Tag Archives: rutinultraljud

Ett stressmoment för mycket (v 21, 20+4)

Jag bloggar inte så mycket nu. Som min man nämnde i förra inlägget har det varit mycket som händer omkring oss. Två saker hände ungefär samtidigt: först blev en nära släkting svårt sjuk, och dagen efter började jag blöda igen. Jag var då i vecka 15. Släktingen är en person som står mig mycket nära och hon har varit ett av mina bästa stöd under barnlöshetstiden, eftersom hon själv har liknande erfarenheter, fast från en tid då IVF inte fanns. Av anonymitetsskäl måste jag vara vag om vilken sjukdomen är, men det är en sådan där vidrig otäck historia som man inte ens önskar sin värsta fiende. Jag har inte kunnat prata ordentligt med henne sedan hon blev sjuk, så förutom att oroa mig för henne så saknar jag henne så att jag nästan går i bitar.

Och dagen efter att min fina släkting hade blivit akut inlagd på sjukhus började jag blöda igen, i vecka 15. Man ska inte blöda i andra trimestern. De återkommande blödningarna under första trimestern (som upphörde i v 9) hade jag ju lyckats hantera, i synnerhet när ultraljudet i vecka 13 visade en vinkande lillpotät. Men blod i vecka 15 är extremt obra. Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med ett stolpskott som mumlade lite och sedan sa ”Jaa, det är ju så ett missfall börjar”. Piiip, sa jag. ”Har du ont i magen?” frågade stolpskottet. ”Ja, NU”, pep jag. Hon tyckte att jag skulle ringa gynakuten på länssjukhuset. Piip, sa jag.

Jag ringde gynakuten från jobbet och fick smita från ett möte för att ta deras uppringningssamtal. Barnmorskan på gynakuten var betydligt mer sansad. Hon sa att med ett fint ultraljud i vecka 13, och i och med att jag bara blödde lite och dessutom brunt, och inte hade mensvärksliknande kramp och ingen feber, så var det antagligen ingen fara. Jag skulle bara avvakta och höra av mig igen om det blev färskt blod, mycket blod, klumpar, kramper eller sjukdomstillstånd.

Här någonstans började ångesten. Jag vaknade om nätterna, med hjärtklappning och andnöd. Ibland drev ångesten upp mig ur sängen vid småtimmarna, och jag vankade genom lägenheten i mörkret, fram och tillbaka, med adrenalin ut i öronsnibbarna. Bara på jobbet lyckades jag få lite ro, genom att fylla tankarna med annat. Men sömnbristen tärde på mig.

En natt i början av vecka 16 vaknade jag som vanligt tidigt på morgonen. Jag gick på toaletten. Det var färskt blod på toalettpappret. Under allt mitt blödande hade det aldrig varit färskt blod tidigare, bara brunrosa. Det här var rött, som liv och död. Jag väckte min man, klockan halv fyra på morgonen. Jag ringde gynakuten, klockan halv fyra på morgonen. Jag var så stressad och trött att jag först inte ens visste vilken vecka jag var i, men till sist redde vi ut begreppen. Eftersom blödningen hade upphört, var sparsam när den pågick, eftersom jag inte hade kramp eller feber, så ville sköterskan på gynakuten att jag skulle avvakta. ”Ta två alvedon och ring igen imorgon bitti” sa hon. Mitt i all oro och förtvivlan blev jag nästan full i skratt. Säger vårdpersonal verkligen så? Uppenbarligen. Jag tog två alvedon och lyckades sova några timmar. På morgonen var det samma barnmorska som jag hade pratat med veckan innan som tog emot mitt samtal. ”Du ska komma in hit” sa hon direkt. Jag fick en läkartid samma dag.

