Tag Archives: spermiemotilitet

Mannen som slutade bada

Ebbas man: Detta är ett ganska långt men förhoppningsvis informativt inlägg, om min syn på fertilitetsproblemen och min upplevelse av diagnosen.

Att bli medlem av ofrivilligt barnlösas klubb är för vissa en gradvis process och för andra en ganska omedelbar.  Om man till exempel redan har en medicinsk diagnos som är kopplad till sterilitet, så vet man samma dag som man bestämmer sig för att skaffa barn, att det inte kommer att gå på det vanliga sättet.

För eventuella andra manliga läsare; en del av er kanske minns den där hälsodeklarationen man skulle fylla i när man gjorde mönstringen. På alla frågor ska man kryssa i ”nej” om man är kärnfrisk, utom den som lyder ”Har du två testiklar i pungen?” eller något åt det hållet.  Förmodligen är frågan formulerad så bara för att man ska hålla sig vaken och för att kunna sätta åt den som inte läser frågorna ordentligt, även om det naturligtvis är ett riktigt medicinskt problem.

I alla fall: hade du kryssat i ”nej” på den frågan eller haft en sjukdom med sterilitet som känd bieffekt hade du antagligen också redan reflekterat lite över det här med sterilitet.  De flesta andra gör det inte.

Så om man inte har någon anledning att misstänka fertilitetsproblem, så är det en gradvis insikt om att det kanske kommer att bli svårt som kommer smygande.  Även om man rent bokstavligen är ofrivilligt barnlös om man inte lyckas första månaden man försöker, är det helt normalt att det inte händer något på flera månader.

Den som blir tokstressad av att inte lyckas på två-tre månader har inte fattat hur den grundläggande biologin och det här med sannolikheter fungerar.    Det är helt normalt även för superfertila par att det inte blir barn direkt de första månaderna, eller att det blir ett så tidigt missfall att man aldrig ens märker graviditeten.

Och det finns så många anledningar till att det inte funkar, någon gång tänker man att man nog råkade vara bortresta från varandra eller helt enkelt inte hade tid eller lust när ägglossningen hände, har man som Ebba lite oregelbunden cykel kanske man inte ens vet när ägglossningen kom förrän långt i efterhand.

Jag minns att vi provade att köpa ägglossningstest efter ett tag, men det vet vi ju nu är ganska överflödigt.  Det var länge sedan vi använde något sånt nu.

Ebba har i andra inlägg (1, 2, 3) skrivit om de första stegen i vår fertilitetsutredning och vårt första IVF, men hon har av naturliga skäl varit ganska kortfattad i vad som hände innan allt det här och hur vi kom fram till vad det egentliga problemet var.  Spermiogrammet som vi gjorde på kliniken var det första egentliga testet vi gjorde på mig.

Sent, kan tyckas, men eftersom vi inte hade några andra anledningar att tro att det fanns något problem, och läkarna som Ebba först pratade med var så monumentalt ointresserade av att prata om min fertilitet innan hon var undersökt, så blev det nu inte så.

Läkaren gjorde klart att om jag använde dopingpreparat (vilket är ett gigantiskt skämt i sig om man någonsin träffat mig och sett mig) så skulle det synas på hormonnivåerna i testet direkt, så det var lika bra att vara uppriktig på den punkten.  Det är tydligen väldigt vanligt bland dopingmissbrukande kroppsbyggare som knaprat anabola sen 20-årsåldern att bli sterila innan de väl kommer upp i familjebildaråldern, som en biverkning, och förvånande många ljuger också om det inför anhöriga eller läkare trots att det är omöjligt att dölja i sådana här prover.

Mitt blodprov var bra, alla hormon- och blodvärden var normala.  Men spermiogrammet (och den första bekantskapen med det röda rummet) gav ett tydligt svar på vad som kunde vara vårt största problem; min spermiemotilitet.  Väldigt få av mina spermier kan simma rakt fram, några  kan simma lite grann, och när man dessutom väntar någon dag (som som bekant behövs om de ska ta sig till rätt ställe själva) så finns det i princip inga användbara spermier alls kvar.

Så här i efterhand kändes det på ett sätt skönt att en gång för alla få veta att det här med att hålla på och följa kalendern slaviskt inte skulle ge några resultat.  Vår chans att få barn utan assisterad befruktning är inte noll, men den är så låg att det är ganska troligt att vi skulle kunna försöka i uppåt tio år utan att lyckas.

