Tag Archives: potatis

Tröttheten ( vecka 12, 11+4)

Det är lite tyst på bloggen. Den stora gravidtröttheten har fullkomligt golvat mig. Jag orkar ingenting. Inte ett smack. Jag promenerar en kilometer i makligt tempo och blir helt urlakad och måste lägga mig och vila efteråt. Gravidgympa? Glöm det, jag är glad om jag orkar bre mig en macka.

Annars är allting bra. Lillpotäten verkar må bra och ta sin energi i alla fall, eftersom jag är så matt. Illamåendet kommer och går, men jag har inte kräkts en enda gång under hela graviditeten, och det är ju en liten välsignelse.

Matpreferenserna består. Allt som är sött ratas. Jag försökte gnaga lite på en chokladbit men det vara bara motbjudande. Jag som var ett sådant kakmonster före graviditeten. Te kan jag inte heller dricka, inte ens örtteer med ingefära och apelsin. Och kött har blivit jätteäckligt, vilket förbryllar mig. Jag ska ju bygga en helt ny människa, borde inte jag vilja ha massor av kött då? Fisk och kyckling blir det, och potatis, ris och pasta. Vegetarisk sushi är snabbmatsfavoriten. Vatten med (mycket!) pressad citron är dryckesfavoriten, liksom tranbärsjuice. Strävt och surt smakar bäst. Fil är underbart, helst med grov müsli och ett tärnat grönt äpple i, och eftermiddagens apelsin är ett måste.

Så går dagarna långsamt. Jag ligger på soffan och säger åt min man vilken mat han ska laga åt mig. Han kommer med citronvatten och pussar min mage. 1177.se säger att lillpotäten ska vara ungefär fem centimeter lång nu, med nästan alla organ på plats. Det är inte klokt. En liten människa i min mage, inte syns det. Magen putar visserligen en smula men det är nog mest de stackars svullna tarmarna som försöker hänga med i svängarna.

Snart är andra trimestern här. Jag ser fram emot minskad missfallsrisk och den utlovade återvändande piggheten. Vi har bokat ett ultraljud i början av v 13, för att kolla att allt står rätt till. Om allt är bra då, är det dags att berätta på jobbet. Jag har en del planering att göra, och börjar bete mig så mystiskt att folk nog kommer att undra snart. I och för sig har jag mest manliga kollegor och jag inbillar mig att de inte funderar så mycket över graviditeter. Men man vet aldrig. Chefen har många barn och är väldigt klurig (och en extremt bra chef dessutom). Han kan ha gissat. Jaja, förhoppningsvis kan jag berätta snart.

Annars är mitt motto ”skitsamma, det växer en bäbis här”. Om bara lillpotäten mår bra kommer allting annat att ordna sig, känns det som.

Potatisgrodden har ett hjärta! (vecka 8, 7+?)

Allt är väl med oss. Just nu är allting rentav fantastiskt. Vi gjorde graviditetsultraljud i förmiddags. Gynekologen var nog van vid IVF:are och andra nojiga blivande föräldrar, för hon började undersökningen med att berätta att hon först skulle titta och sedan berätta vad hon såg. Jag kikade också, och såg det välbekanta svarta hålrummet, det som är min livmoder, och sedan såg jag en grå klump därinne. Och precis då sa gynekologen ”Allt ser helt normalt ut, och DÄR är hjärtat som slår”.

Vi såg det med, min man och jag. En grå klump på skärmen och mitt i den ett tickande, pulserande och synnerligen levande hjärta.

Det gror i potatislandet och lilla grodden har ett tickande hjärta. Just nu är allting bra. Just idag är vi bara glada. Det finns inga garantier, vi vet. Det är fortfarande tidigt och mycket kan hända. Men aldrig förr har jag varit gravid, aldrig förr har ett litet hjärta slagit i min livmoder.

Det var med darrande händer och tårar i ögonvrån jag tog emot gynekologens utskrift av ultraljudsbilden. Ett svart fält med en grå klump i mitten. Jag kan inte ens se vad som är huvud eller stjärt på den, men det är den vackraste lilla grå klump som jag någonsin sett.

Tagna av stundens allvar och glädje snubblade vi ut från mottagningen och blinkade i augustisolen. Jag ringde mina föräldrar och gastade ”Det slår ett hjärta” för att överrösta vind och trafikbuller. Min mamma grät av glädje. Mina föräldrar vill så innerligt gärna bli morföräldrar att de liksom knappt törs fråga hur jag mår nu när jag är gravid, för att jag inte ska känna press.