Läkaren på gynakuten var yngre än jag och superentusiastisk. Hon utstrålade optimism och bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Nästan direkt fick hon in lillpotäten, vinkande och sprattlande och vid all önskvärd välmåga. Hon såg att moderkakan låg nära livmodermunnen, placenta previa kallas det, och då kan kanten på moderkakan blöda. För säkerhets skull gjorde hon ett vaginalt ultraljud med, för att kolla livmodertappen. Den var lång och fin. Allt var helt normalt, trots tecken på motsatsen. Och lillpotäten mådde finfint. Inga omedelbara skäl till oro. Möjligtvis skulle moderkakans läge kunna medföra ett nödvändigt kejsarsnitt så småningom, men i de allra flesta fall stiger moderkakan när livmodern växer, och problemet försvinner.

Tyvärr lade sig inte ångesten. Mina sömnproblem fortsatte. Dessutom råkade jag läsa en artikel om hur jättefarligt det är för ofödda barn att ha en stressad mamma och hur de får försämrad hälsa hela livet. Det minskade ju inte direkt ångesten. Sjuk släkting, oro för lillpotäten, och oro för att jag är en dålig mamma som oroar mig.

I vecka 19 var det dags för rutinultraljudet. Barnmorskan med en läkarkandidat bredvid sig bökade runt med ultraljudsproben på min mage. Lillpotäten vinkade som vanligt och tumlade runt. Barnmorskan gick vant igenom alla lillpotätens kroppsdelar, en efter en. Hjärna och lillhjärna, ryggrad utan tecken på bråck, ett litet hjärta med fyra kamrar och hjärtklaffar, två njurar av rätt storlek och rätt placering, tio fingrar och tio tår. Moderkakan hade flyttat sig uppåt, så jag hade inte längre placenta previa och risken för akut kejsarsnitt av den orsaken var därmed borta. Lillpotäten är en flicka, fick vi också veta när vi frågade. Allt var så fint och bra att jag tänkte att jag kanske skulle kunna lugna ner mig nu äntligen. Men när jag trodde att allt var klart sa plötsligt barnmorskan att hon var tvungen att kolla navelsträngen en extra gång, eftersom det var problem. Problem??? Hon visade. På ultraljudet såg vi tydligt hur blod strömmade in och ut ut lillpotäten genom navelsträngen. Så ska det väl vara? frågade jag. Jo, så ska det vara, men barnmorskan såg bara en artär som gick in i vårt barn. Det borde vara två. En artär för lite förser mitt barn med näring och syre.

Vi fick genast en tid hos en läkare för att dubbelkolla problemet. Barnmorskan förklarade att det är rutin, för det kan vara så att hon har missat något, eller att navelsträngen helt enkelt låg i en sådan vinkel att det inte gick att se andra artären. Läkartiden var samma dag, bara några timmar senare. Vi väntade i sjukhusets café. Jag öppnade datorn och jobbade, mejlade kollegor om att jag inte skulle dyka upp den tid jag hade sagt. Och vi väntade.

Läkaren hade en läkarkandidat med sig och dessutom läkarkandidaten från rutinultraljudet. Hon tittade direkt på navelsträngen och kunde bekräfta att det bara fanns en artär. Det var då jag började gråta alldeles okontrollerat. Flera veckor av oro, ånget och förtvivlan och så detta också. Jag hickade och snörvlade så att magen hoppade. Läkaren gjorde om rutinultraljudets alla kontroller på min hoppande mage. Hon förklarade att problem med blodkärlen i navelsträngen ofta är kopplade till hjärtfel hos barnet, men att det inte fanns några tecken på det. Många saker kan gå fel under embryoutveckligen, och antalet blodkärl i navelsträngen är en av dessa. Till skillnad från nästan alla andra missbildningar kan fosterutveckligen ske helt normalt med bara en artär, och efter förlossningen kommer det inte att vara några problem. Den enda risken är att barnet kan få näringsbrist under graviditetens senare skede, men jag kommer att kallas till extra ultraljud för att kontrollera tillväxten. Om det verkar som att tillväxten är dålig kan förlossningen sättas igång i förtid, men än så länge växer lillpotäten precis som hon ska. Det är ingenting jag har gjort som har orsakat det här, för sådant händer ibland, och det finns ingenting jag kan göra heller, mer än att ta hand om mig som vanligt.