Vad kan man göra då? undrade vi.  Tja, man kan väl se till att leva hälsosamt, inte stoppa i sig några gifter.  Som den nötta vitsen, det är synd att man inte röker eller snusar för det hade varit nyttigt att sluta.  Det finns en del som påstår att vissa vitaminer och alternativmedicinska behandlingar kan hjälpa, men de vetenskapliga bevisen för det är så tunna att jag fick intrycket att läkaren nämnde det bara för placeboeffektens skull; han tog inte upp ämnet igen när vi kort svarade att vi bara vill testa behandlingar som man faktiskt vet hjälper.

Jag fick en adress till andrologen.  Om du aldrig hört uttrycket förr så betyder det mansvetare, en person som studerar män, alltså en läkare för manssjukdomar, en snubbolog.

Mottagningen visade sig ligga i en av de tristare förorterna till vår stad, i ett gammalt hus från före kriget, ett par trappor upp i ett nernött trapphus med utsikt över en trafikerad gata.  Det var bara att kliva in och försöka reda ut vad som var problemet med sköterskan i receptionen så gott det gick på tyska.  Ofrivillig barnlöshet som diagnos kallas Kinderwunsch på tyska, barnönskan, vilket jag kunde säga så det underlättade.

Sedan fick jag sätta mig och fylla i hälsodeklarationen.  Det trånga väntrummet var till större delen fullt av äldre herrar, för manssjukdomar som exempelvis prostataproblem drabbar ju nu huvudsakligen äldre män.  Överhuvudtaget vet nog de flesta som jobbar inom sjukvården att den typiska patienten inom de flesta områden (med fertilitetsproblem som ett av få undantag) är en pensionär.

Men sedan fick jag komma in, läkaren pratade som tur var rätt hyfsad engelska, och så fick jag svara på lite grundläggande frågor.  Det blev lite administrativ förrvirring medan de väntade på att få papper faxade från kliniken som de tydligen inte hade fått.  Han fick testresultaten från mina prover och kunde konstatera att spermiogrammet var dåligt men att blodproverna var normala, precis som läkaren på fertilitetskliniken hade sagt.

Så blev det undersökningar.  Jag blev noggrant granskad, med hjälp av handskar och lite småprat, som ju alltid blir lite forcerat när en främmande människa petar på en.  De kvinnliga läsarna förstår nog precis vad jag menar, andra kan väl jämföra med att gå naken till frisören.

Sen blev jag undersökt med ultraljud och förutom att jag har lite klen kroppsbyggnad som en typisk stillasittande skrivbordsjobbare (jag såg nog hur han krafsade dit ”mjukt magparti” på tyska i journalen!) så var det helt enkelt inget synligt fel.  Alla tester och undersökningar pekade i samma riktning, det var fel på mina spermier men det var omöjligt att avgöra varför, för det fanns inget som läkaren kunde se kunde vara ett problem.

Men det vill man ju inte höra som patient.  ”Ja, det är fel på dig, nej, vi har inte den blekaste varför, men det är vanligt att vi inte vet det.”  Jaha, det var väl det då.  Men några barn på det här sättet lär det bara bli om vi har en väldig tur.

Den här tiden var ganska stormig och känslomässig i vår process, i alla fall jämfört med hur det varit tidigare.  Ebba var arg, för det blir hon när världen är orättvis.  Jag var ledsen.  Sen var Ebba ledsen.  Vi grät en skvätt, ibland tillsammans, ibland på varandras axlar, och sen var det dags att blicka framåt.  Vi berättade för de närmaste familjerna nästa gång vi var hemma hos dem i Sverige.  I Ebbas släkt är det här med ofrivillig barnlöshet ett problem som förekommit tidigare, i min är det egentligen inte det, så den känslomässiga responsen vi fick från familjerna var lite olika.  Men de var naturligtvis väldigt stöttande allihop och vi har haft mycket stöd av att prata om det.

Så var det det här med goda råd.  Varning utfärdas till kommentarsfältet på förhand.  Linjen mellan att komma med kloka råd och att lägga sig i för mycket när det gäller ett pars ofrivilliga barnlöshet är hårfin.  Ett mer eller mindre försynt fråga om man har tänkt på X eller provat Y eller undvikit Z  hjälper tyvärr sällan.

Vi var på det hela taget – nästan – förskonade från välmenande råd från andra än de läkare vi frågat.  Faktiskt, vi hade läst på om det här problemet i månader, vi har gått till flera olika läkare, vi är människor med erfarenhet av att söka information och bedöma källors trovärdighet, en helt-apropå-kommentar om vad man borde eller inte borde göra när man försöker skaffa barn, från någon som inte vet särskilt mycket om vårt problem specifikt, det är känsligt.