Gynekologen mätte embryot och tidsbestämde graviditeten. Tidigt vecka 8, 7+0 sa hon, men tillade i samma andetag att de här tidiga mätningarna är väldigt osäkra och med en halv millimeter längre hade det blivit tre dagar till. Enligt barnmorskan, som räknade från sista mensens första dag, borde jag vara i slutet av v 8 nu, 7+6, men det gick 16 dagar mellan mens och ägglossning, inte normgodkända 14, så egentligen är jag nog i v 7+4 nu. Gynekologen sa att hon bara mätte för att se att tillväxten var okej, eftersom man vet exakt hur gammalt embryot är vid IVF, och var noga med att påpeka att allting såg helt normalt ut och precis som hon förväntade sig vid en graviditet vid den här tiden.

Helt normalt litet tickande hjärta alltså. Det kunde inte ha blivit bättre idag. Just nu är allting fint.

Symptom i vecka 8:
– En förlamande trötthet. Det är tur att jag har semester, för jag orkar nästan ingenting. Lyckligtvis orkar min man desto mer, och handlar och lagar mat och pysslar om mig.
– Ihållande, svagt illamående. Inga kräkningar men en ökad äckelkänsla, speciellt inför viss mat. Pannkakor, choklad och morotskaka kan jag inte äta längre. Jag mår mest illa på kvällen, morgonen brukar vara helt okej om jag bara får frukost.
– Ömmande bröst, fast det kommer och går.

Märkligt nog har jag varit stabilare i humöret än jag brukar, till större delen mindre ängslig och mindre orolig, med färre utbrott. Jag påpekade detta för min man, som menade att om en stor livskris ser ut att bli undanröjd så kanske det är normalt att reagera med lugn och stabilitet snarare än känsloutbrott. Och det ligger det ju något i. En livskris mindre och ett hjärta mer, och helt nya saker att oroa sig för.

Bebådelsedagen (ruvardag 1)

Det var återföringsdagen idag!

Min man har ju redan berättat om äggplocket, och det blev väl bättre än jag fruktade men värre än jag hoppades. Det var Dr G som skulle plocka äggen och när sköterskorna sa det började jag gråta, för vi kom ju inte så bra överens senast. Jag fick lugnande, ångestdämpande, panodil och förmodligen något mer. Dessutom satt en sköterska vid min brits och lärde mig andas djupt… Själva äggplocket gick bra (17 ägg! Heja mig) men jag kände smärta av sticken i äggstockarna. Dr G var skicklig och det gick fort, men jag hojtade aj flera gånger och tiggde morfin. Smärtan var dock inte outhärdlig, bara konstig. Jag undrar om morfinet tog, för jag var läskigt klar i huvudet. Jag började tänka på att klurigt jobbproblem som tankeflykt och lösningen jag kom fram till var vettig. Mer morfin hade varit på sin plats. Sköterskan som gav mig morfin sa till och med efteråt att hela dosen inte hade gått åt. Snåljåp. När allt var över skakade jag som ett litet asplöv, av lättnad och släppande stress. Sedan sov jag större delen av dagen. Min man kokade te åt mig som jag somnade ifrån. Så gjorde han nytt te när jag vaknade, men jag hann somna innan det var av drickbar temperatur. Så höll det på.

Jag var inte så kavat under äggplocket, helt enkelt. Men om jag måste göra om det så gör jag om det.

I alla fall. Det var i tisdags. Idag var det återföringsdags och jag hade tiggt om lugnande och smärtlindrande och hela faderasket. Sköterskorna mindes nog asplövet, så de pysslade om mig. Jag fick något avslappnande… och somnade på britsen. Så nervös var jag. Inte alls, alltså. De fick väcka mig för återföringen.

Dessutom hade jag glömt att ringa för att ta reda på hur många embryon det blev av våra 17 ägg. Japp, jag glömde. Det här är som sagt den opeppigaste IVF:en i världshistorien.

Väl inne i äggplocks- och återföringsrummet fick jag träffa Dr G igen, samt en kille från labbet. Han berättade att jag skulle få ett fint, topprankat embryo direkt. Tre andra perfekta embryon skulle frysas. Ytterligare tio skulle odlas vidare, för att kanske bli bra nog att frysas. De hade gjort hälften IVF och hälften ICSI. Befruktningsgraden var densamma för båda kategorierna, så min man har alltså bra spermiekvalitet efter lite labbassistans. Heja honom! Embryot jag fick nu var ett IVF-embryo.

