Tag Archives: skaffa hund istället

Om karriärråd vore som fertilitetsråd

Vi ofrivilligt barnlösa får så många råd som vi aldrig bad om. Ofta är de helt befängda. Speciellt om man tänker sig att det handlade om något annat man gärna vill i livet, som att hitta ett bra jobb.

Så vi tänker oss det nu. Du letar efter drömjobbet, och din inte speciellt finkänsliga kompis, som råkade ramla in på sitt jobb av misstag, ska dela med sig av livsvisdomen:

– Slappna bara av. Tänk inte på att du söker jobb, gör bara det som känns naturligt.

– Du vet väl att man måste skicka in en ansökan eller ha kontakter för att få ett jobb?

– Du borde söka jobb i en helt annan bransch. Då lossnar det nog ska du se och så ramlar drömjobberbjudandet ner i brevlådan direkt.

– Sluta läsa webbsidor om hur man skriver det perfekta CV:t och optimerar sina ansökningsbrev. Du blir bara ledsen av det.

– Min systers grannes kompis gjorde akupunktur och sedan fick hon drömjobbet. Det borde du också testa.

– Om du skaffar hund kommer du att hitta ditt drömjobb direkt.

– Jag har hört att hostmedicin är bra när man söker jobb.

– Du spänner dig nog. Skicka inte så många ansökningsbrev. Du får inte vilja det här för mycket.

– Har du tänkt på att volontärarbeta istället?

– Du kanske inte borde ha ett jobb alls. Det är nog inte meningen.

Nä, att söka jobb funkar nog inte så… Ingenting fungerar nog så.

Annonser

Att längta lagom mycket efter barn

Jag tror att alla som kämpar med IVF har känt sig ifrågasatta någon gång (eller ofta). Av politiker som försvårar behandlingar genom krångliga regler, av okunniga journalister som skriver förvirrade skräckreportage om barngalna kvinnor, och av bekanta som kläcker ur sig de mest sårande saker (”ni kan väl skaffa hund istället” brukar vara en favorit).

Man får helt enkelt inte längta för mycket efter barn. Inte så där mycket så att man börjar äta konstiga mediciner och sticka sprutor i sin egen kropp och underkasta sig hundra tusen gynundersökningar. Då är man konstig. Hysterisk. Borde skaffa hund istället.

Sedan har vi dem som aldrig har känt någon barnlängtan. De som kanske tidigt bestämde sig för att de inte ville ha barn, och som aldrig har fått skäl att ompröva det. I mainstreamsamhällets ögon är det inte heller okej. I alla fall inte för kvinnor. För några månader sedan blev Pia Sundhage (fotbollstränaren, f.d. fotbollsspelaren) intervjuad i en stor tidning, jag minns inte längre vilken. Rubriken var ”Jag vill inte ha barn” eller något liknande. Som om det är det intressantaste man kan säga om henne. Frivilligt barnlösa (i synnerhet kvinnor) misstänkliggörs och det spekuleras i huruvida de är själviska, bittra eller bara konstiga.

Det här stör mig något oerhört. Att det finns en ”lagom” nivå av barnlängtan som man ska hålla sig till. En normgodkänd barnlängtan. Enligt mina empiriska observationer, verkar det som om de här kriterierna ska vara uppfyllda för att man ska få längta efter barn:

– Man ska vara kvinna. (Män får inte längta jättemycket efter barn. Det ses som konstigt. Eller i alla fall något man aldrig pratar om).

– Man ska dessutom vara född till kvinna. (Transsexuella tvångssteriliseras, vilket i sig är så upprörande att det är helt obegripligt att det har fått fortgå så länge. Det finns ett ord för sådan verksamhet, men jag bor i Tyskland så jag skriver det inte).

– Man ska leva i ett långvarigt heterosexuellt förhållande. (Att ensamstående och  homosexuella också kan längta efter barn verkar komma som en överraskning för många. Om de inte bara avfärdar tanken som absurd).

– Tillåten ålder att längta efter barn är 25-38 år. (Både äldre och yngre brukar bli rejält fördömda i mainstreamsamhället. Som om barnlängtan slår till vid en viss ålder, lika för alla).

– I denna ålder är det å andra sidan obligatoriskt att längta efter barn, om alla ovanstående kriterier är uppfyllda. (Annars ses man som bitter eller konstig, se ovan).

– Barn ska tillverkas medelst vaginala samlag hemma i sängen. (Vi som kämpar med IVF har nog alla fått höra olika varianter av hur IVF tär på vårdresurser, eller är mot Guds vilja, eller bara är ”onaturligt” så där i största allmänhet).

Alla vi som inte håller oss inom dessa snäva ramar blir ifrågasatta. Varför? Vem har med min barnlängtan att göra, egentligen?

En av de mest överraskande insikter jag fått efter åren av ofrivillig barnlöshet är denna: Jag känner lika mycket sympati för de frivilligt barnlösa som för de ofrivilligt barnlösa. Barnlängtan är personligt. Ingen annan har rätt att bestämma vilken längtan som är lagom och acceptabel. Ingen utom jag vet hur det känns inne i just mig.

Och nej, att skaffa en hund är inte samma sak.