Tag Archives: progesteron

Piller och ångest 

Jag fick minipiller mot endometrios. Ungefär samtidigt fylldes nyhetsmedierna av olika studier som visar att kvinnor som använder hormonbaserade preventivmedel löper ökad risk för depression. Minipiller är värre än kombinerade p-piller.

Jaha. Boten är värre än soten, eller? Riskera depression efter lång barnlöshet och en riktigt tuff graviditet, bara för att endometriosen eventuellt kan bli värre? Jag knaprade piller och var inte så glad. Dagarna gick. 

En kväll fick jag plötsligt ångestkänningar igen. Inte så farligt, men jag kände igen de hemska tankemönstren från graviditeten. Jag förstod inte varför. Stress? 

Nästa morgon upptäckte jag att jag hade glömt ta gårdagens piller. Ångesten var troligen ett direkt resultat av hormonförändringarna när jag glömde min dagliga progesterondos. 

Nu knaprar jag piller betydligt villigare. För mig verkar det här med att hålla en artificiellt jämn hormonnivå vara en fantastisk idé. Jag mår dåligt vid hormonförändringar. Äta medicin i femton år framstår med ens mycket mera attraktivt. Vad som helst som håller ångesten borta.

Vad endometriosläkaren sa

Jag fick ju en endometriosdiagnos i samband med det akuta kejsarsnittet. Jag fick även en remiss till länets endometriosmottagning, med en varning om att väntetiderna är långa. Eftersom jag aldrig har haft några besvär av min endometrios så tänkte jag att jag skulle få vänta i evigheter. Vilket egentligen vore rimligt, för det finns ju gott om folk som har rejäla problem med sin endometrios. Men bara fem månader senare kom det en kallelse, med lätt hotfulla formuleringar om att jag skulle bli utan vård om jag inte dök upp. Jaja, hårt tryck på endometriosvården. 

Jag dök upp på rätt tid hos läkaren. Hon frågade ingående om min medicinska historia, speciellt mensvärk (mycket, men hanterlig med värktabletter) och blödningar  (rikliga). Gynundersökningen visade att slemhinnorna var sköra, och livmoderslemhinnan var tunn och blodfattig. Det här är typiskt när man ammar, och bra för min kropp. Endometriospatienter ska helst inte blöda alls. (Det här är lite intressant information för endopatienter: Det är en bra idé att kämpa på med amningen, för det håller mensen borta.)

Eftersom jag aldrig haft några större besvär av min endometrios, tänkte jag att läkaren bara skulle konstatera hur det var och sedan skicka hem mig utan åtgärd. Så blev det inte. Hon ville starta behandling pronto. Just nu har jag inga sammanväxningar av endometriosen, men om jag blöder mycket i framtiden kan mina symptom bli värre. Jag protesterade lite, troligen har jag ju haft endometrios i tjugo år, men läkaren menade att det vore skadligt för min kropp med obehandlad endometrios.

Jag fick recept på minipiller med progesteron. Trogna läsare av den här bloggen vet att jag inte är speciellt förtjust i progesteron. Faktum är att jag ogillar hormonbaserade preparat över huvud taget. Nu när jag är klar med IVF hade jag hoppats slippa. Jag beklagade mig för min man. Han föreslog mjukt att jag kanske inte är så mycket motståndare till hormonbaserade mediciner som till endometrios. Och det ligger ju onekligen något i det. 

Vi får se hur det går nu. Pillerknaprandet har precis börjat. En intressant bieffekt är att endometriosmedicinen även är ett preventivmedel, vilket ju är ett gigantiskt skämt för någon som varit ofrivilligt barnlös i sju år.

Fortsättning följer. 

Progesteronprovning

Jag börjar ju bli en sådan här veteran i IVF-sammanhang. En av dem som har gjort massor av försök och testat olika varianter av medicin. Eftersom jag har gnällt en del över Lutinus här i bloggen tänkte jag sammanställa alla progesteronvarianter jag har provat och vad jag tycker om dem.

Progesteron ges oftast i samband med IVF och andra assisterade befruktningar för att hjälpa kroppen att upprätthålla en graviditet. Progesteron börjar oftast ges någon dag före embryoåterföringen och ges en bit in i graviditeten (eller till ett minus). Om progesteronnivån är för låg kan det leda till tidiga missfall. Hos en del kvinnor är detta skälet till att graviditeter inte fullföljs.

