Tag Archives: svensk sjukvård

Vad endometriosläkaren sa

Jag fick ju en endometriosdiagnos i samband med det akuta kejsarsnittet. Jag fick även en remiss till länets endometriosmottagning, med en varning om att väntetiderna är långa. Eftersom jag aldrig har haft några besvär av min endometrios så tänkte jag att jag skulle få vänta i evigheter. Vilket egentligen vore rimligt, för det finns ju gott om folk som har rejäla problem med sin endometrios. Men bara fem månader senare kom det en kallelse, med lätt hotfulla formuleringar om att jag skulle bli utan vård om jag inte dök upp. Jaja, hårt tryck på endometriosvården. 

Jag dök upp på rätt tid hos läkaren. Hon frågade ingående om min medicinska historia, speciellt mensvärk (mycket, men hanterlig med värktabletter) och blödningar  (rikliga). Gynundersökningen visade att slemhinnorna var sköra, och livmoderslemhinnan var tunn och blodfattig. Det här är typiskt när man ammar, och bra för min kropp. Endometriospatienter ska helst inte blöda alls. (Det här är lite intressant information för endopatienter: Det är en bra idé att kämpa på med amningen, för det håller mensen borta.)

Eftersom jag aldrig haft några större besvär av min endometrios, tänkte jag att läkaren bara skulle konstatera hur det var och sedan skicka hem mig utan åtgärd. Så blev det inte. Hon ville starta behandling pronto. Just nu har jag inga sammanväxningar av endometriosen, men om jag blöder mycket i framtiden kan mina symptom bli värre. Jag protesterade lite, troligen har jag ju haft endometrios i tjugo år, men läkaren menade att det vore skadligt för min kropp med obehandlad endometrios.

Jag fick recept på minipiller med progesteron. Trogna läsare av den här bloggen vet att jag inte är speciellt förtjust i progesteron. Faktum är att jag ogillar hormonbaserade preparat över huvud taget. Nu när jag är klar med IVF hade jag hoppats slippa. Jag beklagade mig för min man. Han föreslog mjukt att jag kanske inte är så mycket motståndare till hormonbaserade mediciner som till endometrios. Och det ligger ju onekligen något i det. 

Vi får se hur det går nu. Pillerknaprandet har precis börjat. En intressant bieffekt är att endometriosmedicinen även är ett preventivmedel, vilket ju är ett gigantiskt skämt för någon som varit ofrivilligt barnlös i sju år.

Fortsättning följer. 

Diagnos: Endometrios

Jag har genomgått en halv miljard fertilitetsutredningar i två olika länder. Experter har petat på mig, blodprovat, ultraljudat och stoppat instrument i mina privata delar. Min man har också blivit petad på, men inte alls lika mycket. Under alla dessa undersökningar har ingen kunnat hitta något fertilitetsrelaterat fel på mig, utom en viss tendens till polycystiska äggstockar, men jag har ägglossning minst tio gånger om året så det är knappast orsaken till vår mångåriga ofrivilliga barnlöshet. Min man har dålig spermiemotilitet, men ingen vet varför, för han är fullt frisk i övrigt och alla hormonvärden är fina.

Hursomhelst fick vi diagnosen manlig subfertilitet och den rekommenderade behandlingen assisterad befruktning med mikroinjektion (ICSI). I Sverige gjordes både vanlig IVF och ICSI, med lika bra befruktningsresultat.

Efter tre hela IVF-försök, sex återföringar (tre färska, tre frysta) av totalt nio fina embryon fick vi äntligen en stabil graviditet och ett levande och underbart friskt barn. Ofattbar lycka. Det tog sju år och obegripligt många IVF-försök. Nu är det möjligt att man misslyckas med så många IVF-försök bara på ren förbannad otur, men jag har ändå undrat under dessa år. Varför blir jag aldrig gravid, när vi får så många ägg och så fina embryon varje gång? Hur mycket förbenad otur får man ha egentligen?

Något klart svar har vi fortfarande inte. Vi fick en Lillpotät till sist, på det nionde embryot, och det är en himmelsk tur, så komplett infertila var vi inte. Men jag har fått en ledtråd till de upprepade misslyckandena.

Lillpotäten föddes med akutsnitt en natt. På tredje dagen efter snittet kom förlossningsläkaren in på BB-avdelningen för att prata med mig. Hon berättade att operationsteamet vid kejsarsnittet hade upptäckt stora endometrioshärdar, på baksidan av min livmoder och på äggstockarna. Inga sammanväxningar, men tillräckligt mycket endometrios för att det skulle upptäckas när de egentligen inte letade efter det.

