Tag Archives: tysk sjukvård

Mer stöd till IVF-par i Tyskland

Kort lägesrapport först: Graviditeten går in i vecka 10 nu. Ebba mår lite illa av och till och är matt för det mesta. Tempot blir med andra ord väldigt lågt just nu. Undertecknad (Ebbas man) handlar kopiösa mängder frukt. Som går åt rätt fort.  Utom de otäcka besprutade icke-ekologiska vindruvorna. Dem fick jag äta upp. Te är tydligen äckligt också. Apropå vindruvor så är väl Lillpotäten stor som typ en stor vindruva just nu.


Över till det som jag egentligen hade tänkt skriva om:

I Tyskland finns sedan 2012 ett statligt stöd för IVF-behandlingar som betalas ut till gifta par. Tyvärr är reglerna utformade så, att det bara betalas ut lika mycket pengar från den federala tyska staten, som delstaten skjuter till själv, och det gör att det finns stora regionala skillnader mellan olika delar av landet för vad det kostar att göra IVF (precis som det var mellan de svenska landstingen tidigare). I normalfallet brukar sjukförsäkringen täcka hälften av kostnaderna för tre IVF-behandlingar (enklast möjliga, exklusive fryskostnader med mera).

Under de senaste åren har flera delstater infört extra statligt stöd till IVF-behandlingar, i synnerhet de delstater som ligger i f.d. Östtyskland, där man har mycket problem med avfolkning av glesbygden eftersom unga människor flyttar därifrån. Den senaste delstaten som införde stöd är Berlin (artikel på tyska här).

Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Michael och Cornelia är ett gift par som är ofrivilligt barnlösa. De har båda jobb och betalar obligatorisk sjukförsäkring. Deras sjukförsäkringskassa täcker hälften av kostnaden för IVF 1, 2, och 3, som annars kostar ungefär 4000 euro (cirka 35 000 kronor) per gång. Med sjukkassans stöd kostar det alltså 2000 euro. Fryskostnader och frysåterföringar betalar man hela kostnaden för själv.

Om Michael och Cornelia inte hade varit gifta hade de fått betala allt själva eller ansöka om dispens hos sjukförsäkringen, vilket kan vara svårt att få. Dessutom måste de vara inom ett visst åldersintervall (t.ex. 25-40 för kvinnor, 25-50 för män).

I delstater som har extra stöd, som nu senast Berlin, kan man få ytterligare några hundra euro i bidrag, och sedan får man lika många euro till av tyska förbundsstaten. Så tillsammans kanske Michael och Cornelia kan få 1000 euro till eller så i bidrag per gång, plus de 2000 de fick av sjukförsäkringen, om de har turen att bo i en delstat som subventionerar IVF. Då får de alltså betala 1000 euro plus frysförsök själva.

I Berlins fall gäller subventionerna bara för försök 2 och 3. Jag tycker att det är intressant att man medvetet har valt att ge mer stöd till par som inte lyckas direkt, än till de som börjar göra behandlingen. Berlins hälsominister motiverade beslutet med att ”eftersom det är precis då som förtvivlan och besvikelsen är som störst, har vi beslutat oss för att hjälpa dessa par”, det vill säga de som är på sitt 2:a eller 3:e IVF.

En annan grej som skiljer Berlins beslut från de andra delstaternas är att Berlin inte precis är någon glesbygd – tvärtom har Berlin födselöverskott – men man har ändå valt att införa detta stöd utan att motivera det med befolkningsfrågan. Bra tycker jag. IVF-stöd ska inte bara handla om samhällsnytta i ekonomiska termer, utan även om att minska lidandet för de par som är ofrivilligt barnlösa. Det handlar ju trots allt om ett behandlingsbart medicinskt problem som annars gör många människor väldigt olyckliga. (Och leder till att färre människor föds, förstås, men det var ju nu inte det som var poängen här.)

Mannen som slutade bada

Ebbas man: Detta är ett ganska långt men förhoppningsvis informativt inlägg, om min syn på fertilitetsproblemen och min upplevelse av diagnosen.

Att bli medlem av ofrivilligt barnlösas klubb är för vissa en gradvis process och för andra en ganska omedelbar.  Om man till exempel redan har en medicinsk diagnos som är kopplad till sterilitet, så vet man samma dag som man bestämmer sig för att skaffa barn, att det inte kommer att gå på det vanliga sättet.

