Tag Archives: minus

Två tusen dagar senare

Minus i måndags. Minus och blod i tisdags. Femte återföringen, femte minuset.

Jag blödde inte så mycket, bara gammalt brunt blod och lutinus som tillsammans blev en bajsliknande sörja i bindan. Jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient och fortsätta med lutinus ända till testdagen den 31 mars, bara på den där lilla chansen att det fanns en graviditet som blödde och inte producerade hCG.

I torsdags kväll frågade min man om jag skulle testa på fredagsmorgonen. Han hade fått för sig att det var den dagen som var vår testdag. 14 dagar efter återföring testar man i Tyskland, så det var ju ganska logiskt. Och jag blev arg, inte på min man utan på hela situationen med minus och blod och lutinus som gör ont och att vara inte gravid men ändå ruva på något som uppenbart är dött. Så jag testade igen, på ren ilska. Det blev minus igen, såklart. Där någonstans brast det för mig. För första gången i mitt liv gjorde jag inte som läkarna sa. Jag tog inte min natt-lutinus. Tanken på att tvinga in ytterligare en torr tablett i min sköra värkande slida blev bara för mycket. Lutinus gör mig illa. Det smärtar och svider efter varje införande i flera timmar och jag förväntas göra det tre gånger om dagen. Nej. NEJ! Inte mer.

På fredagmorgonen, tolv timmar efter sista lutinustabletten, vaknade jag av riktig mensvärk och klart rött blod. Progestegon hämmar blödningen. Utan progesteron kan det blöda ut.

Vi har fem embryon i frysen. Jag är ledsen. Arg på alla oempatiska skitjävlar. Och så innerligt trött på det här, barnlöshet och alltihop. Det är inte lika illa som efter IVF2 då jag grät i flera månader, men jag är stukad och trött. Det finns ingen ork. När det händer något roligt är jag glad i två minuter. Sedan kommer tårarna tillbaka i ögonvrån. Den oändliga tröttheten.

Jakob Hellman sjöng en visa om något annat som passar nu, om längtan och smärta och att vilja skrika snälla ta mig tusen dagar härifrån:

stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan
(…)

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig härifrån

(Jakob Hellman och Perssons pack, Äkta hjärtan 1991)

Frågan är om ens tusen dagar räcker. Det är mer än två tusen dagar sedan vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. 6 år sedan. 72 månader sedan. 72 besvikelser sedan. Tre äggplock sedan. Fem embryoåterföringar sedan. Fem minus sedan.

Hur många dagar, månader, år, äggplock och återföringar återstår, innan vi har ett barn eller förlikar oss med barnlöshetssorgen för alltid?
Jag är så trött.

Annonser

Tjuvtestdagen

Så jag testade imorse. Det blev minus.

Och i eftermiddags var det små blodrester på Lutinusapplikatorn.

Bara minus hade kunnat betyda att jag testat för tidigt. Men minus och blod. Nä, det ser inte bra ut.

Det var ingen sandtigerhaj i livmodern, verkar det som, bara vanlig sketen förmensvärk. Minus igen, efter femte embryoåterföringen. Sextio sprutor i magen, tre äggplock, fem återföringar. Missväxt i potatislandet. Och den larviga magkänslan som hade rätt igen.

Det krävs ett stort mirakel för att reda upp det här nu. Ett riktigt stort mirakel. Jag tycker att jag borde få ett mirakel nu. Jag har jobbat rätt mycket för att sätta ett fint embryo i livmodern. Det behöver bara fästa. Seså. FIXA!

I väntan på nästa blödning

Minus igår. (Var det bara igår? Jag har ju hunnit tänka tusen tankar sedan dess). Nu återstår bara väntan på blodet. Det borde komma snart, för jag har ju naturligtvis slutat ta medicinerna. Progesteronet kan ibland användas för att fördröja mensen. Nu när jag har slutat ta det, borde blödningen komma igång.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Idag fick jag för mig att städa balkongen, såhär innan höstfrosten kommer. Men den idén föll på att det var så jobbigt att få på mig kläderna, att ingen energi fanns kvar när jag väl hade kunnat gå ut.

Inte på topp idag. Vi får sätta ambitionsnivån lågt, helt enkelt.

Nä, det var väl inget då. Testdag.

Blodprovet lämnades i morse.  Vår klinik är så effektiva så att de skickar provet till labbet samma förmiddag och får resultatet efter lunch.  Och det var jättenegativt.  Så var det sagt.

Ombra mai fù

di vegetabile,

cara ed amabile,

soave più.

Aldrig har det funnits någon skugga

av en växt

mer kär och älskvärd,

eller vänlig.

På vårt program står långa skogspromenader och mysiga hemmakvällar.  Vi kanske inte kommer vara så aktiva här på ett tag, fast Ebba säger att hon har inlägg som hon vill skriva klart så det gör hon nog också när hon vill och orkar.  Inget datum satt för nytt IVF och så vill vi nog ha det de närmaste månaderna också.

Ruvardag 11. Tjuvtest 2. Minus.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här spännande. Spökplus och krafs, när jag redan hade sörjt färdigt.

Tack för allt pepp, alla hållna tummar och alla fina tankar. Om det bara handlade om moraliskt stöd shade jag blivit gravid på fem minuter, så mycket som ni peppar och stöttar.

Men nu är det andra saker som behövs. En blastocyst måste kläcka och fästa i livmoderslemhinnan och utvecklas till ett friskt barn.

