Tag Archives: sorg

Första april

Stora skämtardagen idag. Facebookflödet fylls av skojfriska väninnor som tillkännager sina ”graviditeter”.

Deras skämt. Min livsångest.

Annonser

Två tusen dagar senare

Minus i måndags. Minus och blod i tisdags. Femte återföringen, femte minuset.

Jag blödde inte så mycket, bara gammalt brunt blod och lutinus som tillsammans blev en bajsliknande sörja i bindan. Jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient och fortsätta med lutinus ända till testdagen den 31 mars, bara på den där lilla chansen att det fanns en graviditet som blödde och inte producerade hCG.

I torsdags kväll frågade min man om jag skulle testa på fredagsmorgonen. Han hade fått för sig att det var den dagen som var vår testdag. 14 dagar efter återföring testar man i Tyskland, så det var ju ganska logiskt. Och jag blev arg, inte på min man utan på hela situationen med minus och blod och lutinus som gör ont och att vara inte gravid men ändå ruva på något som uppenbart är dött. Så jag testade igen, på ren ilska. Det blev minus igen, såklart. Där någonstans brast det för mig. För första gången i mitt liv gjorde jag inte som läkarna sa. Jag tog inte min natt-lutinus. Tanken på att tvinga in ytterligare en torr tablett i min sköra värkande slida blev bara för mycket. Lutinus gör mig illa. Det smärtar och svider efter varje införande i flera timmar och jag förväntas göra det tre gånger om dagen. Nej. NEJ! Inte mer.

På fredagmorgonen, tolv timmar efter sista lutinustabletten, vaknade jag av riktig mensvärk och klart rött blod. Progestegon hämmar blödningen. Utan progesteron kan det blöda ut.

Vi har fem embryon i frysen. Jag är ledsen. Arg på alla oempatiska skitjävlar. Och så innerligt trött på det här, barnlöshet och alltihop. Det är inte lika illa som efter IVF2 då jag grät i flera månader, men jag är stukad och trött. Det finns ingen ork. När det händer något roligt är jag glad i två minuter. Sedan kommer tårarna tillbaka i ögonvrån. Den oändliga tröttheten.

Jakob Hellman sjöng en visa om något annat som passar nu, om längtan och smärta och att vilja skrika snälla ta mig tusen dagar härifrån:

stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan
(…)

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig härifrån

(Jakob Hellman och Perssons pack, Äkta hjärtan 1991)

Frågan är om ens tusen dagar räcker. Det är mer än två tusen dagar sedan vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. 6 år sedan. 72 månader sedan. 72 besvikelser sedan. Tre äggplock sedan. Fem embryoåterföringar sedan. Fem minus sedan.

Hur många dagar, månader, år, äggplock och återföringar återstår, innan vi har ett barn eller förlikar oss med barnlöshetssorgen för alltid?
Jag är så trött.

På återseende, inte farväl

Det kommer en tid i varje IVF:ares liv då det bara blir för mycket. För mycket sorg, för mycket saknad, för mycket ovisshet, alltför lång väntan och för många runda magar överallt.

Jag tog det senaste minuset hårdare än alla föregående. Jag började gråta på ruvardag tre och slutade inte. Minus och blod kom och gick, och jag bara grät, ibland tills jag inte kunde andas. Det var nästan två månader sedan. Jag hunnit få perspektiv sedan dess. Det har hänt jobbiga saker och helt fantastiska saker (ej fertilitetsrelaterade). Livet är upp och ner och jag är allmänt utmattad av sorg och glädje och allt däremellan.

Många beskriver tillståndet av ofrivillig barnlöshet som att livet är på paus, där barnlösheten är ett mellanläge i väntan på att det riktiga livet ska börja. Och här är jag nu. Mitt liv är satt i väntläge, men jag behövs där. Jag behöver vara min mans kärleksfulla fru, mina föräldrars pigga barn, mina vänners glada kompis och min chefs pålitliga medarbetare. Det går inte om jag samtidigt försöker vara ett ofött barns mamma.

Jag måste välja, och jag väljer resten av livet. Den där delen där andras runda magar inte är ångest, där frågan ”har du barn” besvaras av ett okomplicerat nej och där det finns plats att vara så mycket mer än barnlös. Jag måste sätta barnlösheten på paus för att få plats med något annat alls.

Det kommer att bli svårt, för längtan och sorg kan man inte välja bort. Men jag kan låta tankarna komma och försvinna igen. När smärtan sticker upp sitt tryne kan jag säga jaha där är du. Jag kan i alla fall  välja att inte söka upp den själv.

Vi ska samla ihop oss nu, min man och jag. Glädjas åt allt som faktiskt är bra. Överleva julen. Sedan blir det nya tag. Så småningom blir det nya sprutor i magen, ny ångest och nytt hopp. Men inte nu. Nu gör vi andra saker, nu tar vi en paus, nu hämtar vi kraft i vanligheten, tills vi orkar ett nytt försök.