För eventuella andra manliga läsare; en del av er kanske minns den där hälsodeklarationen man skulle fylla i när man gjorde mönstringen. På alla frågor ska man kryssa i ”nej” om man är kärnfrisk, utom den som lyder ”Har du två testiklar i pungen?” eller något åt det hållet.  Förmodligen är frågan formulerad så bara för att man ska hålla sig vaken och för att kunna sätta åt den som inte läser frågorna ordentligt, även om det naturligtvis är ett riktigt medicinskt problem.

I alla fall: hade du kryssat i ”nej” på den frågan eller haft en sjukdom med sterilitet som känd bieffekt hade du antagligen också redan reflekterat lite över det här med sterilitet.  De flesta andra gör det inte.

Så om man inte har någon anledning att misstänka fertilitetsproblem, så är det en gradvis insikt om att det kanske kommer att bli svårt som kommer smygande.  Även om man rent bokstavligen är ofrivilligt barnlös om man inte lyckas första månaden man försöker, är det helt normalt att det inte händer något på flera månader.

Den som blir tokstressad av att inte lyckas på två-tre månader har inte fattat hur den grundläggande biologin och det här med sannolikheter fungerar.    Det är helt normalt även för superfertila par att det inte blir barn direkt de första månaderna, eller att det blir ett så tidigt missfall att man aldrig ens märker graviditeten.

Och det finns så många anledningar till att det inte funkar, någon gång tänker man att man nog råkade vara bortresta från varandra eller helt enkelt inte hade tid eller lust när ägglossningen hände, har man som Ebba lite oregelbunden cykel kanske man inte ens vet när ägglossningen kom förrän långt i efterhand.

Jag minns att vi provade att köpa ägglossningstest efter ett tag, men det vet vi ju nu är ganska överflödigt.  Det var länge sedan vi använde något sånt nu.

Ebba har i andra inlägg (1, 2, 3) skrivit om de första stegen i vår fertilitetsutredning och vårt första IVF, men hon har av naturliga skäl varit ganska kortfattad i vad som hände innan allt det här och hur vi kom fram till vad det egentliga problemet var.  Spermiogrammet som vi gjorde på kliniken var det första egentliga testet vi gjorde på mig.

Sent, kan tyckas, men eftersom vi inte hade några andra anledningar att tro att det fanns något problem, och läkarna som Ebba först pratade med var så monumentalt ointresserade av att prata om min fertilitet innan hon var undersökt, så blev det nu inte så.

Läkaren gjorde klart att om jag använde dopingpreparat (vilket är ett gigantiskt skämt i sig om man någonsin träffat mig och sett mig) så skulle det synas på hormonnivåerna i testet direkt, så det var lika bra att vara uppriktig på den punkten.  Det är tydligen väldigt vanligt bland dopingmissbrukande kroppsbyggare som knaprat anabola sen 20-årsåldern att bli sterila innan de väl kommer upp i familjebildaråldern, som en biverkning, och förvånande många ljuger också om det inför anhöriga eller läkare trots att det är omöjligt att dölja i sådana här prover.

Mitt blodprov var bra, alla hormon- och blodvärden var normala.  Men spermiogrammet (och den första bekantskapen med det röda rummet) gav ett tydligt svar på vad som kunde vara vårt största problem; min spermiemotilitet.  Väldigt få av mina spermier kan simma rakt fram, några  kan simma lite grann, och när man dessutom väntar någon dag (som som bekant behövs om de ska ta sig till rätt ställe själva) så finns det i princip inga användbara spermier alls kvar.

Så här i efterhand kändes det på ett sätt skönt att en gång för alla få veta att det här med att hålla på och följa kalendern slaviskt inte skulle ge några resultat.  Vår chans att få barn utan assisterad befruktning är inte noll, men den är så låg att det är ganska troligt att vi skulle kunna försöka i uppåt tio år utan att lyckas.

Vad kan man göra då? undrade vi.  Tja, man kan väl se till att leva hälsosamt, inte stoppa i sig några gifter.  Som den nötta vitsen, det är synd att man inte röker eller snusar för det hade varit nyttigt att sluta.  Det finns en del som påstår att vissa vitaminer och alternativmedicinska behandlingar kan hjälpa, men de vetenskapliga bevisen för det är så tunna att jag fick intrycket att läkaren nämnde det bara för placeboeffektens skull; han tog inte upp ämnet igen när vi kort svarade att vi bara vill testa behandlingar som man faktiskt vet hjälper.

Jag fick en adress till andrologen.  Om du aldrig hört uttrycket förr så betyder det mansvetare, en person som studerar män, alltså en läkare för manssjukdomar, en snubbolog.