Jag testade igen imorse, denna gång med det lokala apotekets allra känsligaste test (12 IU/l). Det blev negativt, utan tvekan.

Vi såg inget plus igår, det vara bara vi som önskade, och testet som var lite stansat. Men jag började hoppas igen. Jag, som hade sörjt klart redan. Och min man, som aldrig slutade hoppas, blev så själaglad. Han har för övrigt inte gett upp än. Blodprov på kliniken imorgon. Det behövs ett rejält mirakel för att det här ska gå vägen nu. Men han hoppas fortfarande. I alla fall lite. Och jag hoppas väl också, mot allt förnuft. Jag tar mina mediciner fortfarande.

Det blev mer spännande än jag hade trott, det här. För er också, uppenbarligen. Bloggen hade nästan fyrahundra unika läsare igår, vilket är läsarrekord med god marginal.

Jag tror inte att jag är i limbo längre, det känns ganska klart. Det känns också ganska skitjobbigt, men det börjar ju bli normaltillståndet.

Som en fenix ur askan. Eller att vara en brännskadad fågel.

Jag tyckte att vi klarade oss så bra. Det blev ett minus. Det blev blod. Det blev djävulusisk mensvärk. Men vi tog det med fattning och ruvarlugnet höll i sig. Besvikelse, ja. Sorg, ja. Men vi hade ju fyra små embryon i frysen och vi var friska och någorlunda unga och allt skulle ordna sig, fast bara inte just nu.

Det var på fredagmorgonen, när det obligatoriska graviditetstestet hade blivit precis så tvärminus som vi trodde. Bägaren med urin var så uppblandad med mensblod att jag trodde att testet skulle gå fel och vägra visa ens kontrollstrecket. Men det blev ett tydligt minus och vi var ledsna men lugna.

Sedan kom vändpunkten, ångestbrytpunkten. Det var på kvällen, tillsammans med andra människor där man förväntas vara social och glad. Något hände, några ord i fel situation, och all vår sorg och förtvivlan bubblade upp på en gång. Vi gick på autopilot och ingen av oss minns den följande timmen. Vi pratade, skrattade. Betedde oss som vanliga normala människor som kan prata och skratta och andas, fast jag hade tunnelseende och hjärtklappning och inte minns ett ord av det jag sade. Till sist flydde vi ut i friska luften, men mest av allt bort från alla andra människor. Vi promenerade långt och jag var arg och ledsen. Jag grät så att tårarna sprutade på Lille Skutt-vis och snyftningarna ekade mellan husen. När mina tårar var slut var det min man som grät istället. Sedan vandrade vi tillbaka hand i hand med rödkantade ögon för att försöka ta oss igenom resten av kvällen.

Det blev alltså väldigt tårfyllt och ledset till sist. Nu sitter jag här, och är bränd och känslomässigt utmattad. Dags att resa sig som en fenix ur askan. Eller så är jag en alldeles vanlig fågel med brännskadade vingar. Ibland måste man få vara det med.

Hoppet, blodet och fyra i frysen

Minus i morse. Och nu har mensen kommit. Sådär lite försiktigt och trevande, som det ofta är för mig. Lite brun smet. Blodet kommer imorgon. Det gör det alltid. Det är ju typiskt att kroppen ska bete sig så förbaskat förutsägbart just nu. Lite överraskning hade ju varit skoj nu. En graviditet som varar i mer än två dagar exempelvis. Det har min kropp aldrig gjort förr.

Inte mycket att hoppas på längre. Minus och en första blödning. Man är helt enkelt inte gravid då.

Det är dags att omgruppera. Räkna sina välsignelser. Planera för framtiden.

Det här är bra:

  • Vi är båda friska, min man och jag. Vi stöttar varandra.
  • Just nu är livet precis som det var förut. Vi har inte kommit ett steg närmare vårt önskebarn, men vi är inte längre bort heller.
  • Vi har fyra embryon i frysen. Det finns fortfarande en chans att jag blir gravid utan nya sprutor i magen.

Vi åkte på en kort utflykt idag för att se något nytt och slippa tänka på minus och pinnar som man kissar på och barn som inte finns. Vi köpte varsin jätteglass och satt i solen och tänkte att om livet ska vara fördjävligt kan det vara fördjävligt medan man sitter i solen med varsin jätteglass i handen. För att vara en dålig dag var det en ganska bra dag, på det hela taget. Vi har kramats mycket. Vi har promenerat långt. Och nu ska vi snart gå och lägga oss och hålla om varandra och påminna oss om hur mycket vi älskar varandra. Man får inte glömma det.

Tack för allt ert stöd. För alla som har peppat och hoppats och hållit tummar. Bloggen slog läsarrekord idag. 592 visningar, 290 unika besökare. Det hade varit roligare med ett läsarrekord för ett plus, men det kan inte jag välja.

Bloggen kommer i alla fall att fortsätta. För våra fyra stjärnor i frysen allraminst. Dessutom har jag en hel hög halvskrivna blogginlägg bland utkasten, om saker som gör mig arg eller nyfiken eller bara entusiastiskt i största allmänhet. Ni vet, Ebba style. Och min man utbrister nästan varannan dag ”men det skulle bli ett bra blogginlägg”. Så ni kommer nog att se mer av honom också.

Nu ska jag vara riktigt miserabel en dag eller två och tänka på döden och förgängligheten. Kissa på sista testet på fredag för formens skull. Och sedan blir det nya tag.

Vi ses.