Tag Archives: samhällsdebatt

Svar på oförskämda frågor

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom, erkänd av WHO. Den kan leda till en känsla av utanförskap (de flesta blir ju föräldrar), eller sorg och depression (när det älskade barnet aldrig blir till och försöken bara blir envisa minus eller missfall) eller dåligt självförtroende och en känsla av misslyckande (eftersom tonåringar kan bli föräldrar av misstag på fyllan).

Kort sagt, ofrivillig barnlöshet är skitjobbigt. Därför kan det vara svårt att hantera plötsliga frågor om barn, barnplaner eller graviditeter. Lite bättre blir det om man tänker igenom möjliga svar i förväg.

Magdalena Ribbing, DN:s etikettexpert, ger i DN:s webb-tv tips om hur man ska bemöta korkade och påträngande frågor. Gravid- och barnfrågorna kommer först:
http://www.dn.se/webb-tv/program/ribbings-etikettskola/ribbing-det-ar-en-absolut-totalt-forbjuden-fraga/

Hennes tips är i korthet att bemöta påflugna frågor med en motfråga. ”Varför undrar du det?” eller ”Vad sa du?” (för riktigt klantiga frågor). När man fått svaret på motfrågan kan man bara säga lite luftigt ”Jaha, det var så du menade” och byta samtalsämne. Själv har jag klarat mig ganska bra på svävande ”Vi får se hur det blir” när jag blir tillfrågad om jag vill ha barn. Det är ju även 100% sant och sätter effektivt stopp för konversationen. Dessutom blir ingen upprörd och jag kan fortsätta vara sams med den klantiga frågaren, så länge vi pratar om andra saker.

Förhoppningsvis funkar de luftiga svaren. Men vissa människor utan hyfs och fingertoppskänsla kommer att gå på som ångvältar i alla fall. Då tycker jag att man kan vara brutal mot dem. Alternativt ljuga. Eller både och.
”När du frågar om jag är gravid känns det som att du säger att jag är tjock, och det gör mig väldigt ledsen”.
”Har du tänkt på att det där kan vara en känslig fråga? En kompis/kollega/släkting till mig har fått 6 missfall och hon börjar gråta när någon frågar henne om barn”.
”Antingen vill jag inte ha barn. Eller så kan jag inte få barn. Inget av det vill jag diskutera”.
”Jag vill inte ha barn, men visste du att vart sjätte par lider av ofrivillig barnlöshet? Tänk om det hade varit så för mig. Då hade du gjort bort dig rejält nu”.

Sura svar ska man dock undvika när det gäller människor man måste hålla sams med, i synnerhet arbetskamrater. Jag skulle nog bara överväga att ge brutala svar om exempelvis en granne eller släkting ställde alltför närgångna frågor för åttonde gången. Kanske inte ens då. Jag är en ganska snäll och mild person till vardags, även om det inte alltid märks i bloggen.

Vår tyska läkare Dr. B berättade om en patient som valde brutal ärlighet. Vid en släktmiddag, när hon hade fått den hundrasjuttiofemte frågan om när det var dags för smått, fick hon nog och skrek ”Vi försöker få barn sedan X år, men det går inte”. Alla såg granatchockade ut (Dr. B:s uttryck) men sedan slapp hon fler frågor. För den som klarar av att andra känner till infertiliteten kan det nog vara skönt.

Hursomhelst kan man ju alltid tänka hur elaka saker som helst, bara man klarar av att vara artig och civiliserad mot sin omgivning. Här är mina favoriter, som absolut inte ska uttalas högt:
”Jag är ofrivilligt barnlös. Du är dum i huvudet. Jag kan göra IVF”.
”Om jag ska ha barn? Mitt sexliv är utmärkt, tack. Och hur står det till med ditt?”
”Nä, jag är inte gravid, är du?” (Funkar bäst om påflugna frågeställaren är en man eller en kvinna över 50, d.v.s uppenbart inte gravid).

Hur hanterar du oförskämda frågor, om barn, graviditeter eller något annat?

 

Kärleksbarn

Kärt barn har många namn. Omtalade företeelser har också många benämningar. I västvärlden verkar allting som har med sex, fortplantning och halvförbjudna kärleksrelationer att göra, ge upphov till myriader av synonymer.