Mottagningen visade sig ligga i en av de tristare förorterna till vår stad, i ett gammalt hus från före kriget, ett par trappor upp i ett nernött trapphus med utsikt över en trafikerad gata.  Det var bara att kliva in och försöka reda ut vad som var problemet med sköterskan i receptionen så gott det gick på tyska.  Ofrivillig barnlöshet som diagnos kallas Kinderwunsch på tyska, barnönskan, vilket jag kunde säga så det underlättade.

Sedan fick jag sätta mig och fylla i hälsodeklarationen.  Det trånga väntrummet var till större delen fullt av äldre herrar, för manssjukdomar som exempelvis prostataproblem drabbar ju nu huvudsakligen äldre män.  Överhuvudtaget vet nog de flesta som jobbar inom sjukvården att den typiska patienten inom de flesta områden (med fertilitetsproblem som ett av få undantag) är en pensionär.

Men sedan fick jag komma in, läkaren pratade som tur var rätt hyfsad engelska, och så fick jag svara på lite grundläggande frågor.  Det blev lite administrativ förrvirring medan de väntade på att få papper faxade från kliniken som de tydligen inte hade fått.  Han fick testresultaten från mina prover och kunde konstatera att spermiogrammet var dåligt men att blodproverna var normala, precis som läkaren på fertilitetskliniken hade sagt.

Så blev det undersökningar.  Jag blev noggrant granskad, med hjälp av handskar och lite småprat, som ju alltid blir lite forcerat när en främmande människa petar på en.  De kvinnliga läsarna förstår nog precis vad jag menar, andra kan väl jämföra med att gå naken till frisören.

Sen blev jag undersökt med ultraljud och förutom att jag har lite klen kroppsbyggnad som en typisk stillasittande skrivbordsjobbare (jag såg nog hur han krafsade dit ”mjukt magparti” på tyska i journalen!) så var det helt enkelt inget synligt fel.  Alla tester och undersökningar pekade i samma riktning, det var fel på mina spermier men det var omöjligt att avgöra varför, för det fanns inget som läkaren kunde se kunde vara ett problem.

Men det vill man ju inte höra som patient.  ”Ja, det är fel på dig, nej, vi har inte den blekaste varför, men det är vanligt att vi inte vet det.”  Jaha, det var väl det då.  Men några barn på det här sättet lär det bara bli om vi har en väldig tur.

Den här tiden var ganska stormig och känslomässig i vår process, i alla fall jämfört med hur det varit tidigare.  Ebba var arg, för det blir hon när världen är orättvis.  Jag var ledsen.  Sen var Ebba ledsen.  Vi grät en skvätt, ibland tillsammans, ibland på varandras axlar, och sen var det dags att blicka framåt.  Vi berättade för de närmaste familjerna nästa gång vi var hemma hos dem i Sverige.  I Ebbas släkt är det här med ofrivillig barnlöshet ett problem som förekommit tidigare, i min är det egentligen inte det, så den känslomässiga responsen vi fick från familjerna var lite olika.  Men de var naturligtvis väldigt stöttande allihop och vi har haft mycket stöd av att prata om det.

Så var det det här med goda råd.  Varning utfärdas till kommentarsfältet på förhand.  Linjen mellan att komma med kloka råd och att lägga sig i för mycket när det gäller ett pars ofrivilliga barnlöshet är hårfin.  Ett mer eller mindre försynt fråga om man har tänkt på X eller provat Y eller undvikit Z  hjälper tyvärr sällan.

Vi var på det hela taget – nästan – förskonade från välmenande råd från andra än de läkare vi frågat.  Faktiskt, vi hade läst på om det här problemet i månader, vi har gått till flera olika läkare, vi är människor med erfarenhet av att söka information och bedöma källors trovärdighet, en helt-apropå-kommentar om vad man borde eller inte borde göra när man försöker skaffa barn, från någon som inte vet särskilt mycket om vårt problem specifikt, det är känsligt.

Jag inser att detta är lite motsägelsefullt, när man tänker på att vi nu diskuterar våra problem halvoffentligt med andra ofrivilligt barnlösa, men vad jag försöker säga är; lyssna in vad det är den andra personen behöver.  Jag tror inte att lösningen på det medicinska problemet står att finna i bloggosfären annat än i helt exceptionella fall.  När vi berättar om vår historia för en vän eller för en anonym läsare i bloggosfären är det stöd och andra människors tankar och reflektioner, inte medicinska råd, som vi letar efter.

