Tag Archives: ruvning

Limbo (ruvardag 4, 5 och 6)

Det är tyst här på bloggen för det händer inte så mycket. Jag ruvar utan progesteronstöd, vilket också innebär att alla gravidsymptomen uteblir. Inga ömma bröst, ingen svullen mage.

I måndags vaknade jag av att jag mådde lite illa, eller så hade jag drömt att jag mådde illa. När jag väl hade satt mig upp var allt bra igen.

I dag har det dragit i livmodern.

Ingen av dagarna har jag fått den välbekanta panikkänslan att embryot är dött. Och det är väl bra, kanske. Eller så är det bara så enkelt att jag slipper progesteronet. Magkänslan rycker på axlarna och tror inte riktigt på ruvningen till att börja med.

Den som lever får se. Snart ska jag tjuvtesta.

Annonser

Klumpen (ruvardag 1 och 2)

Det gick så lätt på IVF-mottagningen igår.

Fast först fick jag nästan skrämselhicka när ett skyddat nummer ringde mig på morgonen. Jag läser så mycket i bloggosfären om hur sjukhuset ringer och säger att inget embryo överlevde. Nu hade jag ju två sexdagarsblastocyster, så att inget av dem skulle överleva upptiningen kändes osannolikt, men man vet ju aldrig. Det var sjukhuset som ringde, men bara för att be mig komma in lite tidigare, eftersom jag ville ha smärtlindring under återföringen. Puh. Embryot mådde finfint, upplyste barnmorskan mig om när jag frågade.

Vi kom dit i god tid, jag fick sjukhusrock och ångestdämpande-smärtlindrande medicin att dricka. Sedan somnade jag på britsen medan min man läste tidningen. Vi fick komma in i äggplocknings- och återföringsrummet, medan sköterskan letade efter läkaren. Under tiden passade embryologen på att presentera sig genom luckan. Hon berättade att vårt tinade embryo såg helt perfekt ut, och att vi fortfarande har fyra embryon i frysen, tre tvådagars och ett sexdagars. Så dök läkaren upp, Dr V som jag inte har träffat tidigare. Det är ju också en konstig grej med att göra IVF, att man blir så blasé inför att en främmande människa ska sätta instrument i ens privata delar. Eller så var det den ångestdämpande-smärtlindrande medicinen.

Blastocyst

Blastocyst, 6 dagar gammal. Blobben i mitten ska bli fostret, sa sköterskan. Foto: Ebbas man.

Vi fick rabbla våra namn och personnummer för embryologen, läkaren satte in instrumentet, embryologen visade petriskålen på en skärm och jag fick läsa mitt namn på skålen. Och sedan fick vi se den, klumpen, blastocysten. Min man var snabbt framme med kameran och tog en bild. Skolboksexemplar, sa embryologen. Och det är ju bra och fint och så, men vi har ruvat på perfekta embryon tidigare. Det finns inga garantier.

Jag fick mitt embryo. Testdag är den 19 juli, 18 dagar efter återföring, vilket är absurt och ovetenskapligt långt in i framtiden. Dessutom sade de 18 dagar efter förra återföringen med, då jag fick ett tredagarsembryo. Inte ens konsekvent är det. Jag hade ägglossning för en vecka sedan, så min beräknade icke-mensdag är om en vecka från idag. Då ska jag testa, jag kallar det inte ens tjuvtest, för då borde ett vettigt graviditetstest ge utslag. Jag kan ju kissa på vilka test jag vill. Inga mediciner får jag den här vändan, och det är så innerligt skönt. Vi satt igårkväll och undrade om det verkligen hade hänt. Det känns så overkligt alltihop.

Nu ruvar jag, för sjätte gången. Symptomletandet är i full gång. Kniper det inte lite i livmodern? Mår jag inte lite illa? Är jag inte lite trött och varm? (Det är visst värmebölja i större delen av Sverige – eller så är jag gravid!)

Den som lever får se. Ingen sushi, mögelost eller alkohol för mig innan jag vet hur det har gått i alla fall.