Men resultatet! Tre perfekta i frysen! Chans på tio till! Det här blev bättre än vi hade hoppats. I Tyskland hade det här inneburit 14 embryon till frysen direkt, många fler än jag någonsin fått. Totalt har vi fått 11 befruktade ägg på två IVF-försök. Och nu fjorton i ett svep. Jackpott-omgång.

Jag fick hur som helst mitt lilla perfekta embryo. Sköterskorna undrade nog vad det var med mig. Ena dagen i upplösningstillstånd, nästa dag fullständigt blasé.

Min man fotograferade skärmen där de visade embryot för oss. Finaste lilla cellklumpen i hela världen, såklart.

embryo_mars_2015

Embryo, 3 dagar gammalt.

Annars är jag rätt blasé fortfarande. Jag föreslog sushi till kvällsmat. Min man påpekade att det nog inte är en helt bra idé med tanke på mitt tillstånd. Justja, jag ruvar ju. Glömde.

Om man inte ska vilja så mycket, om man inte ska tänka så mycket på det, så har jag nog hittat rätt. Jag har svårt att tro på att det här har hänt. Det har bara varit en väldigt konstig vecka. Ett embryo i mig? Näääääe.

Nu ruvar jag, typ. Och ska äta kvällsmat som inte innehåller sprit eller brieost.

Ruvardag 5. Allt är farligt.

Femte dagen. Gott om tid att känna efter. Mina enda förhållningsorder för ruvningen var att inte sporta den närmaste veckan. Och att i övrigt bete mig som om jag vore gravid. Det är den sista biten som trasslar till det. Exakt hur försiktig måste man vara som nästan-gravid? Är det farligt att nysa? Hosta? Skratta tills man kiknar? Och hur är det nu med maten? Fisk och ost? Vad var det man inte fick äta? Jag har upptäckt att mackor på café är rena minfältet. Det är feta-, chèvre- eller brieost i allting. Om det inte är lufttorkad skinka. Eller lufttorkad skinka med brieost.

Jisses.

När allting är farligt, inklusive att oroa sig, har jag bestämt mig för att ingenting är farligt. Jag låter bli det uppenbart ohälsosamma, som ost-å-vin och amatörboxning. I övrigt vaggar jag runt i upphöjt ruvarlugn och låter mig inte stressas av någonting. Jag gör allting långsamt. Jag går långsamt. Jag äter långsamt. Jag dricker te långsamt. Och långsamheten liksom smittar av sig på resten av livet. Jag blir inte stressad längre. Och det är en riktig bedrift för att vara mig.

När jag nu har slutat vara stressad har jag istället börjat blicka inåt. Är det kanske ett litet tidigt graviditetstecken på gång? Kanske?

Dessa tecken har jag upplevt:

  • Brösten är svullna, stela och ömmar. Graviditetstecken!? Mja, det började redan under sprutfasen. Snarast har det mildrats något sedan återföringen.
  • Magen putar. Graviditetstecken!? Mja, det här började också under sprutfasen. Faktiskt ganska exakt fem minuter efter första Gonal-sprutan.
  • Jag är trött, yr och får lätta svimningstendenser om jag reser mig upp för fort. Graviditetstecken!? Mja, lågt blodtryck har jag haft hela livet. Tröttheten är troligen en reaktion på all stress under sprutandet och äggplockandet och återförandet. Och så är jag fysiskt inaktiv på ett sätt jag inte brukar vara, så en del av segheten kommer nog därifrån.

Summa summarum vet jag ingenting.

Magens och bröstens putande i kombination med mitt tröstätande av mörk choklad efter varje plågsamt ingrepp (och varje spruta) gjorde att jag misstänkte en lätt viktuppgång. Inte för att det hade gjort så mycket, för jag är rätt så lagomsmal av naturen och långt ifrån alla hälsofaregränser både uppåt och nedåt, så ett par kilo hit eller dit gör varken till eller från, men jag gillar att ha koll. Så jag ställde mig på vågen. Den visade minus 1.5 kilo sedan IVF-starten. Viktnedgång. Lägsta noteringen sedan min tvådagarsgraviditet förra sommaren. Helt obegripligt. Jag ropade på min man och krävde ett utlåtande. Tyckte inte han att magen var större än vanligt? Och hur sjutton gick det ihop med en viktnedgång?
”Det kanske inte är magen som har växt, det kanske är resten av dig som har krympt”, föreslog han. ”Det skulle ju faktiskt förklara allting”. (Det var där jag fick skrattanfallet så att jag nästan kiknade). Sedan kom han på att han inte hade pussat magen på minst en halvtimme. Min ruvartillvaro är fylld av kärlek och glädje.

