Tag Archives: trött på det här

Två tusen dagar senare

Minus i måndags. Minus och blod i tisdags. Femte återföringen, femte minuset.

Jag blödde inte så mycket, bara gammalt brunt blod och lutinus som tillsammans blev en bajsliknande sörja i bindan. Jag tänkte att jag skulle vara en duktig patient och fortsätta med lutinus ända till testdagen den 31 mars, bara på den där lilla chansen att det fanns en graviditet som blödde och inte producerade hCG.

I torsdags kväll frågade min man om jag skulle testa på fredagsmorgonen. Han hade fått för sig att det var den dagen som var vår testdag. 14 dagar efter återföring testar man i Tyskland, så det var ju ganska logiskt. Och jag blev arg, inte på min man utan på hela situationen med minus och blod och lutinus som gör ont och att vara inte gravid men ändå ruva på något som uppenbart är dött. Så jag testade igen, på ren ilska. Det blev minus igen, såklart. Där någonstans brast det för mig. För första gången i mitt liv gjorde jag inte som läkarna sa. Jag tog inte min natt-lutinus. Tanken på att tvinga in ytterligare en torr tablett i min sköra värkande slida blev bara för mycket. Lutinus gör mig illa. Det smärtar och svider efter varje införande i flera timmar och jag förväntas göra det tre gånger om dagen. Nej. NEJ! Inte mer.

På fredagmorgonen, tolv timmar efter sista lutinustabletten, vaknade jag av riktig mensvärk och klart rött blod. Progestegon hämmar blödningen. Utan progesteron kan det blöda ut.

Vi har fem embryon i frysen. Jag är ledsen. Arg på alla oempatiska skitjävlar. Och så innerligt trött på det här, barnlöshet och alltihop. Det är inte lika illa som efter IVF2 då jag grät i flera månader, men jag är stukad och trött. Det finns ingen ork. När det händer något roligt är jag glad i två minuter. Sedan kommer tårarna tillbaka i ögonvrån. Den oändliga tröttheten.

Jakob Hellman sjöng en visa om något annat som passar nu, om längtan och smärta och att vilja skrika snälla ta mig tusen dagar härifrån:

stopp, hej, hallå
jag ville bara säga
du är inte ensam
om att bära denna längtan
(…)

i ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden känns som hundra år sen
när ett regn tar sig ner på insidan av kragen
och stövlarna hon köpte imorse är förstörda
där hon knallar samma gata upp och ner
under skraporna försöker hon att le

men när längtan blir till gråt
ber hon klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig tusen dagar härifrån
snälla, ta mig härifrån

(Jakob Hellman och Perssons pack, Äkta hjärtan 1991)

Frågan är om ens tusen dagar räcker. Det är mer än två tusen dagar sedan vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. 6 år sedan. 72 månader sedan. 72 besvikelser sedan. Tre äggplock sedan. Fem embryoåterföringar sedan. Fem minus sedan.

Hur många dagar, månader, år, äggplock och återföringar återstår, innan vi har ett barn eller förlikar oss med barnlöshetssorgen för alltid?
Jag är så trött.

Tjuvtestdagen

Så jag testade imorse. Det blev minus.

Och i eftermiddags var det små blodrester på Lutinusapplikatorn.

Bara minus hade kunnat betyda att jag testat för tidigt. Men minus och blod. Nä, det ser inte bra ut.

Det var ingen sandtigerhaj i livmodern, verkar det som, bara vanlig sketen förmensvärk. Minus igen, efter femte embryoåterföringen. Sextio sprutor i magen, tre äggplock, fem återföringar. Missväxt i potatislandet. Och den larviga magkänslan som hade rätt igen.

Det krävs ett stort mirakel för att reda upp det här nu. Ett riktigt stort mirakel. Jag tycker att jag borde få ett mirakel nu. Jag har jobbat rätt mycket för att sätta ett fint embryo i livmodern. Det behöver bara fästa. Seså. FIXA!

Vanligheten och illamåendet (ruvardag eh 9 kanske?)

Jag ruvar på, och eftersom en massa andra saker är galet stressiga just nu finns det inget utrymme kvar för att bli uppjagad över IVF eller ruvande samtidigt. Mina stressnivåer är maxade av helt andra anledningar. IVF blir stressbonus då. Stress-strösslet på panikglassen.

Hursomhelst. Lite känner jag efter i alla fall, på mina två minuter fritid som jag får emellanåt. I torsdags kände jag mig övertygad om att det kommer bli minus av det här. Min mage hade varit i olag sedan äggplocket, men plötsligt mådde jag bra. Och så var det den där lättheten i stegen, känslan av vanlighet, en upplevelse av tomhet och en graviditet som påtagligt inte finns där. Det är så jag har upplevt varje IVF-försök, att kroppen återhämtar sig efter allt stök och blir vanlig, och jag är inte gravid. Jag var lätt och pigg och frisk, och mitt i all stress hann jag bli ledsen. Det var ju ett perfekt embryo. Ett vanligt IVF-embryo, inte ICSI, med högre chans till graviditet. Jag vill inte blöda igen, jag orkar inte gråta mer, och jag har inte ens tid att bryta ihop.