Tänk om det är en sandtigerhaj (ruvardag kanske tvåsiffrigt; dagen före tjuvtestdagen)

Under hela IVF-försöket, ända sedan första sprutan, har det huggit i livmodern. Inte katastrofont, utan mer som stick, en påminnelse om att något händer därinne. Först sticker det i vänstra sidan av livmodern. Och sedan, kanske en halvtimme senare i den högra sidan. Och så där håller det på.

Jag kan inte släppa tanken på att det bor ett litet monster därinne, som gnager i livmodern. En alien. Det kanske är en sandtigerhaj! (Sandtigerhajsembryon jagar varandra inne i livmodern och den starkaste äter upp de andra. Intrauterin kannibalism kallas det. Jajamen, ibland är det skönt att vara människa. Tänk er en IVF-klinik för sandtigerhajar. Embryona käkar upp varandra i petriskålen).

Vi har fem embryon i frysen i alla fall, fick jag veta när jag äntligen hittade tid för att ringa till sjukhuset. Fem söta embryon i flytande kväve som inte äter varandra. Två av våra tio för vidareodling var alltså tuffa nog att frysas. Fem i frysen är inte pjåkigt alls, speciellt inte när man vet att svenska krav för frysning är mycket högre än tyska, där de av lagkrav  måste frysa direkt eller inte alls.

I morgon ska jag tjuvtesta. Blir det minus har vi fem i frysen. Fem i frysen, det är ett bra mantra.

Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?)

Jag ruvar på, och eftersom en massa andra saker är galet stressiga just nu finns det inget utrymme kvar för att bli uppjagad över IVF eller ruvande samtidigt. Mina stressnivåer är maxade av helt andra anledningar. IVF blir stressbonus då. Stress-strösslet på panikglassen.

Hursomhelst. Lite känner jag efter i alla fall, på mina två minuter fritid som jag får emellanåt. I torsdags kände jag mig övertygad om att det kommer bli minus av det här. Min mage hade varit i olag sedan äggplocket, men plötsligt mådde jag bra. Och så var det den där lättheten i stegen, känslan av vanlighet, en upplevelse av tomhet och en graviditet som påtagligt inte finns där. Det är så jag har upplevt varje IVF-försök, att kroppen återhämtar sig efter allt stök och blir vanlig, och jag är inte gravid. Jag var lätt och pigg och frisk, och mitt i all stress hann jag bli ledsen. Det var ju ett perfekt embryo. Ett vanligt IVF-embryo, inte ICSI, med högre chans till graviditet. Jag vill inte blöda igen, jag orkar inte gråta mer, och jag har inte ens tid att bryta ihop.

Det var i torsdags. I fredags, igår alltså, blev jag tvärtrött och yr, och till på köpet illamående. Det kan ha berott på att jag åt lunch två gånger (av komplicerade anledningar), den första så sent som kl 14. Eller så har det fungerat, nu efter alla dessa försök.

Idag mådde jag också lite illa. Vilket kan ha berott på att jag åt två bitar chokladtårta. Eller så är jag gravid.

Min läkare sa att jag ska testa den 31 mars. Det är 21 dagar efter äggplocket. Det är ett helt befängt datum. Vid mina tidigare två färskförsök har jag börjat blöda exakt 14 dagar efter äggplocket, vilket är helt rimligt, eftersom jag brukar få mens 14 dagar efter ägglossning. 21 dagar är alltså en ganska meningslös väntetid för mig. Den 31 mars kommer jag veta hur det har gått, med eller utan sticka. Jag tror att de tar i med sådan marginal för att inte någon ska testa för tidigt, få minus och sedan sluta med medicin och supa sig fulla fast de egentligen är gravida. Eller så vill de slippa hantera alla som får supertidiga missfall i vecka 5 (som jag kanske fick vid frysförsöket i IVF1).

Jag har bestämt att det ska tjuvtestas på måndag, och att min riktiga inofficiella testdag är tisdag. Idag traskade jag iväg för att köpa graviditetstest. Givetvis tänkte jag inte på att apotek brukar ha begränsade öppettider på lördagar. Det bidde inget Clearblue-test. Jag köpte ett test på Ica istället, RFSU:s vanliga. Killen i kassan viskade om saken, som om jag köpte något pinsamt, och så fick jag traska till automaten med snus, cigaretter och kondomer för att få ut mitt test. Jag hade skämts mer om jag hade köpt cigaretter, men det var väl snällt att han var diskret. Mina kollegor vet ju inte att jag gör det här, och ett graviditetstest skulle det nog skvallras om.