I min allmänna iver att hitta tidiga graviditetstecken blev jag lite nyfiken på när implantationen i livmoderslemhinnan sker egentligen. Wikipedia vet allt som vanligt. Om man litar på grafiken nedan, sker implantationen normalt under dag 8-9 efter befruktningen. Äggplocket räknas som dag 0 i detta schema, så jag är alltså på dag 6 nu. Om allt är som det ska har jag en eller två rejäla blastocystembryon i livmodern nu. Implantationen skulle kunna ske på torsdag eller fredag.

Befruktning av ett mänskligt ägg in vivo. Bild från Wikimedia Commons.

Befruktning av ett mänskligt ägg in vivo. Bild från Wikimedia Commons.

Våra embryon fick assisted hatching, eftersom höljet var precis aningen tjockare än önskvärt. Det betyder att embryologen lät en laser gnaga av en bit av ytterhöljet för att underlätta kläckningen. Mina småpotatisar kanske håller på att kläckas just nu. Med laserassistans! Tjolaho.

Mina två embryon, två dagar gamla. Dett övre har tre celler, det undre två. Båda har genomgått assisted hatching.

Mina två embryon, två dagar gamla. Det övre har tre celler, det undre två. Båda har genomgått assisted hatching, vilket syns tydligast på det undre embryot, där en bit av ägghöljet saknas i nederkanten.

Ruvardag 1

Idag (eller egentligen igår, jag ser att klockan precis blev midnatt) fick jag mina två embryon. Eftersom jag verkligen avskyr gynekologiska undersökningar och lätt får så ont att jag krampar och omöjliggör vad det nu är läkaren försöker göra, så fick jag lite smärtstillande medicin i förväg. Smärtstillande medicin i förväg är goa grejer.

När det var dags för överföringen försökte jag andas djupt, händerna blev blöta av svett, min man pussade mig på pannan, Dr S sa att nu blir det lite kallt… Och sedan sade hon att instrumentet var inne och värre än såhär blir det inte. Huh? Det gjorde visserligen ont, men inte hjälpjagdör-ont. Jag uppgav ett triumftjut, och Dr S och sköterskan fnissade lite åt mig. Sedan gick allt fort och lätt. Jag fick se petriskålen med embryona på en bildskärm och kunde läsa mitt namn på skålen. Embryologen räckte över embryona i små strån och Dr S satte in dem i livmodern. Och sedan var det klart. Två små embryon blev det, det ena med två celler och det andra med tre. Vi fick se bilder. Små fina potatisar.

Förhållningsorderna är att inte sporta den närmaste veckan och att i övrigt bete mig som om jag vore gravid. Så jag ligger på soffan och latar mig, medan min man kommer och pussar magen ibland.

Vi vet ju att det bara är 20-30% chans att det här leder till (minst) ett levande barn. Så vi törs inte hoppas för mycket. Men precis just nu är det möjligt att vårt lilla barn är på gång. Så länge som det fortfarande finns en chans kommer vi att älska de här små embryona. Och om det skulle ta sig, kommer jag att just nu ha varit gravid i vecka två. Det är faktiskt rätt knäppt.

Och höger äggstock har semester

Var på kliniken för kontroll idag. Förutom att magen är lite öm, så mår jag bra och har inte blivit dålig av alla hormonsprutor. Läkaren kollade äggläget med ultraljud. På vänster äggstock växer det friskt. På höger äggstock växer det inte alls. Tydligen blir det så ibland. I en vanlig cykel är det ju bara en äggstock som producerar (ett) ägg.

Höger äggstock tog alltså semester. Ansåg att det var någon annans skift. Maskar lite. Är osolidarisk med kompisen bredvid. Vänster jobbar på duktigt, men dubbelt så många ägg hade ju inte suttit fel.

Jag frågade lite oroligt om det var något jag kunde göra åt situationen, men jag visste egentligen redan svaret. ”Nein, das ist nur die Natur”. Jamen då så.

Naturen, naturen, vi har också en del att snacka om, du och jag.

Kanske kommer höger äggstock att vakna till och spotta ur sig några ägg till sist. I förra IVF-cykeln hade jag dålig äggproduktion i början, men det tog fart under andra veckan med Gonal-f. Vi får se hur det blir. Några ägg verkar det bli i alla fall. Alltid något.

Start!

Igår mens, idag klinikbesök. Allt i prima form; två pigga äggstockar, en livmoder som har rätt mycket slemhinna att göra sig av med enligt ultraljudet och fina värden i blodprovet. Mediciner till ett värde av 1000 euro uthämtade på apoteket (jag betalar hälften). Gonal-sprutan ligger i kylskåpet.

Nu börjar vi.