De senaste veckornas ångest och oro, tillsammans med tanken på att mitt barn svälter i min mage blev bara för mycket. Jag snörvlade och frågade om det fanns hjälp eller stöd att få. Läkaren svarade att om det hade varit något fel på mitt barn hade jag kunnat få prata med deras akutkurator där och då, men som det var nu rekommenderade hon att jag kontaktade min barnmorskemottagning istället, för att få mer långvarigt stöd under graviditeten.

Vi åt lunch, min man och jag. Jag grät i pannbiffen, mitt i den fullsatta lunchrestaurangen. Han försökte lugna mig. Just nu är allt bra. Just nu mår lillpotäten fint. Jag kommer att bli kollad och uppföljd. Näringsbrist uppstår inte plötsligt. Om lillpotäten börjar svälta kommer de att plocka ut henne, och hon är av allt att döma helt frisk och välkonstruerad.

Jag ringde min barnmorskemottagning och fick prata med stolpskottet igen. Hon surrade som vanligt och verkade ganska ointresserad, men när jag med gråten i halsen berättade om allt som hänt och hur dåligt jag mådde höll hon med om att jag nog behövde hjälp. Hon skulle skicka en remiss till MVC:s psykolog. Tar inte det lång tid, undrade jag. Hon svarade att om jag mår dåligt kan jag vända mig till länssjukhusets psykakut. Jag gick till jobbet istället.

Ångesten ändrade karaktär efter det här beskedet. Jag lyckades resonera med mig själv och avvärja katastroftankarna. Min släkting blir långsamt bättre och lillpotäten mår bra just nu. Jag kunde tänka på annat. Men ångesten satt kvar i kroppen. Min vilopuls var skyhög och jag vaknade ofta på nätterna utan att kunna somna om, inte för att jag tänkte oroliga tankar, utan för att kroppen var rent fysiologiskt stressad. Min man ville prata barnnamn, men jag grät bara. Vi fick en kasse babykläder av en släkting vars barn precis växt ur dem, men när min man föreslog att vi skulle gå igenom och sortera dem grät jag bara. Det fanns ingen glädje, ingen ljusning i min tillvaro, bara en ständigt närvarande tärande ångest.

En vecka efter rutinultraljudet blev jag arg istället, så där rödglödgat förbannad på ångesten som hade satt bo i min kropp och sög all lycka ur mitt liv. Vi väntar ju äntligen barn, en frisk liten flicka som faktiskt har goda chanser att födas helt normalt vid förväntad tid och med en bra vikt. Lillpotäten hade kunnat vara sjuk eller död. Min släkting hade också kunnat vara död. Det här är inte ens i närheten av det värsta som hade kunnat hända.

Ilska är ett bra botemedel mot ångest. Jag sover bättre nu. Jag har fortfarande svårt att hitta glädjen i livet, men jag är sällare mot mig själv. Jag är inte en dålig mamma/fru/människa som mår dåligt. Att jag har ångest och depressionstendenser är en högst naturlig reaktion på en svårt stressande livssituation kombinerat med ökad känslighet i och med graviditeten. Ingenting varar för evigt, inte ens ångest. Jag kommer inte alltid att må så här och det är en tröst. Jag har en tid hos MVC:s psykolog. Hjälp är på väg, och nu när jag sover igen har jag en chans att läka på egen hand. Jag orkar jobba heltid fortfarande, vilket är en välsignelse i sig.

Man kan alltid önska att saker och ting vore annorlunda, men rationellt vet jag ju att jag faktiskt har det ganska bra. Min man väger upp min dysterhet med sin optimism. Han pratar med lillpotäten varje dag och berättar hur älskad och efterlängtad hon är. Han vill köpa spjälsäng och inreda barnrum. Jag vill också orka ta itu med det. Det kommer att komma en tid när jag orkar. En dag kommer det här vara något som hände för länge sedan.

Annonser