Jag har endometrios. Herregud.

Jag hade inte hört talas om endometrios innan vi började fertilitetsutredningen, trots att det är en så vanlig sjukdom, vilket inte är konstigt, för få har hört talas om det innan de eller någon närstående drabbas. Men när jag väl hörde talas om den (och flera läkare har undersökt mig utan att finna skäl att tro att jag har det) tänkte jag ofta att jag var lyckligt lottad som i alla fall inte har endometrios. Det är en vidrig sjukdom, som om Sigmund Freud hade fantiserat ihop en skräckfilm, komplett med en vandrande livmoderslemhinna, blod och smärtor.

Jag diskuterade saken med förlossningsläkaren, som undrade om jag hade utretts för endometrios, och det har jag ju inte. Jag har inga av de typiska symptomen (min mensvärk är kraftig, men hanterbar med ipren, och infertiliteten har vi ju trott är enbart manlig faktor) och säker endometriosdiagnos kan enbart ställas genom att öppna magen och se efter. Vilket nu gjordes med mig, fast av ett annat skäl.

Jag fick ett barn, ett ärr på magen och en endometriosdiagnos. Det är ju inte helt osannolikt att min obehandlade endometrios är orsaken till att det tog så lång tid för mig att bli gravid, till och med med IVF. Endometrios innebär ju en pågående inflammation, med allt vad det innebär av belastning på kroppen.

Av allt som hände den där konstiga natten då Lillpotäten kom till oss, med värkar och akutsnitt, är det endometriosdiagnosen jag har haft svårast att förlika mig med. Jag har ju egentligen inte haft några symptom tidigare, men tänk om graviditeten och alla hormonstormar triggar sjukdomen? Och hur kommer det att bli med embryona vi har kvar i frysen? Nu när jag känner värkstick i magen tänker jag genast ”endometrios?” även om det troligast är smärta från snittet, tarmar som försöker hitta sin plats eller äggstockar som vaknar igen.

Lyckligtvis bor jag i ett landsting som tror på att behandla endometrios. En remiss är skickad till länssjukhusets endometriosklinik. Jag hoppas på svar och adekvat behandling där.

Fortsättning följer, hursomhelst. Jag kommer nog att få skäl att skriva om fertilitetsrelaterade åkommor framöver också, även om vi inte är ofrivilligt barnlösa längre.

 

Mycket annat nu (V16, 15+6)

Tänkte att jag skulle titta in här och uppdatera kort om vad som händer. På grund av allvarlig sjukdom hos en anhörig har vi haft stort stresspåslag och mycket annat att tänka på nu på sistone. Trots att det har blivit ett extra läkarbesök på grund av att Ebba har haft mindre blödningar, så har det helt enkelt inte funnits så mycket tid för reflektion.

Lillpotäten mår bra i alla fall. Det senaste ultraljudet som vi gjorde i förra veckan visar en liten silhuett som rör på sig och verkar stortrivas. Möjligen kan moderkakans läge ställa till med lite komplikationer inför förlossningen senare, men läkaren verkade tro att det antagligen kommer att rätta till sig av sig själv.

Bostadsletandet som vi påbörjat hamnar också i bakgrunden för tillfället. Ebba blev tvungen att införskaffa de första mammakläderna i helgen. Mycket snyggt blev det om man frågar mig.

Tydligen börjar barnet höra omkring den här veckan, så det kanske är dags att börja planera för barnets musikaliska fostran? Vad säger man till en bebis som har noll erfarenhet av världen utanför?

FET 3 kanske?

Det blev visst sommar. Någonstans förstod jag att om det ska hinna bli något med de frysta embryona innan höststressen drar igång så kan det nog vara dags nu. Eftersom jag själv är för apatiskt inför hela grejen (och har lite för mycket att göra på jobbet) fick min man kontakta sjukhuset och göra upp planer. Han är bra min man.

Sjukhuset sa embryoåterföring i naturlig cykel, köp ägglossningstest och testa hemma, ring oss när det blir glad gubbe. De har semesterstängt i juli, så om min kropp inte samarbetar blir det hursomhelst inget före hösten. Men det är okej, jag orkar liksom inte bry mig så mycket. Dessutom är embryon i flytande kväve embryon som inte dör i mig. Så länge de inte är tinade finns hoppet kvar.