Tack för allt pepp och all uppmuntran. Ni är fantastiska. Glöm inte det när ni kämpar.

Lev väl, tills vi ses igen.

~~ Ebba

När det värker i hjärtat

Häromdagen skulle jag åka tåg, så jag stod och väntade på en perrong. Det var en tättraffikerad station och många tåg kom och gick innan mitt tåg slutligen anlände. Ganska nära mig på perrongen fanns en pappa och hans son på kanske två år. Pojken älskade uppenbarligen tåg, för varje gång ett nytt anlände till stationen (vilket skedde varannan minut) hoppade han upp och ned av glädje. Pappan satt på huk bredvid sin son, pekade och pratade. Och sonen var lycklig. Han sprang på perrongen och pappan fångade honom mjukt innan han kom i närheten av något farligt. De var båda så lyckliga.

Sådana scener av glädje gör att sorgen bränner till i mitt hjärta.

Det är så märkligt hur man reagerar. Det var länge sedan gravidmagar och mammor med barn fick det att sticka i hjärtat på mig. Det är som att jag har vant mig. Min mage är platt och inget litet barn kallar mig mamma. Det gör ont, men den smärtan är konstant.

En lycklig pappa med en tåggalen son, däremot. Det krossar mitt hjärta. Jag vill så gärna att min man ska kunna stå på en perrong med vårt barn, titta på tågen tillsammans, och vårt barn ska hoppa av glädje för vartenda tåg som kommer till stationen. Jag vill att de ska vara lyckliga tillsammans, över något så trivialt och fantastiskt som tåg.

Jag vill att min man ska bli pappa, för han skulle bli den allra bästa pappan i hela världen. Mitt hjärta värker för hans skull.

Regina Spektor sjunger visserligen om romantisk kärlek, men längtan är längtan likafullt. (Ber om ursäkt för den spanska textningen, men tyska youtube är så hårt reglerat att alla officiella videor är borttagna och oåtkomliga).

I got lost in the sounds I hear in my mind
All these voices I hear in my mind
All of these words I hear in my mind
All this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart

Regina Spektor, Fidelity

Nä, det var väl inget då. Testdag.

Blodprovet lämnades i morse.  Vår klinik är så effektiva så att de skickar provet till labbet samma förmiddag och får resultatet efter lunch.  Och det var jättenegativt.  Så var det sagt.

Ombra mai fù

di vegetabile,

cara ed amabile,

soave più.

Aldrig har det funnits någon skugga

av en växt

mer kär och älskvärd,

eller vänlig.

På vårt program står långa skogspromenader och mysiga hemmakvällar.  Vi kanske inte kommer vara så aktiva här på ett tag, fast Ebba säger att hon har inlägg som hon vill skriva klart så det gör hon nog också när hon vill och orkar.  Inget datum satt för nytt IVF och så vill vi nog ha det de närmaste månaderna också.

Som en fenix ur askan. Eller att vara en brännskadad fågel.

Jag tyckte att vi klarade oss så bra. Det blev ett minus. Det blev blod. Det blev djävulusisk mensvärk. Men vi tog det med fattning och ruvarlugnet höll i sig. Besvikelse, ja. Sorg, ja. Men vi hade ju fyra små embryon i frysen och vi var friska och någorlunda unga och allt skulle ordna sig, fast bara inte just nu.

Det var på fredagmorgonen, när det obligatoriska graviditetstestet hade blivit precis så tvärminus som vi trodde. Bägaren med urin var så uppblandad med mensblod att jag trodde att testet skulle gå fel och vägra visa ens kontrollstrecket. Men det blev ett tydligt minus och vi var ledsna men lugna.

Sedan kom vändpunkten, ångestbrytpunkten. Det var på kvällen, tillsammans med andra människor där man förväntas vara social och glad. Något hände, några ord i fel situation, och all vår sorg och förtvivlan bubblade upp på en gång. Vi gick på autopilot och ingen av oss minns den följande timmen. Vi pratade, skrattade. Betedde oss som vanliga normala människor som kan prata och skratta och andas, fast jag hade tunnelseende och hjärtklappning och inte minns ett ord av det jag sade. Till sist flydde vi ut i friska luften, men mest av allt bort från alla andra människor. Vi promenerade långt och jag var arg och ledsen. Jag grät så att tårarna sprutade på Lille Skutt-vis och snyftningarna ekade mellan husen. När mina tårar var slut var det min man som grät istället. Sedan vandrade vi tillbaka hand i hand med rödkantade ögon för att försöka ta oss igenom resten av kvällen.

Det blev alltså väldigt tårfyllt och ledset till sist. Nu sitter jag här, och är bränd och känslomässigt utmattad. Dags att resa sig som en fenix ur askan. Eller så är jag en alldeles vanlig fågel med brännskadade vingar. Ibland måste man få vara det med.