Det var i torsdags. I fredags, igår alltså, blev jag tvärtrött och yr, och till på köpet illamående. Det kan ha berott på att jag åt lunch två gånger (av komplicerade anledningar), den första så sent som kl 14. Eller så har det fungerat, nu efter alla dessa försök.

Idag mådde jag också lite illa. Vilket kan ha berott på att jag åt två bitar chokladtårta. Eller så är jag gravid.

Min läkare sa att jag ska testa den 31 mars. Det är 21 dagar efter äggplocket. Det är ett helt befängt datum. Vid mina tidigare två färskförsök har jag börjat blöda exakt 14 dagar efter äggplocket, vilket är helt rimligt, eftersom jag brukar få mens 14 dagar efter ägglossning. 21 dagar är alltså en ganska meningslös väntetid för mig. Den 31 mars kommer jag veta hur det har gått, med eller utan sticka. Jag tror att de tar i med sådan marginal för att inte någon ska testa för tidigt, få minus och sedan sluta med medicin och supa sig fulla fast de egentligen är gravida. Eller så vill de slippa hantera alla som får supertidiga missfall i vecka 5 (som jag kanske fick vid frysförsöket i IVF1).

Jag har bestämt att det ska tjuvtestas på måndag, och att min riktiga inofficiella testdag är tisdag. Idag traskade jag iväg för att köpa graviditetstest. Givetvis tänkte jag inte på att apotek brukar ha begränsade öppettider på lördagar. Det bidde inget Clearblue-test. Jag köpte ett test på Ica istället, RFSU:s vanliga. Killen i kassan viskade om saken, som om jag köpte något pinsamt, och så fick jag traska till automaten med snus, cigaretter och kondomer för att få ut mitt test. Jag hade skämts mer om jag hade köpt cigaretter, men det var väl snällt att han var diskret. Mina kollegor vet ju inte att jag gör det här, och ett graviditetstest skulle det nog skvallras om.

Jag insåg precis att jag har köpt ett graviditetstest med Ica-kortet. Ica vet nu att jag försöker få barn (eller kan vara gravid). Fan också. Om det dyker upp barnmat eller blöjor i Ica-reklamen framöver kommer jag att gå sönder. Jag har varit borta från Tyskland för länge. Där hade jag aldrig köpt ett graviditetstest på kort. Det är rackarns svårt att dölja sitt privatliv för Storebror i det här kontantlösa samhället. Jag har ju redan handlat för 2200 kr på apoteket på mitt Visakort.

Hej och hå. Opepp. Apatisk. Stressad över allt utom IVF. Lite stressad över IVF kanske. Trött på det här, mest på Lutinus. På tisdag borde jag veta hur det har gått.

Äggen är lossade!

Sista sprutdagen idag, Ovitrelle, ägglossningssprutan. Nu är tärningen kastad och äggen lossade.

Nu finns det ingen återvändo.

Läget just nu:
Nervositet: 8 av 10
Apati: 3 av 10
Ångest: 5 av 10 och kraftigt varierande

Nu ska jag bara tänka riktigt pessimistiska tankar och visualisera absolut ingenting, så kommer det här att gå vägen.
Nej, så är det inte. Man kan inte tänka fram en lyckad IVF. Varken genom positiva eller negativa tankar. Det är biologin som gäller nu, och den kalla hårda slumpen. Inget magiskt tänkande i världen rår på det.

Min man tror att jag tänker negativt för att skydda mig själv. Så är det nog. Varje IVF har blivit psykiskt mer påfrestande än den föregående. Det blir värre för varje gång helt enkelt. Ångesten kommer tidigare och den psykiska smärtan när graviditetstestet blir minus är värre. Lite värre varje gång. Det här är IVF nummer 3, på det sjunde barnlängtansåret.

Det finns en avgrund och jag vrålar. Ibland vet jag inte ens varför längre. Längtar jag ens efter barn? Det var så länge sedan en graviditet kändes som en möjlighet för mig. Jag har lossat mina ägg idag. På tisdag ska de plockas. Kanske blir det embryon och ruvning. Bortom det finns bara dimma i min föreställningsvärld.

Trippel-aj. Och geniet Liv Strömquist

Idag är sjätte sprutdagen och det innebär första orgalutransprutan. Inte min favorit. Den svider alltid någon timme efter injektionen. Idag tog dessutom första pennan Gonal-f slut så jag fick göra två Gonal-f-injektioner (allt i gamla pennan och resten av dagsdosen från nya) OCH en orgalutraninjektion.

Nu är jag trippelsparkad i magen.

Imorgon är det ultraljud. Hoppas det växer bra för jag är redan trött på det här.

I väntan på mitt nya aktiva sprutfria liv läser jag Liv Strömquists nya seriealbum ”Kunskapens frukt”. Veckans lästips! Så ofantligt lärorik, rolig och oroande. Den handlar om ”det kvinnliga könsorganet”. Vulvor. Snippor. Klitoris faktiska storlek. Spoilervarning: Betydligt större än de flesta visste. Det handlar en del om mens också. Läs! Skratta! Förfäras. Gör revolution! (Om du inte sticker sprutor i magen alltså, för då räcker det att ligga på soffan och äta praliner för att vara ultrabäst. En sak i taget).