Jag insåg precis att jag har köpt ett graviditetstest med Ica-kortet. Ica vet nu att jag försöker få barn (eller kan vara gravid). Fan också. Om det dyker upp barnmat eller blöjor i Ica-reklamen framöver kommer jag att gå sönder. Jag har varit borta från Tyskland för länge. Där hade jag aldrig köpt ett graviditetstest på kort. Det är rackarns svårt att dölja sitt privatliv för Storebror i det här kontantlösa samhället. Jag har ju redan handlat för 2200 kr på apoteket på mitt Visakort.

Hej och hå. Opepp. Apatisk. Stressad över allt utom IVF. Lite stressad över IVF kanske. Trött på det här, mest på Lutinus. På tisdag borde jag veta hur det har gått.

Lutinus-gnäll (ruvardag 2)

Dagen efter återföringen innebär tredje Lutinusdagen. Jag får Lutinus som progesteronstöd i lutealfasen. Progesteron minskar risken för tidiga missfall. Jag är för att minska risken för tidiga missfall. Men jag är mot Lutinus.

Lutinus tas vaginalt i tablettform, tre gånger om dagen. Redan där började jag sura. Ska jag ta vaginal medicin på jobbtoan?

Sedan började jag med medicinen. Tabletterna är ganska stora och förs in med hjälp av en speciell applikator, en sorts pinne. Tabletterna är torra och suger åt sig fukt. Mina slemhinnor blir torra och sköra av IVF-mediciner. Det är ingen bra kombination.  Inget bra alls faktiskt.

Sen blir det kladdigt av Lutinus. Jag begriper inte hur mina torra slemhinnor kan vara kladdiga, men så är det.

Den tredje aspekten är att Lutinus, som alltså innehåller ett hormon, rinner ut i trosskydd och trosor, som slängs i vanlig papperskorg respektive tvättas i vanlig tvättmaskin. Man ska inte slänga hormonpreparat i papperskorgar eller spola ut det i avloppet. Hormonpreparat ska lämnas till närmaste apotek för säker destruktion. Men något säger mig att de inte vill ha mina begagnade trosskydd… Så vad sjutton kan man göra? Hej jag heter Ebba och jag är ofrivillig miljöbov.

Förresten, hur uttalar ni Lutinus?
LU-tinus?
Lu-TIN-us?
Lutin-US?
Jag lutar åt det sistnämnda, helst med kort första stavelse. Det låter fjantigast och jag kan ju uppenbarligen inte ta det här på riktigt allvar.

Intet är som väntans tider? Fast nu handlar det mest om Google.

WordPress har en funktion där man kan se vilka sökord ens läsare har angivit i Google för att komma till bloggen. Det är intressant läsning.

För den här bloggen dominerar olika varianter av bloggnamnet (ebbas potatisar, ebbaspotatisar). Därefter kommer, något otippat för mig, olika varianter av ”ruvardag”. Ruvardag 5, ruvardag 7 och ruvardag 9 är det tredje, fjärde respektive femte vanligaste sökuttrycket för att hitta min blogg.

Ser man på.

Uppenbarligen finns det ett stort behov att tolka tecken. Ruvartiden är ett helvete. Är jag gravid? Är det mensvärk? Borde jag känna något nu? Jag stressar väl inte upp mig? Osv i all oändlighet (eller fram till testdagen, vilket är ungefär samma sak).

Alla ruvande medsystrar, jag hoppas att ni finner tröst och stöd i bloggosfären. Några råd kan jag inte ge, för jag är uppenbarligen en ganska kass ruvare. Speciellt senaste ruvartiden då jag började med ångest redan på ruvardag 2 och sedan fortsatte med mer ångest och slutade med minus och ångest.

Ruvande är populärt att googla om, alltså.

Men resten av Google-statistiken innehåller några guldkorn värda att nämna.