Jag inser att detta är lite motsägelsefullt, när man tänker på att vi nu diskuterar våra problem halvoffentligt med andra ofrivilligt barnlösa, men vad jag försöker säga är; lyssna in vad det är den andra personen behöver.  Jag tror inte att lösningen på det medicinska problemet står att finna i bloggosfären annat än i helt exceptionella fall.  När vi berättar om vår historia för en vän eller för en anonym läsare i bloggosfären är det stöd och andra människors tankar och reflektioner, inte medicinska råd, som vi letar efter.

Några av de allmänna råd om spermiekvalitet som man dock får som man, via broschyrer, internet, läkare, samt då familj och vänner, har jag ändå känt att det finns någon slags mening med.  Jag gillar att bada.  Eller, gillade kanske jag borde säga.  När vi flyttade in i vår nuvarande bostad fanns där ett stort, rymligt badkar som man kunde tappa upp ett skumbad i och ligga i timmar i.  Ta med sig en roman och avverka ett par kapitel innan badvattet blev alltför kallt.  Så, när vi fick beskedet slutade jag bada.

Spermierna trivs bäst om de förvaras något svalare än kroppstemperatur, och därför hänger testiklarna lite utanför kroppen.  (Eller så var det tvärtom, spermierna fungerar bäst på låga temperaturer för att de förvaras utanför kroppen, i evolutionen är det ofta lite hönan-eller-ägget när det gäller orsak och samband.)  Men alltså ska man inte hetta upp dem i onödan och undvika varma åtsittande kläder, med mera.

Det stora badkaret är huvudsakligen oanvänt sedan vi fick det första beskedet.  Jag tror att jag kanske har badat varmt en gång sedan jag fick första diagnosen.  Nu tror jag inte att det var badandet som var den huvudsakliga orsaken här, för i så fall hade vi ju haft lättare att lyckas med våra tidiga försök som vi började med redan långt innan vi flyttade hit.  Men det kändes bra att ändå testa att göra någonting.  Jag skar ned min (redan ganska måttliga) alkoholkonsumtion en del också, för röker gör jag ju som sagt inte.

Så efter några månader som ägnades åt att vänta och diskutera med de närmaste, var det dags att göra uppföljningstestet.  Vi hade redan fått veta att ICSI var den rekommenderade behandlingen för min typ av fertilitetsproblem, så om inte det andra testet var annorlunda så skulle vi sätta igång behandlingen snart.  Läkaren sa att det förekommer att spermieprov ger väldigt olika resultat, helt naturligt, och att man därför måste göra mer än ett prov för att vara säker på att det inte bara var en tillfällig svacka i spermiekvalitén.

Det andra provet var ännu sämre.  Det blev startskottet för ICSI-behandlingen och vi lämnade in vår ansökan kort efter att vi fått det andra provresultatet.

Jag badar fortfarande inte så ofta, men nu mitt i andra behandlingen, med ett gäng befruktade embryon tillverkade i labbet och åtminstone en trolig tidigare graviditet med tidigt missfall, har jag insett en sak.  Mina spermier duger till att tillverka barn, och det är inte är helt avgörande med högsta möjliga spermakvalitet när man ändå gör mikroinjektion.  Ett par embryon i Ebbas mage och resten i frysen.

Så kanske kommer jag att börja bada igen när jag får lust, men än så länge har det inte hänt.  Jag skaffade en cykel för inte så länge sedan och har börjat cykla en del, vilket jag inte gjorde före våra behandlingar på flera år.

Om du efter att ha läst detta mastodontinlägg känner ett kliande behov av att kommentera cyklingens medicinska aspekter, låt gärna bli, av anledningar som framgått i inlägget, men jag lovar att vara tålmodig.  🙂

Det är inte mig det är fel på, det är dig

Som nog har framgått här på bloggen, är vi ofrivilligt barnlösa för att min man har nedsatt spermiemotilitet, d.v.s. han producerar för få spermier som simmar rakt och lever länge. Och på det viset blir inga barn gjorda utan hjälp.

När beskedet kom kände jag en initial trumf gentemot läkarna. Fram tills dess hade alla verkat anta att det var mig det var fel på, från min husläkares första kommentar om att fertilitetsproblem ska undersökas av en gynekolog, till klinikens utredning som var betydligt mer omfattade för mig än för min man. In your face, fantasilösa sopprötter, vi är faktiskt två som försöker få barn här och det är inte mig det är fel på! Så tänkte jag, den första sekunden. Sedan sjönk vidden av budskapet in. Min man hade ett medicinskt problem som gjorde att vi var barnlösa. Varför? Fanns det en underliggande sjukdom? Och hur skulle IVF/ICSI-processen påverka oss?