Några av de allmänna råd om spermiekvalitet som man dock får som man, via broschyrer, internet, läkare, samt då familj och vänner, har jag ändå känt att det finns någon slags mening med.  Jag gillar att bada.  Eller, gillade kanske jag borde säga.  När vi flyttade in i vår nuvarande bostad fanns där ett stort, rymligt badkar som man kunde tappa upp ett skumbad i och ligga i timmar i.  Ta med sig en roman och avverka ett par kapitel innan badvattet blev alltför kallt.  Så, när vi fick beskedet slutade jag bada.

Spermierna trivs bäst om de förvaras något svalare än kroppstemperatur, och därför hänger testiklarna lite utanför kroppen.  (Eller så var det tvärtom, spermierna fungerar bäst på låga temperaturer för att de förvaras utanför kroppen, i evolutionen är det ofta lite hönan-eller-ägget när det gäller orsak och samband.)  Men alltså ska man inte hetta upp dem i onödan och undvika varma åtsittande kläder, med mera.

Det stora badkaret är huvudsakligen oanvänt sedan vi fick det första beskedet.  Jag tror att jag kanske har badat varmt en gång sedan jag fick första diagnosen.  Nu tror jag inte att det var badandet som var den huvudsakliga orsaken här, för i så fall hade vi ju haft lättare att lyckas med våra tidiga försök som vi började med redan långt innan vi flyttade hit.  Men det kändes bra att ändå testa att göra någonting.  Jag skar ned min (redan ganska måttliga) alkoholkonsumtion en del också, för röker gör jag ju som sagt inte.

Så efter några månader som ägnades åt att vänta och diskutera med de närmaste, var det dags att göra uppföljningstestet.  Vi hade redan fått veta att ICSI var den rekommenderade behandlingen för min typ av fertilitetsproblem, så om inte det andra testet var annorlunda så skulle vi sätta igång behandlingen snart.  Läkaren sa att det förekommer att spermieprov ger väldigt olika resultat, helt naturligt, och att man därför måste göra mer än ett prov för att vara säker på att det inte bara var en tillfällig svacka i spermiekvalitén.

Det andra provet var ännu sämre.  Det blev startskottet för ICSI-behandlingen och vi lämnade in vår ansökan kort efter att vi fått det andra provresultatet.

Jag badar fortfarande inte så ofta, men nu mitt i andra behandlingen, med ett gäng befruktade embryon tillverkade i labbet och åtminstone en trolig tidigare graviditet med tidigt missfall, har jag insett en sak.  Mina spermier duger till att tillverka barn, och det är inte är helt avgörande med högsta möjliga spermakvalitet när man ändå gör mikroinjektion.  Ett par embryon i Ebbas mage och resten i frysen.

Så kanske kommer jag att börja bada igen när jag får lust, men än så länge har det inte hänt.  Jag skaffade en cykel för inte så länge sedan och har börjat cykla en del, vilket jag inte gjorde före våra behandlingar på flera år.

Om du efter att ha läst detta mastodontinlägg känner ett kliande behov av att kommentera cyklingens medicinska aspekter, låt gärna bli, av anledningar som framgått i inlägget, men jag lovar att vara tålmodig.  🙂

Alea iacta est

… eller äggen är lossade.
Ikväll kl 21:00 satte jag ovitrelle-sprutan i magen. Den som ska lossa äggen sådär lite lagom.

Nu har vi korsat Rubicon. Nu finns det ingen återvändo.

Onsdag kl 9:00 plockas äggen.

Och höger äggstock har semester

Var på kliniken för kontroll idag. Förutom att magen är lite öm, så mår jag bra och har inte blivit dålig av alla hormonsprutor. Läkaren kollade äggläget med ultraljud. På vänster äggstock växer det friskt. På höger äggstock växer det inte alls. Tydligen blir det så ibland. I en vanlig cykel är det ju bara en äggstock som producerar (ett) ägg.

Höger äggstock tog alltså semester. Ansåg att det var någon annans skift. Maskar lite. Är osolidarisk med kompisen bredvid. Vänster jobbar på duktigt, men dubbelt så många ägg hade ju inte suttit fel.

Jag frågade lite oroligt om det var något jag kunde göra åt situationen, men jag visste egentligen redan svaret. ”Nein, das ist nur die Natur”. Jamen då så.

Naturen, naturen, vi har också en del att snacka om, du och jag.

