ibland, hur jag såg på barnfrågan, och jag sköt alltid frågan på framtiden, väntade in den där biologiska klockan.

Vändpunkten kom, märkligt nog, på en flygplats. Jag hade varit ute och rest ensam i jobbet. Mitt flyg hade blivit inställt på grund av ett tekniskt problem, jag hade blivit ombokad till en krånglig omväg via andra flygplatser och skulle inte komma hem förrän sent. Laptopbatterierna var slut, jag var sur och den enda underhållningen var en dagstidning som jag hade lyckats komma över. Jag läste en artikel om tonåringar med problem. Lade ifrån mig tidningen ett ögonblick. Och då var det som att hela världen vred sig ett kvarts varv. Allting var precis som förut i varje detalj, men någonting var fundamentalt annorlunda. Jag längtade efter ett eget barn. Bara sådär. På samma sätt som jag ibland kunde känna en intensiv och plötslig längtan efter min man när vi var ifrån varandra, längtade jag nu efter en varelse jag aldrig mött.

Det var en omtumlande upplevelse. Än idag begriper jag inte hur kombinationen flygplatstristess och tidningsartikel om tonåringar som far illa kunde väcka min barnlängtan, men så är det nu med känslor. Det är inte rationellt, men vettigt ändå.

Många timmar försenad kom jag hem och kunde berätta om min plötsliga barnlängtan för min man. Vi var yra av lycka. Vi skulle försöka bli föräldrar. Kanske skulle vi ha ett litet barn som liknade oss om bara ett år eller två. Det var i januari 2009. Det blev inte så lätt, och vi är fortfarande barnlösa, men trots alla motgångar och medicinska problem, så är den gemensamma drömmen om ett barn fortfarande mest en källa till glädje och hopp. Min man och jag planerar för framtiden. Vi planerar till och med för en framtid som sträcker sig bortom våra egna liv. Det är vackert.

Bonus: Riverdance i ESC 1994 i Dublin (Youtube).

Och de tre i frysen

Efter IVF-behandlingen i mars-april 2012 som slutade i minus, hade vi åtminstone tre embryon kvar i frysen. Men jag var stukad, mentalt och fysiskt. Dels behövde min kropp lugna ner sig, men framför allt behövde jag komma ikapp. Sedan kom maj och juni, med det vanliga mycketpåjobbet. Embryona låg i frysen. Dr B, fertilitetsläkaren, tycket att vi gjorde klokt som inte rusade in i nästa behandling, utan tog det lugnt och sörjde färdigt.

Så blev det juli och semestertider. Mycketpåjobbet blev mindrepåjobbet, och plötsligt i juli 2012 kändes det som en bra idé att försöka igen. Vi kontaktade kliniken, Dr B gjorde de nödvändiga testerna, jag fick hormontabletter, mensen började och jag fick en tid för frozen embryo transfer, FET. Slemhinnans tillväxt kontrollerades med ultraljud och allt såg bra ut. ”Doesn’t it look cozy in there” som Dr B uttryckte det när vi tittade på ultraljudsskärmen. Ehh, ja, mysigt, kanske inte ordet jag hade valt…

På dagen för överföringen tog jag smärtstillande medicin hemma i förväg (Dr B tänker på allt och hade skickat med den vid senaste besöket) och min man och jag promenerade till kliniken för att jag skulle vara lite lätt trött och avslappnad i musklerna när det var dags för själva ingreppet.

Ett av embryona hade inte överlevt upptiningen, men två levande embryon hade biologen i sin petriskål, ett av dem hade till och med hunnit växa till fem celler. För att underlätta implantationen hade vi tackat ja till ”assisted hatching”, en metod där biologen skär ett snitt i äggskalet med laser, eftersom frysningen och upptiningen gör embryohöljet hårdare. På bilderna såg det ut som om någon tagit en tugga ur kanten på embryona. Vi fnissade och konstaterade att om det blev ett barn skulle hen kallas ”Laserknodden”. Allt som görs med laser är ju som bekant lite tuffare.

Överföringen var inte behaglig, men inte lika plågsam som gången innan. Och så hade jag återigen två embryon i magen. Det var i början av semestern, så de följande veckorna låg jag mest i hängmattan och latade mig. Och irriterade mig på hormontabletterna jag fick. De fick nämligen bröst och mage att svälla upp. Så där gick jag omkring och såg gravid ut, och käderna passade inte längre, och allt detta bara några dagar efter återföringen. Vågen visade ett ynka kilo mer än vanligt, men det kilot hade klistrat fast sig å det bestämdaste på framsidan av kroppen. Jag funderade över graviditetstecken, men om man proppar kroppen full av artificiella hormoner går det ju inte att säga någonting. Jag blödde inte i alla fall. Alltid något.

På testdagen satt min man och jag i badrummet med en äggklocka och teststickan. Efter fem minuter tittade vi tillsammans. Ett svagt, svagt vertikalt streck korsade det vanliga testminuset. Jag lusläste bipacksedeln, och budskapet var glasklart: ett plus, oavsett hur svagt, är ett plus. Men vi var förvirrade ändå. På testdagen borde väl resultatet vara tydligare? Eller hade min kropp inte producerat tillräckligt mycket hCG (gravidhormon) än?

Nästa dag gjorde jag om testet. Minus. Förvirring. Vad hade hänt egentligen? Hade vi inbillat oss det svaga plusset?

Dag två efter testdagen gjorde jag ett tredje test, av annat märke. Minus igen.

Dag tre efter testdagen kom mensen. Jag var inte gravid. Så var det försöket slut. Slut på embryon, slut på chanser, bara att börja om.