Hursomhelst.
Eftersom jag har lite för mycket att göra på jobbet och dessutom skulle jobba sent, bad jag min man att köpa ägglossningstest idag. Det blir ju midsommarhelg snart och då går det inte att få något gjort i Sverige. Fast han glömde. Så jag fick slänga mig på cykeln efter jobbet och fara som ett jehu genom stan till apoteket med längre öppettider. Dit kom jag fem minuter före stängningsdags, slängde mig in med vild blick och håret på ända, utropande ”jag behöver ägglossningstest – fort!”. En gång ska man göra det med.

Men nu har jag mitt paket äl-test. Glad midsommar på er!

Ultraljudet. Eller ångest ångest är min arvedel (igen)

Ultraljud idag, för att räkna äggblåsor. Det är god fart därinne. 6-7 äggblåsor räknade läkaren på vardera äggstocken och det är ju bra utdelning så här pass tidigt. Jag har mycket god äggreserv sa läkaren berömmande. De ser nog många med få ägg på jobbet.

Det var den bra biten. Allt annat är dåligt. Det är fet ångestvarning på resten av inlägget. Läs inte om du ska börja din första IVF alldeles snart. Jag ventilerar min ångest helt ocensurerat. Du vill inte läsa det här om du snart ska göra din första IVF eller funderar på att söka hjälp för ofrivillig barnlöshet. Om du är i den fasen kan du läsa mina andra inlägg, vilket som helst som inte är märkt ”ångest”.

Allvarligt.

Okej.

Till och börja med fick vi träffa en helt ny läkare, Dr G. Dr K var tydligen upptagen. Han hade läst mina journaler sa han, även de tyska. Jahaja det var ju bra. Och han hade kanske läst, men han hade missat (eller så hade Dr K aldrig skrivit) att jag skarpt ogillar gynundersökningar. Det blev det plågsammaste vaginala ultraljudet jag har varit med om. Med gråten i halsen började jag fråga om äggplock och smärtlindring och vad de gör om det gör för ont. Jag vill inte bli traumatiserad för livet av det här. Jag fick inga vettiga svar och han sa mest att om man har börjat med IVF så måste man slutföra det också.

Nu har min känsla i den här IVF:en gått från apati till ångest.

Jag kan stå ut med smärta. Jag har stått ut med alla möjliga saker. Men jag känner mig otrygg nu. De har inte koll på mig och vem jag är och hur jag mår. Jag litar inte på att de kommer kunna ta hand om mig ordentligt. Otrygg är inte en bra känsla att ha inför ett gäng som ska sticka långa nålar genom ens slidvägg in i äggstockarna.

Jag tror inte ens att Dr G är en dålig läkare. Han vet nog vad han gör. Men jag är en bräcklig liten varelse och äggplock är inte något jag gör varje vecka. Jag måste bli inbäddad i varma täcken och tilltalad med mjuk röst när någon ska göra plågsamma medicinska undersökningar i min slida. Jag har gjort allt det här tidigare, utom äggplock i vaket tillstånd. Jag är rädd, för jag mår dåligt av helt vanliga gynundersökningar. Jag törs inte tänka på hur mycket morfin som behövs för att dämpa min smärta vid äggplock.

Det blir nytt ultaljud på torsdag. Jag ska träffa en tredje läkare då. Jag hoppas att hen inte säger fel saker. Det blev för mycket ångest nu.

Efter ultraljudet fick jag göra blodprov och på eftermiddagen ringde en barnmorska. Jag ska sänka Gonal-f-dosen de kommande dagarna för det var visst lite väl bra fart på äggstockarna. Vilket genast fick mig att börja känna efter om jag inte är lite överstimulerad. (Och ja, jag veeet att ovariellt hyperstimuleringssyndrom i allmänhet inte inträffar förrän man samtidigt utsätts för hCG genom ägglossningssprutan eller en graviditet, men bara för att jag är lätt hypokondrisk betyder det inte att jag inte kan drabbas av alla biverkningar i hela bipacksedeln + några som jag just hittade på).

Blä. Ångest. Vill inte det här. Jag kommer att ta mig igenom det här med, för det finns inget alternativ, men i vilket skick är jag sedan?