En gång i tiden betydde begreppet ”kärleksbarn” att det var ett barn som hade avlats utanför äktenskapet men av två personer som älskade varandra. Ordet härstammar från mitten av 1800-talet, en tid då utomäktenskapligt sex var straffbart enligt Svea Rikes lag, men avkriminaliserades strax därefter. Lite suspekt var det alltså med ett kärleksbarn, men mer och mer tolererat allteftersom forntiden blev modern tid.

När någon nuförtiden pratar om kärleksbarn handlar det enbart om ett barn som kommer till i ett kärleksförhållande och få lägger någon vikt vid föräldrarnas äktenskapliga status. När kronprinsessan Victorias graviditet tillkännagavs 2011, förkunnade Herman Lindqvist att kronprinsessan Victoria är ett kärleksbarn, liksom barnet hon bar. Med detta menade han naturligtvis inte att Victoria är född utom äktenskapet, eller att hon själv väntade barn med någon annan än sin lagvigde make, utan att hon, till skillnad från så gott som alla andra tronföljare genom tiderna, är barn till föräldrar som valt varandra av kärlek.

Och det är ju fint. Kärlek. Människor älskar varandra och så blir det barn.

Men sedan har vi oss andra. Vi som inte kan älska fram ett barn, för vi har trasiga äggledare eller dålig äggreserv eller slöa spermier eller något annat medicinskt problem som gör att vi kan ligga hur mycket som helst med vårt hjärtas älskade utan att det blir något barn. Framgången i fertilitetssammanhang är helt oberoende av intensiteten i den heterosexuella kärleken, för den som är medicinskt infertil.

Här någonstans blir det intellektuell härdsmälta hos många tyckare som saknar insikt om innebörden av ofrivillig barnlöshet. I en artikel i en skvallertidning, som jag lyckligtvis inte har klarat av att googla fram igen, antyddes det elakt att en kvinna i ett europeiskt kungahus (jag minns inte vilket) hade ett ytterst dåligt förhållande till sin man och att samtliga deras fyra barn hade tillkommit ”genom IVF”. Vi som faktiskt har gjort IVF vet ju att den som får fyra barn på det sättet förtjänar den största guldmedalj som världen har skådat. Skvallerjournalisten hade antagligen ingen koll och menade nog insemination. Vilket inte heller ändrar grundförutsättningen. Artikeln var tramsig och förolämpande i vilket fall, för kungligheterna i fråga och för alla som genomgår fertilitetsbehandlingar. Relationers värde mäts inte i hur barnen blir till. Barns värde mäts inte i hur de blir till.

Om ett kärleksbarn är ett barn vars föräldrar älskar varandra, så är IVF-barn kärleksbarn i väldigt hög utsträckning. Utan min man hade jag inte orkat kämpa så här för barn. Utan vår kärlek hade det inte blivit en enda spruta i magen.

Egentligen är hela benämningen tramsig. Varje barn är ett mirakel, oavsett föräldrarnas relation. Varje människa är värdefull. Det är långt viktigare att se till att varje barn får en kärleksfull och trygg uppväxt, oavsett om det är med biologiska, adoptiv- eller bonusföräldrar, oavsett om föräldrarna är en, två eller flera. Föräldrarnas inbördes förhållande är sekundärt. Och ingenting som utomstående ska spekulera i, någonsin.

 

Läs mer om etymologin för ”kärleksbarn” och hur samhällets syn på kärlek och barnavel har ändrats de senaste århundradet:
Barnen får bära våra normer av Linnea Hanell, Språktidningen oktober 2011.

Skuld, skam och stolthet

Det är en djupt existentiell handling, det här med att försöka sätta nya människor till världen. Är det därför som det blir så trassligt och motstridigt med känslorna?

Att genomgå assisterad befruktning (oavsett om man gör det som ensamstående eller som singel, om det är egna könsceller eller donerade) är att sätta sin hälsa och sitt välbefinnande på spel av kärlek till ett barn som ännu inte finns. Jag tycker att det är en vacker handling. Ändå har flera i min närhet, av de få som vet om vår ofrivilliga barnlöshet, utgått ifrån att jag skäms över behandlingarna, att IVF:andet är någon som ska hyschas och smusslas med. Så är det inte. Jag vill inte prata om IVF, för att jag inte vill prata om min barnlängtan. Det här med att jag vill bli mamma är det privata för mig, någonting som jag inte vill att andra ska snoka i.