När vi kom till kliniken för uppföljningssamtal blev Dr B mycket intresserad av vårt svaga plus. Ett plus är ett plus, och det uppstår bara om man har hCG i kroppen, vilket bara finns om man är gravid. ”Du var nog gravid”, konstaterade Dr B. ”Upplevde du några graviditetssymptom? Ömmande bröst, illamående, eller något annat?”
”Mja”, svarade jag, ”medicinen fick mina bröst att svullna, så det var svårt att veta om något hände över huvud taget”.
Dr B tittade rakt på mig, blinkade ett par gånger och sade sedan ”Svullna bröst är inte en känd biverkan av de hormonerna”.

Sedan åkte några diagram fram på bordet (Dr B gillar att vi är naturvetare och inte rädda för statistik). Halveringstiden för hCG i människokroppen är ett par dagar. Den troligaste förklaringen till det svaga plusset är att ett av embryona faktiskt fäste i livmoderslemhinnan, men stöttes ut ett par dagar före testdagen. När jag testade var halterna av hCG på väg ner, och odetekterbara dagen efter första testdagen. Om jag hade tjuvtestat tidigare hade jag antagligen fått ett tydligare plus.

Dr B var mild och empatisk. Hon förklarade lugnt att jag sannolikt hade varit gravid men drabbats av ett väldigt tidigt missfall. Nu fanns inga tester att göra, utan vi skulle bara se till att min kropp mådde bra. Troligtvis var allting redan som det skulle, för kroppen kan hantera sådana här situationer. Den här typen av missfall är antagligen vanliga, men det är svårt att veta, eftersom få kvinnor ens är medvetna om att de har varit gravida när mensen bara är någon dag försenad.

Tidiga missfall beror för det allra mesta på kromosomfel hos embryot och inte på fel hos kvinnan. Dr B sa att även om det kändes jobbigt för oss nu, så var det bättre att drabbas av ett tidigt missfall än ett senare, som blir medicinskt och psykologiskt mycket mera påfrestande. Om embryot stöts ut så tidigt är det nästan alltid för att det inte skulle kunna utvecklas till en levande människa ändå.

Men framför allt hade jag faktiskt blivit gravid, om än bara för några dagar. Och det visade att hela kedjan av behandlingar fungerade. Äggstimulansen ledde till tolv ägg. Fem av dem befruktades med ICSI och växte. Fyra embryon blev inplanterade i min livmoder i två olika omgångar. Och en gång blev jag gravid. Vi hade bara haft otur. 37% chans att lyckas hade hon lovat oss när vi började med första sprutan. Vi var de andra 63 procenten. Inget konstigt, bara statistik.

Märkligt nog var jag mindre ledsen av att få ett retroaktivt graviditets- och missfallsbesked än jag hade blivit av första försökets tidiga mens. Beskeden kom så utspridda att jag hann hantera dem. Däremot kände jag mig tom. Färdig. Vi hade ju gjort det här nu. Nu var vi klara. Visserligen hade vi inget barn, men vi hade ju gjort IVF. Nu fick det vara nog. Så kände jag, och tanken på fortsatta behandlingar var bara en abstrakt föreställning som hörde till framtiden, inte nuet. Min man längtade precis lika intensivt efter barn som tidigare, men min barnlängtan hade satts på paus. Jag ville inte sticka nya nålar i kroppen, för jag hade gjort IVF och nu var det klart. Resultatlöst, men färdigt.

Det dröjde ända till april 2013 innan jag ändrade mig och var beredd att påbörja de första stegen i en ny IVF-behandling. Och om allt går som det ska kommer jag att ta första Gonal-sprutan nu i veckan.

Var e’ grabbarna?

Jag gillar verkligen att vara en del av IVF-bloggosfären. Mitt i eländet och förtvivlan finns åtminstone en gemenskap, en känsla av att inte vara ensam och ett värmande icke-fördömande stöd. Att få vara en del av denna gemenskap var ett av mina främsta skäl till att starta min egen blogg. Det andra skälet var för att jag är arg så ofta och behöver skrika ibland.

Men det slår mig att det (nästan) bara är kvinnor som bloggar. Jag känner bara till två män som någonsin skriver om ofrivillig barnlöshet, och båda gör det i sina fruars bloggar (och båda heter Anders och båda var med i TV3:s ”Drömmen om ett barn”):
Anders som är gift med Anna och Anders som är gift med Emilie (numera nedlagd blogg).
Jag har uppskattat deras inlägg extra mycket, just för att det finns så få män som pratar om barnlängtan. Jag gillar naturligtvis även vad Anna och Emilie skriver väldigt mycket.

Men finns det inga andra män som längtar efter barn i bloggosfären? Att män också kan längta efter barn och lida av ofrivillig barnlöshet, det är ju fullkomligt självklart. Jag är själv gift med en man som längtar väldigt mycket. Så varför bloggar så få män? Är det fortfarande tabu för män att längta efter barn i halvoffentligheten? Är privatlivsbloggandet en typisk kvinnohobby?

Den ende man jag har kunnat fråga om saken är, av naturliga skäl, min egen man. Han är annars en skrivande och reflekterande person. Men skriva om sin barnlängtan vill han inte.

Hur är det för er andra som längtar barn tillsammans med en man? Har han någonsin velat skriva om det? Om inte, har han sagt varför?

 

PS. Rubriken är, som ni nog vet, en parafras på en reklamfilm för chips från 1994, som inleds med de numera smått bevingade orden ”Var e’ brudarna?”. Som den potatisentusiast jag är, måste jag naturligtvis länka den också:

Var e’ brudarna? – Länk till Youtube

(Detta inlägg är inte sponsrat av något chipsföretag. Välj dina chips själv efter eget förstånd. För övrigt är potatis godast ochipsat).