Som en äggsjuk höna

Ny IVF-behandling i februari skulle det bli, var det sagt. Och det är ju nu. Februari alltså. Gonal-f och orgalutran och ovitrelle och lutinus är uthämtade från apoteket (ljuvliga högkostnadsskydd) och ligger i medicinskåpet respektive kylen, i väntan på nästa blödning.

Så här går jag och väntar. Nästa cykel borde starta nu i veckan om jag har samma cykellängd som förra månaden. Det brukar vara 30-40 dagar, men med mina PCO-tendenser vet man ju inte riktigt vad som händer. De två senaste veckorna(!!!) har jag haft ägglossningskänningar. Lite stickningar i ljumskarna, trådiga flytningar. Men absolut ingen temperaturstegring. Varje morgon är det samma låga temperatur, och jag fortsätter vänta, som en äggsjuk höna.

Någon gång börjar nästa blödning, för så brukar det bli, med medicinstöd eller utan, men denna eviga väntan tar kål på en.

Fotnot: Språket i P1 tycker att ”gå runt som en äggsjuk höna” betyder att vara orolig. För mig har uttrycket alltid haft en stark komponent av otålig orolig väntan, på något som förmodligen inte blir helt behagligt. Ägget kommer ju, man vet bara inte när.

Livet (det vanliga) och IVF nr 3

Jo, vi lever, trots brist på aktivitet i bloggen. Ber om ursäkt för obesvarade kommentarer, obesvarade mejl och ogratulerade graviditeter.

Vi har bara varit lite upptagna, med livet, det där vanliga, som pågår oavsett om man är kompakt ogravid eller inte. Jobb, inreda nya bostaden, mera jobb, träffa vänner eftersom vi nu återigen bor i samma land, massa mera jobb. Veckorna går och i morgon är det andra advent. Ser man på.

Men vi har hunnit med lite i fertilitetsvärlden. För ett par månader sedan fick vi kontakt med Dr H på en fertilitetsklinik. Han kastade ett getöga på våra tyska journaler och konstaterade i rask följd att
– min mans spermier inte alls är så dåliga, speciellt inte efter ”swim-up”,
– att ICSI kanske inte alls är nödvändigt för oss, utan att vanlig IVF borde gå bra,
– att jag har mycket god äggreserv,
– att jag nog har stimulerats lite för svagt,
– att det är konstigt att jag aldrig har varit gravid.

”Jag vill göra äggplock under narkos” sa jag. Dr H blängde på mig och sa att narkos är skadligt för mig, så det kommer inte på fråga. Ja, jamendåså.

Eftersom vi är lite snåla efter tiden i Tyskland och inte känner oss jättepigga på att betala 30000 kr till om vi inte måste, tog vi kontakt med vårt landsting också. Vi hade läst i lokaltidningen om vårdkris och permanent pengabrist och vårdköer och elände, så vi hade inga höga förhoppningar. Men remissen behandlades snabbt och vips fick vi tid på sjukhuset i en stad nära oss. Där träffade vi Dr K, som var snabb och effektiv som få. Hon kastade ett kvarts getöga på våra tyska jornaler, vi snackade lite skit om tyskt kristdemokratiskt fertilitetsvårdshat och därefter upprepade hon i allt väsentligt vad Dr H hade sagt, förutom att hon inte vill stimulera mig så mycket mer än senast. Med min äggreserv och tendens till PCO är jag tydligen en högriskpatient för överstimulering. Jag nämnde Dr H:s uttalande om att jag borde ha varit gravid vid det här laget, men Dr K bara avfärdade det med en axelryckning. ”IVF är ett lotteri. Ibland tar det lång tid att hitta vinstlotten”. På det hela taget var hon extremt positiv och tyckte att vi hade bra förutsättningar. Jag tänkte att hon var som Dr B, vår tyska fertilitetsläkare, nog kommer att bli om 20 år.

Dr K skrev raskt ut recept på Gonal-f, orgalutran och lutinus och sa glatt ”Du skulle kunna börja med sprutorna idag, men då hinner vi inte plocka äggen före jul, så du får börja i januari istället”.

Börja redan idag? Eller i januari?

Jag är en långsam människa. Jag måste få vänja mig vid saker och ting. Det kändes som en lättnad när hon sa att de nog var lite överbokade i januari trots allt, och att februari var bättre.

Sprutstart i februari. Ja jösses.

Hej svenska landstingssjukvård. Hej högkostnadsskydd. Jag har saknat er.

Hej IVF nummer 3. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot nya sprutor och äggplock, men det känns ganska bra, trots allt.