IVF-behadlingarna är jag närmast stolt över. Vi älskar vårt ännu icke-existerande barn så mycket att vi är beredda att genomgå alla dessa plågsamma undersökningar och behandlingar. Jag skäms inte över vår infertilitet. Jag känner ingen skuld. Jag lägger ingen skuld på min man heller, trots att infertiliteten är i hans kropp (men eftersom ingen verkar veta vad den beror på så är det ju inte hans fel). Det finns inget i detta att skämmas för. Arg är jag ofta, men skam och skuld finns det inte plats för.

Men jag har förstått att åtskilliga som är ofrivilligt barnlösa genomgår faser av skuld och skam. Jag har haft förmånen att ta del av många personliga berättelser om infertilitet, via TV, radio, tidningar och inte minst bloggosfären. Ofta, ofta finns det det en bismak av skam och skuld i dessa berättelser. Att den i paret som har den medicinska diagnosen ger sin partner en chans att lämna relationen. En rädsla att möta någon man känner i fertilitetsmottagningens väntrum. En rädsla att någon ska få reda på hur det står till. Jag läste i en tysk tidning om en kvinna som fått barn med hjälp av IVF för 18 år sedan, men som aldrig kunde tänka sig att berätta för sonen hur det hade gått till, för att han skulle känna sig ”konstig” då.

Jag försöker förstå vad det här betyder, och nu känner jag att jag måste skriva försiktigt. Vi infertila genomgår en existentiell kris i barnlösheten och de känslomässiga reaktioner man har, är just känslomässiga och varken förnuftsstyrda eller kontrollerbara. Jag vill inte lägga sten på börda genom att säga åt någon att skuldkänslor är fel, för man känner vad man känner, rationellt eller ej.

Själv har jag känt mig misslyckad åtskilliga gånger. Reproduktion är en av de mest grundläggande biologiska drifterna. Vilka är vi, om våra gener dör med oss? Varför lyckas inte vi med det där som tonåringar gör av misstag på fyllan? Men från känslan av misslyckande har jag aldrig gått till skam eller skuld. Jag funderar över vad det beror på. Till viss del kanske det handlar om att jag försöker se verkligheten som den är, och inte som jag vill att den ska vara. Vi har inga barn och det är svårt för oss att få dem. Så är det, och utöver IVF kan vi inte göra skvatt något för att påverka situationen. Vi är fria från ansvar, och därmed från skuld. Vi kämpar så gott vi kan.
Men jag vet att alla inte känner så.

Vad kan man göra åt det här? För inte ska ofrivilligt barnlösa behöva leva med skuld och skam ovanpå all sorg och förtvivlan?

En som har gjort något riktigt bra är Klara Zimmergren (Klara från Mia & Klara). Hon har berättat om sin ofrivilliga barnlöshet, IVF:er och slutligen adoption. Hennes motstånd mot att berätta handlar om att hon inte vill framstå som en av de ”lyckade”, till skillnad från oss som fortfarande är barnlösa. I sitt sommarprat (rekommenderas!) avslutar hon med de befriande orden ”Ibland blir det inga barn, men det är okej ändå. Vi är okej ändå”.

Och så vill jag skrika ibland. Jag är ofrivilligt barnlös, men jag är okej ändå!

Vad tycker du?
Har du upplevt skuld eller skam i samband med ofrivillig barnlöshet? Tror du att det är skillnad om man är den i ett par som är drabbad av medicinsk fertilitetsnedsättning? Om du inte har berättat för omgivningen, vad är orsaken? Om du har berättat, tog det tid innan du gjorde det? Hur blev reaktionerna? Om du inte är eller har varit ofrivilligt barnlös själv, hur ser du på andras infertilitet? Samma fråga kan nog ställas till personer med fertilitetsproblem, för den delen.

 

Fotnot:

Klara Zimmergren ska ge ut en bok, vilket hurslutardet har skrivit om. En intervju med Klara Zimmergren finns i tidningen Kupé, nr 5 maj 2014.