Kanske kommer höger äggstock att vakna till och spotta ur sig några ägg till sist. I förra IVF-cykeln hade jag dålig äggproduktion i början, men det tog fart under andra veckan med Gonal-f. Vi får se hur det blir. Några ägg verkar det bli i alla fall. Alltid något.

Den långsökta kopplingen mellan IVF och tandvård

Förra året när jag gick runt och väntade på att mensen skulle börja, så att vi kunde sätta igång med IVF 1, råkade jag tugga sönder en fyllning i en av mina tänder. Det vara bara att masa sig iväg till tandläkaren på momangen.

När vi flyttade hit, valde min man en tandläkare åt sig enligt två kriterier: mottagningen skulle ligga nära vårt hem, och tandläkaren skulle tala engelska. Han hittade Dr J som han gillade, och som därmed blev vår tandläkare. När jag gick dit med min söndertuggade tand var det mitt första besök där.

När Dr J hade lagat min trasiga tand började han prata allmänt om vad jag kanske skulle vilja göra mer i tandhänseende. Han petade lite på mina visdomständer och fick den där ivrigt angelägna blicken, som tandläkare ofta får när en patient på 30+ med visdomständerna kvar dyker upp på deras mottagning. Det var uppenbart att han ville dra ut dem. Det var också uppenbart för mig att det var högst olämpligt att sätta igång några tandutdragningar med möjliga infektioner och antibiotikakurer som följd, när jag bara var dagar ifrån att påbörja en IVF-behandling.

Så jag berättade för honom. Om vår barnlängtan, utredningen, den förestående behandlingen, min eventuellt förestående graviditet, och varför det var ytterst jätteolämpligt att dra ut tänder som satt där de satt och inte bråkade med någon. Som nog har märkts, är jag inte jättebra på att fatta mig kort när jag pratar om något som jag tycker är viktigt. Så min utläggning tog säkert en eller ett par minuter. När jag till sist hade använt alla ord jag tyckte att situationen krävde, blev det tyst. Dr J och tandsköterskan tittade på mig, mållösa. Sedan drog han efter andan och sa långsamt ”You are aware that I am a dentist, right?”
Vilket kanske, när man tar allting i beaktande, var en relevant fråga för honom att ställa. Inte för att jag vet vad han trodde att jag trodde att han kunde göra åt vår barnlöshet, men den typen av redogörelse som jag kom med, är nog inte helt vanlig i en tandläkarstol. Jag ville ju bara att han skulle förstå att det verkligen verkligen inte var lämpligt att dra i mina visdomständer. Budskapet gick fram, kan man lugnt säga. Han slutade prata om att dra ut tänder, och önskade mig bara lycka till.

Jag gjorde nog ett ganska bestående intryck, för ett halvår senare, när min man gick dit på ett vanligt tandläkarbesök, förhörde sig Dr J om hur det hade gått för oss (minus) och hälsade så gott till mig. Dr J må vara tandläkare, men han kan bry sig om sina patienters totalhälsa och välmående ändå. Och sådant tycker vi om.

Knarkigt värre – att injicera Cetrotide på tyska

Sprutfasen av IVF 2 har nått fram till de ägglossningshämmande injektionerna. I morse klockan 7:00 var det dags för första sprutan. Förra gången fick jag Orgalutran i färdigförberedda sprutor. Injektionerna sved rejält, men annars fungerade det hela bra. Den här gången får jag en annan medicin, Cetrotide. Dr S berättade att flera patienter på kliniken hade fått ägglossning trots att de hade använt Orgalutran, så de testar något annat nu.

Cetrotide kommer inte i färdiga sprutor. Man måste blanda själv. I vanlig ordning fick jag muntliga instruktioner på tyska av en sjuksköterska, som pekade på en inplastad förpackning Cetrotide. Ingen praktisk träning för mig. Inte ens träning i att blanda medicinen. Så i morse, yrvaken och trött, blev det genrep och premiär för mitt Cetrotide-injicerande i en enda darrig blandning.

Naturligtvis läste jag instruktionerna. På tyska. Den första meningen var  ”Die erste Injektion muss unter Aufsicht Ihres Arztes erfolgen” (första injektionen måste ske under Er läkares uppsikt). 7:00 en söndagmorgon. Lite sent att få hjälp av Dr S. Där var jag, instruktionslappen, minnet av sköterskans beskrivning samt makens moraliska stöd där han satt på badkarskanten. Bara att göra, för femton ägg som skramlar runt i bukhålan blir ingen glad av.