Det här blogginlägget beskriver mina personliga upplevelser av olika progesteronpreparat och är ungefär lika objektivt som en vinprovning, d.v.s. inte ett smack, men det kanske intresserar någon. Det är också ganska geggigt. Känsliga läsare varnas. Progesteron tas ofta vaginalt. Om du inte tål att läsa om det rekommenderar jag resten av internet istället.

Okej? Okej.

Under färskförsöket vid IVF 1 fick jag progesteron i form av Crinone. Det är en vaginalkräm som kommer i plaströrsapplikatorer. Man för in röret i slidan och klämmer ut krämen. Det är lite meckigt, men jag behövde i alla fall bara göra det en gång om dagen. Det blev lite rinnigt och slabbigt, men inte så farligt och jag förstod inte varför alla gnällde så mycket. Sedan blev det minus och blodet började rinna. På kvällen 14 dagar efter äggplocket hoppade plötsligt en knytnävsstor blodig klump ur min slida. Jag fick givetvis panik (för om man har hoppats att man är gravid och så ramlar en blodig klump ur kroppen så tänker man ”missfall” och räknar inte storlek på eventuella embryon sådär i ett nafs). Eftersom jag är som jag är fiskade jag upp klumpen ur toaletten och mosade sönder den. Det var inget missfall, lyckligtvis, det vara bara all Crinone, ihopystad till en stor klump som halkade ut när blodet började trycka på. Men upplevelsen var djupt obehaglig och jag vill inte använda Crinone igen.

Vid frysförsket som följde på IVF1 fick jag progesteron i tablettform istället, att ta oralt. Duphaston  heter preparatet och det är ett konstgjort progesteronliknande hormon, dydrogesterone (progestin). Kroppen kan ta upp det via mag-tarmkanalen, mycket trevligt om man inte vill mecka med vaginala mediciner. Ebba gillar. Under detta försök fick jag ett jättesvagt plus som försvann nästa dag. Eftersom det är det närmaste jag har varit en graviditet på dessa sex långa år får det ses som en framgång. Jag har inga skäl att tro att det var just duphastontabletterna som orsakade det svaga plusset, men de verkar ju inte vara abortpiller i alla fall.

Vid IVF2, både färskförsöket och frysförsöket med blastocyst, fick jag vaginaltabletter av märket Progestan. Det verkar vara något sorts ”naturligt” progesteron som huvudsakligen ges till kvinnor i kimakteriet. Tre ärtstora piller två gånger dagligen skulle in i slidan i alla fall. Inte helt behagligt och rätt meckigt. Geggigt som tusan blev det dessutom, och kladdet genomgick någon sorts kemisk reaktion med mina svarta byxor och färgade mina trosor lila(!) Inte blev jag gravid heller.

Och nu vid IVF3 har jag fått Lutinus, mandelstora vita tabletter som förs in i slidan tre gånger om dagen med hjälp av en applikator. Det här var den absolut värsta sorten för mig. Tabletterna är torra och sträva och dessutom stora. Att trycka in dem i slidan tre gånger om dagen är ingen höjdare kan jag säga. Det är så illa att jag till och med skulle föredra Crinone-traumat framför Lutinus en gång till. Crinone-traumat varade bara i tio minuter. Lutinus är veckolånga plågor.

Ebba rekommenderar: Oralt syntetiskt progesteron, för att slippa sveda, smärta och kladd. Det är visserligen inte natuuurligt, men skitsamma. Något som funkar räcker för mig. Din läkare kanske har skäl att ge dig Lutinus snarare är tabletter att svälja, och då bör du lyssna. Själv tänker jag be om alternativ till Lutinus nästa gång och hoppas att det finns något bra på den svenska marknaden.

Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?)

Jag ruvar på, och eftersom en massa andra saker är galet stressiga just nu finns det inget utrymme kvar för att bli uppjagad över IVF eller ruvande samtidigt. Mina stressnivåer är maxade av helt andra anledningar. IVF blir stressbonus då. Stress-strösslet på panikglassen.

Hursomhelst. Lite känner jag efter i alla fall, på mina två minuter fritid som jag får emellanåt. I torsdags kände jag mig övertygad om att det kommer bli minus av det här. Min mage hade varit i olag sedan äggplocket, men plötsligt mådde jag bra. Och så var det den där lättheten i stegen, känslan av vanlighet, en upplevelse av tomhet och en graviditet som påtagligt inte finns där. Det är så jag har upplevt varje IVF-försök, att kroppen återhämtar sig efter allt stök och blir vanlig, och jag är inte gravid. Jag var lätt och pigg och frisk, och mitt i all stress hann jag bli ledsen. Det var ju ett perfekt embryo. Ett vanligt IVF-embryo, inte ICSI, med högre chans till graviditet. Jag vill inte blöda igen, jag orkar inte gråta mer, och jag har inte ens tid att bryta ihop.