Om manlig barnlängtan i Dagens Nyheter

Jag har ju ganska länge tjatat om vikten av att även se männen i infertilitetsdiskussionerna. Därför tycker jag att det är fantastiskt bra att Dagens Nyheter just nu har en artikelserie om det manliga perspektivet på ofrivillig barnlöshet. En del av artiklarna är litet intetsägande för oss som är veteraner i IVF-världen, men jag uppskattar intervjuerna med experter, speciellt den brittiske doktoranden Robin Hadley som har undersökt barnlösa brittiska mäns hälsa, samt barnmorskan och forskaren Marianne Johansson som har studerat ofrivilligt barnlösa mäns upplevelse av infertiliteten.

Artikelserien nämner även att dålig spermakvalitet kan vara en indikation på underliggande sjukdom och att män ofta undersöks för lite i utredningarna (vilket jag har bråkat om tidigare och som inte var nytt ens då).

Bra att diskussionen förs i en av Sveriges största dagstidningar. Synd att vi har så lång väg kvar att gå innan vi når en jämställd fertilitetsvård. Så outsägligt sorgligt att infertilitet fortfarande ses som skamligt, för män såväl som för kvinnor.

Alla ofrivilligt barnlösa män – stå på er! Er barnlängtan ska tas på allvar, liksom era eventuella hälsoproblem. Allt annat vore en skam för ett rikt civiliserat land.

Därför är jag republikan

Tyska skvallerpressen älskar svenska kungahuset. Rätt mycket för att Silvia är född i Tyskland och ganska mycket för att Sverige ses som gulligt och alldeles lagom exotiskt utländskt. Så när Madeleine hade fått sin dotter kikade vi lite på förstasidorna för att se vad tidningarna skulle skriva. Nu visade det sig att pressläggningen var sådan att tidningarna inte hade hunnit skriva något om den svensk-amerikanska prinsessan än. Det handlade om en annan furstlig linje. Monacos.

Neue Post, tysk veckotidning, februari 2014.

Neue Post, tysk veckotidning, februari 2014. Text: ”Ännu ingen arvinge i sikte. Så kan han inte fortsätta med Charlene. Furst Albert, Ska han göra en annan kvinna till furstinna?”

Bilden ovan är ett foto av veckotidning Neue Posts förstasida, taget 22 februari. Den stora bilden visar furst Albert av Monaco och hans fru Charlene. De har inga gemensamma barn. För en furste är inomäktenskapliga barn nödvändiga för att säkra tronföljden. Man kan liksom inte rekrytera en lovande ung medarbetare från firman för att ta över chefsposten. Chefsposten ärvs. Punkt.

Neue Post insinuerar att deras barnlöshet kommer att leda till att Albert skiljer sig från Charlene och skaffar sig en ny, fertil fru.

Eftersom en furstinnas främsta uppgift är att sätta tronarvingar till världen, gissar jag att de har försökt få barn ända sedan bröllopet i juli 2011. Det är nästan tre år sedan. Man hinner gråta många gånger av barnlöshetsförtvivlan under tre år. Hur många IVF-cykler orkar man på tre år?

Barnlöshetssorg kan vara avgrundsdjup. Hur förtvivlad är då inte sorgen hos den kvinna vars ofrivilliga barnlöshet inte bara är en personlig saknad utan även ett misslyckande i att uppfylla sin plikt mot en hel nation? Jag kan bara gissa vad monegaskiska skvallerpressen skriver om Charlene.

Därför är jag republikan. För att ingen kvinna, oavsett hur krönt med juveler hon är, någonsin ska behöva känna att det är hennes plikt att sätta barn till världen.

(Och så har vi ju den där fina demokratiaspekten. Är det inte ganska piffigt att rösta fram sin statschef istället för att hen föds till det? Bara en tanke).

Fotnot: Fram till 2002 gällde ett fördrag mellan Monaco och Frankrike som sade att om huset Grimaldi, det nuvarande furstehuset, inte regerade i Monaco så skulle landets suveränitet upphöra och det skulle på nytt ingå i Frankrike. Det fördraget är upphävt nu. Annars hade stackars Charlene inte bara behövt föda en tronarvinge utan dessutom upprätthålla Monacos självständighet. Stor press i den äktenskapliga sängen.