Min man blev skickad till en androlog för undersökning. Han blev klämd, känd, blodprovad och ultraljudad. Allt såg bra ut. Inga avvikande värden någonstans. Min man är i fin fysisk form, har en lämplig vikt, lever sunt, röker inte, motionerar lagom och är på det hela taget kärnfrisk. Det är bara spermierna som saknar orienteringsförmåga och livslust, helt utan synbar förklaring.

Under tiden som gick med de extra undersökningarna blev jag arg igen, fast på ett helt annat sätt. Irrationellt och fullständigt ofokuserat. Jag blev arg på allt och alla, som hade mage att påstå att det var något fel på min man. Han är ju finast i hela världen. Fel på honom? Inte på mitt skift!
Fast det är ju nu så, att ingen ilska från min sida får spermierna att simma rakare. Motilitetsproblemen finns där oavsett hur jag känner inför dem. De är ingens fel, eftersom ingen vet vad som orsakat dem.

När det blev dags att berätta för våra närmaste, var jag den som tyckte att vi kunde utelämna det exakta skälet. Vi har ett medicinskt problem, tyckte jag var en bra förklaring. Men min man menade att det var bäst att berätta allt. Och det har han nog egentligen rätt i, om så bara för att undvika mina ilskeutbrott när folk får veta om vår barnlöshet och genast medlidsamt tittar på mig och säger ”så det är fel på dina äggstockar”. Nej, det är inte fel på mig har jag ju sagt. Den biten av ilskan kvarstår oförminskad. Infertilitet är inte enbart ett kvinnoproblem.

Men hur det nu är, så kan jag vara väldigt defensiv gällande våra problem, medan min man har mycket lättare för att skoja om dem.

Att bära varandra när man behöver stöd.

Att bära varandra när man behöver stöd. Chokladen inuti var inte heller så dum.

Alla måste finna sitt förhållningssätt. Vi pratar mycket om vad som händer med oss och vad IVF-processen gör med mig fysiskt och med oss båda psykiskt. Ur något sorts rättviseperspektiv hade man kanske kunnat tänka att om det är hans medicinska problem, så borde det vara hans mage som får alla nålsticken, men så har jag faktiskt aldrig känt. Jag är inte ens arg på vår infertilitet. Det bara är så. Sprutor i magen är en konsekvens, men för just det finns ingen ilska kvar. Arg blir jag när någon påstår att det är fel på min man (fast det egentligen är så), eller bara antar att det är fel på mig (för att det är ett korkat antagande). Jag får ofta ilskeutbrott över okunniga kommentarer om vad som är natuuurligt, eller över tysk religiöskonservativ lag som mest handlar om att göra livet svårt för alla som inte lever upp till den kristdemokratiska heteronormen, vilket inkluderar att man och hustru ska tillverka sina barn hemma med enbart gud som vittne.

Vi tar hand om varandra i den här processen. Och egentligen är det irrelevant i vem av oss som det medicinska problemet sitter. Min man kan inte påverka sina spermier, för han lever redan ett sunt liv. Vi kan kanske avhjälpa vår barnlöshet med IVF på klinik och det gör vi nu. Tillsammans.

Om mig, Ebbas man

Eller ja, jag har ju ett riktigt namn också.  Ebba är också anonym för den delen men det visste ni ju redan.  Baserat på min hustrus högst ovetenskapliga observation heter typ alla män i IVF-svängen Anders, lite som att ”alla heter Glenn i Göteborg”.  Det är ju inte så konstigt att heta Anders i IVF-svängen förstås. Det är ett typiskt 70-talistnamn och ungefär så gamla är ju många IVF-pappor.  Så Anders kan jag ju inte kalla mig som pseudonym i alla fall, det skulle bara bli förvirrande.  Här på bloggen är jag kort och gott ”Ebbas man”.

Mina spermier har nedsatt motilitet, som det heter.  Det är nästan inga av dem som klarar av att hålla sig vid liv ett par dagar medan de simmar rakt fram.  Vilket tyvärr är väldigt viktiga saker att kunna om man är en spermie.

Tänk dig själv att sitta och titta på OS-tävlingarna i simning.  Startskottet går och på alla banor  utom en crawlar atleterna framåt i full fart.  På den sista banan är det någon som uppenbarligen inte ens kan simma som plaskar runt lite i cirklar och tröttar ut sig.  Sedan sjunker icke-simmaren till botten och får livräddas av funktionärerna.  Det är mina spermier i ett nötskal, så att säga.

De flesta män har en stor andel spermier som är lite defekta på något vis, och det gör inte så mycket, för det räcker ju att någon spermie som är bra kommer fram. Men för min del är det tyvärr nästan alla som plaskar runt i cirklar.  Alltså får vi sätta på dem flytvästen och bogsera dem till rätt ställe på en gång.