Det var i torsdags. I fredags, igår alltså, blev jag tvärtrött och yr, och till på köpet illamående. Det kan ha berott på att jag åt lunch två gånger (av komplicerade anledningar), den första så sent som kl 14. Eller så har det fungerat, nu efter alla dessa försök.

Idag mådde jag också lite illa. Vilket kan ha berott på att jag åt två bitar chokladtårta. Eller så är jag gravid.

Min läkare sa att jag ska testa den 31 mars. Det är 21 dagar efter äggplocket. Det är ett helt befängt datum. Vid mina tidigare två färskförsök har jag börjat blöda exakt 14 dagar efter äggplocket, vilket är helt rimligt, eftersom jag brukar få mens 14 dagar efter ägglossning. 21 dagar är alltså en ganska meningslös väntetid för mig. Den 31 mars kommer jag veta hur det har gått, med eller utan sticka. Jag tror att de tar i med sådan marginal för att inte någon ska testa för tidigt, få minus och sedan sluta med medicin och supa sig fulla fast de egentligen är gravida. Eller så vill de slippa hantera alla som får supertidiga missfall i vecka 5 (som jag kanske fick vid frysförsöket i IVF1).

Jag har bestämt att det ska tjuvtestas på måndag, och att min riktiga inofficiella testdag är tisdag. Idag traskade jag iväg för att köpa graviditetstest. Givetvis tänkte jag inte på att apotek brukar ha begränsade öppettider på lördagar. Det bidde inget Clearblue-test. Jag köpte ett test på Ica istället, RFSU:s vanliga. Killen i kassan viskade om saken, som om jag köpte något pinsamt, och så fick jag traska till automaten med snus, cigaretter och kondomer för att få ut mitt test. Jag hade skämts mer om jag hade köpt cigaretter, men det var väl snällt att han var diskret. Mina kollegor vet ju inte att jag gör det här, och ett graviditetstest skulle det nog skvallras om.

Jag insåg precis att jag har köpt ett graviditetstest med Ica-kortet. Ica vet nu att jag försöker få barn (eller kan vara gravid). Fan också. Om det dyker upp barnmat eller blöjor i Ica-reklamen framöver kommer jag att gå sönder. Jag har varit borta från Tyskland för länge. Där hade jag aldrig köpt ett graviditetstest på kort. Det är rackarns svårt att dölja sitt privatliv för Storebror i det här kontantlösa samhället. Jag har ju redan handlat för 2200 kr på apoteket på mitt Visakort.

Hej och hå. Opepp. Apatisk. Stressad över allt utom IVF. Lite stressad över IVF kanske. Trött på det här, mest på Lutinus. På tisdag borde jag veta hur det har gått.

I väntan på nästa blödning

Minus igår. (Var det bara igår? Jag har ju hunnit tänka tusen tankar sedan dess). Nu återstår bara väntan på blodet. Det borde komma snart, för jag har ju naturligtvis slutat ta medicinerna. Progesteronet kan ibland användas för att fördröja mensen. Nu när jag har slutat ta det, borde blödningen komma igång.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Mediciner för frysförsök efter IVF2. Folsyra, östradiol och progesteron.

Idag fick jag för mig att städa balkongen, såhär innan höstfrosten kommer. Men den idén föll på att det var så jobbigt att få på mig kläderna, att ingen energi fanns kvar när jag väl hade kunnat gå ut.

Inte på topp idag. Vi får sätta ambitionsnivån lågt, helt enkelt.

Ordning och reda

Då var medicineringen i full gång igen. Frysförsök är ofantligt mycket skonsammare än en full IVF-cykel, men rätt mycket piller blir det. 1 tablett östradiol tre gånger om dagen. 3 tabletter progesteron två gånger om dagen. Och så lite folsyra på det.

Östradioltabletterna ska tas oralt, progesteronet vaginalt. Inte blanda ihop. Det blev lite knepigt i morse när jag var yrvaken och skulle administrera hela kalaset… Kroppstemperaturen hade dessutom hoppat upp en halv grad. Först blev jag förvirrad för ägglossning ska jag ju inte ha, men sedan förstod jag att det var progesterondosen från igår som hade börjat verka. Allt väl, med andra ord.

I övrigt är allt lugnt. Jag hoppas att embryona har det bra och växer till sig i en petriskål på kliniken. Måtte minst ett vara friskt och fint på måndag!