Hela tre besökare har kommit hit genom att googla ”graviditetstest groda” och det har jag ju faktiskt skrivit om (hur knäppt det än låter, för de tidiga graviditetstesten utgjordes faktiskt av levande grodor).

8 besökare har kommit hit med sökorden ”rosa elefant”. Och det skrev jag ju om, till och med i samband med ruvning. Tänk inte på den rosa elefanten. Känn inte efter när du ruvar….

6 besökare har kommit hit genom att googla ”ebbas potatisar endometrios” vilket jag finner lite märkligt, för jag har aldrig skrivit om det, men någon måste ha trott det. Däremot länkar jag till bloggar som har ordet i titlarna, och det dyker upp i sökträffarna.

Min man har försett den här bloggen med det manliga perspektivet på IVF-processen, vilket åtminstone de tre som har kommit hit med sökuttryck innehållande ”herrum” förhoppningsvis har haft nytta av. Jag gissar att de kom till inlägget om det röda rummet.

De två som kom hit med sökorden ”hur många gånger måste man slå för att få yatzy statistiskt” blev nog lite förvånade, men jag gissar att de hamnade på mitt blogginlägg om statistik och människor.

Jag hoppas att personerna som kom hit genom att googla ”tandvård graviditet” och ”tandläkarbesök vid ägglossning” tyckte att mina IVF-diskussioner med den tyske tandläkaren Dr J var underhållande.

Vidare hoppas jag innerligt att den som kom hit genom att googla ”blogg ebba prostituerad” hade en annan bloggande Ebba i åtanke, men jo, jag har skrivit om prostitution också (tysk sådan givetvis).

Andra strögooglingar har nog även de lett till ganska logiska inlägg, exempelvis ”genomsnittlig ålder på föräldrar under artonhundratalet” som nog ledde till Myten om de unga mammorna samt ”motilitetsproblem” och ”väldigt få spermier” som jag ju skrivit om i ett tidigt inlägg om vår första IVF-behandling.

En del söktermer känns bara märkliga, som ”kan man bli steril av cigarr” (eh? Antagligen inte, men rökning är ju inte så nyttigt), ”jobba hemifrån med något jag kan göra praktiskt” (den här personen ville inte till min blogg, det är jag säker på) samt ”hur får man clips att se naturligt ut” (jag vet inte ens vilka ”clips” som avses, så det här var definitivt fel blogg).

Och till dig som kom hit genom att googla ”är det farligt att nysa vid äggdonation” vill jag bara säga: jag vet inte, men antagligen inte. Och att vara rädd för allt man inte får göra är inte heller så bra.

Hur hittade du hit?
Och om du har en blogg, vad är den knasigaste sökterm någon har använt för att komma dit?

Ruvardag 11. Tjuvtest 2. Minus.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här spännande. Spökplus och krafs, när jag redan hade sörjt färdigt.

Tack för allt pepp, alla hållna tummar och alla fina tankar. Om det bara handlade om moraliskt stöd shade jag blivit gravid på fem minuter, så mycket som ni peppar och stöttar.

Men nu är det andra saker som behövs. En blastocyst måste kläcka och fästa i livmoderslemhinnan och utvecklas till ett friskt barn.

Jag testade igen imorse, denna gång med det lokala apotekets allra känsligaste test (12 IU/l). Det blev negativt, utan tvekan.

Vi såg inget plus igår, det vara bara vi som önskade, och testet som var lite stansat. Men jag började hoppas igen. Jag, som hade sörjt klart redan. Och min man, som aldrig slutade hoppas, blev så själaglad. Han har för övrigt inte gett upp än. Blodprov på kliniken imorgon. Det behövs ett rejält mirakel för att det här ska gå vägen nu. Men han hoppas fortfarande. I alla fall lite. Och jag hoppas väl också, mot allt förnuft. Jag tar mina mediciner fortfarande.

Det blev mer spännande än jag hade trott, det här. För er också, uppenbarligen. Bloggen hade nästan fyrahundra unika läsare igår, vilket är läsarrekord med god marginal.

Jag tror inte att jag är i limbo längre, det känns ganska klart. Det känns också ganska skitjobbigt, men det börjar ju bli normaltillståndet.