Tillägg: Om rubriken känns bekant, är det för att den är lånad från titeln på Vilhelm Mobergs agitationsskrift för republik i Sverige.

Försvarstalet: förtydligande och fotnot

Det blev stor respons på mitt senaste inlägg, den ofrivilligt barnlösas försvarstal, så jag kände att jag behövde skriva mer om sammanhanget.

Några kommentatorer har frågat om jag verkligen har behövt bemöta dessa påståenden själv. Ja och nej. Ingen enskild har någonsin sagt alltihop till mig personligen i ett och samma samtal. ”Du”-tilltalet är ett retoriskt grepp. Det här var mitt vrål av frustration som jag har samlat på mig under lång tid.

De flesta som har fällt sårande kommentarer har gjort det i all välmening. Jag kan bli sårad eller arg ändå. Att folk har koll på grundläggande fakta innan de har åsikter tycker jag inte är för mycket begärt.

Ja, jag är känslig. Jag genomgår en existentiell livskris här. Man blir känslig då. Jag har lärt mig att inte ta illa vid mig när människor som inte känner till vår ofrivilliga barnlöshet säger korkade saker. Enbart våra närmaste släktingar och allra bästa vänner vet, och det är när de säger välmenande men faktamässigt befängda saker som jag blir arg. De försöker ge oss råd, men har inte den blekaste aning om vad det handlar om. Bra jobbat, liksom.

Sedan har vi nästa kategori: journalister och politiker som uttalar sig i opinionsbildande eller styrande roller. De måste ha sina fakta rätt. Det är deras förbannade plikt.

Vi kan ta det påstående för påstående:

Slappna av / skaffa hund / adoptera: Detta är typiska exempel på sådant som folk kan säga i all välmening, med huvudena sympatiskt på sned. Det kan likförbannat såra, och den som vill hjälpa ska inte såra.
”Men om ni slappnar av…?” fick jag höra av en närstående som precis hade fått veta om min mans dåliga spermiekvalitet. Jag började gråta och ylade ”vi har faktiskt ett medicinskt problem här”. Man kan inte slappna av och få signifikant bättre spermier. Inte med min mans värden.
Att adoptera fungerar för en del. Men det är inte en lätt eller snabb lösning. Det tar tid och kostar pengar och kräver långa utredningar. I vårt fall är det kanske helt omöjligt, eftersom vi flyttar mellan länder. Varje person som har frågat om adoption har blivit förvånad när jag har berättat om hur svårt det faktiskt är. Det finns inga mängder med föräldralösa barn i världen, vilket i grunden är bra. Men det gör adoption svårare.
”Skaffa hund” tillhör de mer bisarra råden. Jag har nog aldrig blivit sårad av det, men det är bara ett så korkat förslag, speciellt till en pälsdjursallergiker. Hade vi velat (och kunnat) ha en hund hade vi naturligtvis haft en hund.

Av allvarligare karaktär är de påståenden som journalister och politiker och andra med maktposition kan komma med.
Att tära på vårdresurserna. Ja, det är ju vad precis alla politiker med makt implicerar, eftersom IVF och fertilitetsvård är självfinansierat eller begränsat i alla länder jag känner till. Hela västvärlden behöver fler barn. Speciellt Tyskland. Och inget land som jag känner till låter läkare avgöra hur många subventionerade IVF-försök ett par ska få göra. Överallt är det begränsat antal försök, egenfinansiering och åldersgränser som bara är påhittade.
Självförvållad barnlöshet. Implicit är det ju vad som antyds, eftersom man måste finansiera vården helt eller delvis själv. Flera IVF-bloggare har berättat att personer i deras närhet har antytt att de med stress orsakat sin barnlöshet. Se även ”slappna av” ovan.
Den som är infertil ska inte ha barn. Just den skarpa formuleringen har jag nog bara sett i anonyma kommentarsfält. Men tanken att det finns en högre mening med infertiliteten lever stark i många inflytelserika organisationer, exempelvis katolska kyrkan. Troende katoliker får inte göra IVF, för det anses vara mot Guds vilja. Katolska kyrkan är ingen liten pseudosekt, det är världens största religiösa organisation, med inte så lite politiskt inflytande. Sekulära byter ”Gud” mot ”naturen”, men den illvilliga icke-logiken är kvar.
Barn är inte det viktigaste i livet. Detta sägs oftast av journalister i fertilitetsdiskussioner. Det är ett väldigt konstigt påstående, för det här med att fortplanta sig är ju ändå en av de grundläggande biologiska drifterna. Alla vill inte ha barn, men en del vill det väldigt gärna. Jag begriper inte varför det är svårt.