Så här tar man Cetrotide:

En förpackning innehåller en spruta fylld med vatten, två nålar (en tjock och en tunn), en liten burk med medicinpulver och två alkoholindränkta rengöringstussar.

Man börjar med att sätta fast den tjocka nålen på sprutan och rengör locket på pulverburken med ena alkoholtussen. Locket har ett gummitäcke, och genom det sticker man nålen och injicerar vätskan i burken. Pulvret löses upp i vattnet. Det är viktigt att det blir helt löst, utan fällningar eller bubblor. (Vad man gör om det ändå är fällningar och bubblor framgår inte). När medicinlösningen är klar vänder man uppochned på burken, drar ut nålen tills den sitter precis i gummitäcket och suger ut all medicinen i sprutan.

I nästa steg byter man den tjocka nålen mot den tunna, och trycker ut alla luftbubblor. Tvättar magen med alkoholtuss nr 2. Nyper tag i magfläsket med tumme och pekfinger och sticker in hela nålen i magen. Därefter måste man släppa magen, för till nästa steg behöver man båda händerna på sprutan. Man måste nämligen dra ut kolven en liten bit för att säkerställa att inget blod dras upp i sprutan. Hög knarkarvarning på det här. Jag antar att om man drar upp blod i sprutan är det för att man har träffat en blodåder. Varför det är farligt eller olämpligt framgår inte. Men om man får upp blod måste man kassera hela sprutan och börja om från början med en ny.

Det här steget med att inte-dra-upp-blod-i-sprutan tycker jag är väldigt läskigt. Sköterskan utelämnade det i beskrivningen av vad jag skulle göra. Huh? Jag får nog ringa imorgon och fråga.
För Orgalutran var det samma sak, men med Gonal gör man det ju inte (vore rätt korkat att riskera att dra upp blod i medicin för flera hundra euro… och så som sprutan är utformad går det ju inte ens. Puh).

Cetrotide-instruktion på tyska.

Dagens tyska läsövning. Notera att man är Sie, inte Du, med instruktionsboken.

I alla fall. När jag yrvaken och trött hade lyckats med konststycket att sticka in nålen i magen och sedan inte dra upp blod i sprutan, så var det bara att injicera hela rasket i lugn takt. Sved och brände gjorde det, men sedan var det värsta över. Efter att ha samlat ihop nålar och sprutor och alkoholtussar och mig själv kunde jag konstatera att hela processen hade tagit 30 minuter. Jag hoppas att det går fortare imorgon när jag har ett jobb att gå till.

Min man var full av beundran och menade att jag är den coolaste person han känner. Nu var han kanske inte helt objektiv från början, men i alla fall. Kärlek och stöd. Det är min kropp som får nålar i sig, men vi är definitivt två om det här, två som vill bli föräldrar, två som kämpar. Och det gör att även injektioner av svidmedicin i arla morgonstund blir så mycket lättare att hantera.

Min fertilitetsläkare är mammaledig (och annat man måste stå ut med)

Jag har skrivit en hel del om Dr B, fertilitetsläkaren. Hon är den bästa läkare man kan tänka sig. Kunnig och omsorgsfull, varm och empatisk. Professionalism och medkänsla i en enda liten entusiastisk vitrocksklädd person. Jag tänkte många gånger under behandlingarna som hörde till IVF1, att om vi hade träffats under andra omständigheter, Dr B och jag, hade vi kanske kunnat bli vänner. Hon är bara några få år äldre än jag.

Så när jag äntligen hade kommit fram till att det var dags för nästa IVF-försök var det självklart Dr B vi kontaktade. Men vi fick inget svar. Inte förrän ett par dagar senare när Dr B:s kollega, Dr S, hörde av sig.

Dr B var mammaledig. Hon hade fått barn. Bara sådär.

Vi gillar verkligen Dr B, så vi unnar henne naturligtvis all lycka i världen, inklusive mammalycka. Men oj vad vi kände oss övergivna.

Dr S tar hand om oss nu. Hon är erfaren och kunnig, en av klinikcheferna. Hon är också mycket upptagen, just därför. Ibland går det väldigt fort. Efter en viss inledande irrationell antipati från min sida (mest för att Dr S inte var Dr B, och för att hon missförstod mig i ett halvkritiskt skede) har jag funnit mig tillrätta i situationen. Det blir bra det här. Dr S vet vad hon gör, och vi har varit med förr. Det här kan också fungera.

Men om jag träffar Dr B igen ska jag fråga hur det kändes att ha stor mage bland par som längtar sig fördärvade efter barn. Det är nog inte heller lätt.