Och så har vi det där med barnlöshet som lyxproblem. Alla sjukdomar man inte dör av kan betraktas som lyxproblem, om man saknar empati och vanligt vett. Återigen är det mest en kommentarsfältskommentar, men implicit finns påståendet där när det ifrågasätts varför det är viktigt med biologiska barn (Svar: För att det, även genom IVF, är lättare än alla andra sätt. Se ”adoption” ovan) eller varför man mår så dåligt psykiskt av återkommande misslyckanden. En närstående slängde ur sig att det där med IVF hade blivit ”som en trend”. Det är inte så jag ser det, kan man säga.

Så. Jag behöver mitt försvarstal. Jag behöver vråla i bloggosfären, för att samla mod och kraft för att orka försvara mig i skarpt läge. Skarpt läge kommer, oftare än jag hade anat.

Den ofrivilligt barnlösas försvarstal

(Mitt försvarstal, att framföra närhelst någon ifrågasätter mina ansträngningar för att bli mamma. Samtliga påståenden jag bemöter är sådant som människor har sagt till mig, journalister har skrivit i tidningar eller människor har uttryckt i kommentarsfältsdiskussioner apropå fertilitetsbehandlingar. ”Du” i tilltalet är naturligtvis inte den genomsnittliga bloggläsaren, för just du går nog igenom något liknande just nu. Se det som mitt arga vrål till ett oförstående samhälle).

Du säger att jag borde slappna av lite, så kommer det att lösa sig.
Jag tycker att du borde läsa en grundkurs i biologi. Eller en barnbok om hur bebisar hamnar i mammas mage. Man kan inte spänna äggledarna så att ägget inte kommer igenom. Det funkar inte så. Kvinnor har blivit gravida i slaveri, under krig och efter våldtäkt. Lite vardagsstress sätter inte ner fertiliteten. För att bli gravid krävs att en spermie möter ett ägg, embryot delar sig och fäster i livmoderslemhinnan. Om det vore så lätt att hindra graviditeter med mild stress hade det inte behövts preventivmedel i världen. Om vardagsstress kan utlösa missfall hade abortdebatten varit överflödig. Vi har ett medicinskt problem här. Att slappna av är ungefär lika effektivt mot medicinsk betingad barnlöshet som mot benbrott.

Du föreslår att jag ska skaffa hund istället.
Min man är pälsdjursallergiker, men tack för att du påminde mig om att jag inte bara är ofrivilligt barnlös utan även ofrivilligt husdjurslös. Och allvarligt talat, om du inte kan se skillnad på en valp och ett barn har du större problem än jag.

Du säger att jag tär på vårdresurserna.
Så du vill prata ekonomi nu? Låt oss då prata ekonomi. Västvärldens absolut största ekonomiska problem är den sjunkande nativiteten. Allt färre unga ska försörja allt fler äldre. Det är jättebra att sjukvården kan hjälpa människor till ett längre liv. Men då behövs det även barn som kan växa upp för att ta hand om de äldre. Här har du oss, ett friskt och välfungerande par i yngre medelåldern som med hjälp av en behandling för bara några tiotusentals kronor skulle kunna sätta en ny frisk och välfungerande framtida skattebetalare till världen. Har samhället råd att inte låta alla som så önskar få fertilitetsbehandling?
(I Tyskland betalar man dessutom hälften av behandlingskostnaderna själv, för maximalt tre behandlingar. Den ekonomiska kostnaden för samhället är högst marginell).

Du antyder att min barnlöshet är självförvållad.
Ja, jag gifte mig ju frivilligt med min man, och han har dåliga spermier. Men det är inte självförvållat av honom. Så om du inte antyder att jag borde lämna min man, vilket vore oförskämt i överkant av dig, kan jag faktiskt inte göra något annat än det jag gör, nämligen IVF-behandlingar.
Barnlöshet är väldigt sällan självförvållad. Även i de fall då infertiliteten beror på något som man rent teoretiskt hade en viss kontroll över, som obehandlad klamydia, måste vi ställa oss frågan hur länge man ska straffas för tidigare misstag. De flesta tycker att det är självklart att den som klättrar upp på Mount Everest, och sedan ramlar ner från en klippa, har full rätt till sjukvård och fullständig rehabilitering. En sådan skada är långt mer självförvållad. Varför skulle en skadad bergsklättrare ha rätt till rehabilitering till full funktionalitet (och inte bara minsta möjliga, för att kunna utföra något jobb i samhället), om en person med en fertilitetsrelaterad skada inte har det?

Du tycker att jag borde adoptera istället, för det finns ju så många föräldralösa barn i världen.
Jag har en glad nyhet till dig: det finns inte alls så många föräldralösa barn i världen längre. Det finns barn som far illa, ja, men få som är helt utan familj. Ofta finns det åtminstone en moster eller farbror eller farmor som kan ta hand om barnet. Dessutom är det så att även de fattigaste länderna har en växande medelklass av välmående människor som också kan drabbas av barnlöshet och gärna adopterar ett barn. Mängden barn som behöver en ny familj i ett fjärran land är helt enkelt inte så stor. Just därför är adoptionsköer så långa, och de länder som adopterar bort barn kan ställa stora och ibland märkliga krav på de blivande adoptivföräldrarna. Att de inte ska vara för gamla (oftast några-och-fyrtio maximalt) är ett vanligt krav. Den som börjar en adoptionsprocess efter 35 kanske inte hinner adoptera innan åldersfristen löper ut. I vårt speciella fall är det även så att vi ju skulle behöva genomgå adoptionsutredning i Tyskland, för det är här vi bor. Men vi vet inte hur länge vi kommer att bo kvar. Vad skulle hända med vår adoptionsköplats om vi flyttar till ett annat land mitt i processen? Kan man ens bli godkänd om man är en världsvagabond?

Du menar att barn inte är det viktigaste i livet.
Har du barn? Ja? Är de viktiga för dig? Älskar du dem? Såklart du gör, du är ingen ond människa. Skulle du bli helt förstörd om de råkade illa ut? Självklart. Tänk dig nu att dina barn inte finns. Skulle ditt liv bli tomt? Ja? Kan du respektera min längtan nu?
Är du frivilligt barnlös? Jamenvisst, det är ditt val. Jag påstår inte att du skulle bli lyckligare som förälder. Vad som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så är det. Det finns nog annat i ditt liv som är viktigare. Vad är det? En hobby, din partner, ditt jobb, ett älskat husdjur? Tänk dig nu att detta viktiga i ditt liv är ouppnåeligt av behandlingsbara medicinska skäl. Och ett surkart nekar dig behandling med motiveringen att din dröm och strävan inte är det viktigaste i livet. Är det okej?

Du tycker att infertilitet är naturens sätt att visa att individen inte ska fortplanta sig.
Har du genomgått någon medicinsk behandling alls? En lagad tand, poliovaccin, antibiotika mot en infektion, en blindtarmsoperation? Vilket som helst av dessa tillstånd kunde obehandlat ha lett till stort lidande eller rentav död. Borde du ha avstått behandlingen, eftersom sjukdomen är ett sätt för naturen att visa att du inte är livsduglig? Om inte, varför är vissa medicinska problem tillåtna att behandla, när andra inte är det? Varför tycker du att ofrivillig barnlöshet är annorlunda än annat medicinskt betingat lidande?

Du säger att jag har ett lyxproblem.
Jag tycker att du behöver lära dig vad empati är.

Uppdatering och fotnot: Efter all respons (tack för allt beröm!) kände jag att det behövdes ett lite längre förtydligande om de situationer i vilka jag har mött påståendena, eftersom alla mina försök till svar blev så bloggpostlånga. En dag ska jag lära mig skriva kortfattat. Men den dagen är inte idag…