Tag Archives: Tyskland

Mer stöd till IVF-par i Tyskland

Kort lägesrapport först: Graviditeten går in i vecka 10 nu. Ebba mår lite illa av och till och är matt för det mesta. Tempot blir med andra ord väldigt lågt just nu. Undertecknad (Ebbas man) handlar kopiösa mängder frukt. Som går åt rätt fort.  Utom de otäcka besprutade icke-ekologiska vindruvorna. Dem fick jag äta upp. Te är tydligen äckligt också. Apropå vindruvor så är väl Lillpotäten stor som typ en stor vindruva just nu.


Över till det som jag egentligen hade tänkt skriva om:

I Tyskland finns sedan 2012 ett statligt stöd för IVF-behandlingar som betalas ut till gifta par. Tyvärr är reglerna utformade så, att det bara betalas ut lika mycket pengar från den federala tyska staten, som delstaten skjuter till själv, och det gör att det finns stora regionala skillnader mellan olika delar av landet för vad det kostar att göra IVF (precis som det var mellan de svenska landstingen tidigare). I normalfallet brukar sjukförsäkringen täcka hälften av kostnaderna för tre IVF-behandlingar (enklast möjliga, exklusive fryskostnader med mera).

Under de senaste åren har flera delstater infört extra statligt stöd till IVF-behandlingar, i synnerhet de delstater som ligger i f.d. Östtyskland, där man har mycket problem med avfolkning av glesbygden eftersom unga människor flyttar därifrån. Den senaste delstaten som införde stöd är Berlin (artikel på tyska här).

Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Michael och Cornelia är ett gift par som är ofrivilligt barnlösa. De har båda jobb och betalar obligatorisk sjukförsäkring. Deras sjukförsäkringskassa täcker hälften av kostnaden för IVF 1, 2, och 3, som annars kostar ungefär 4000 euro (cirka 35 000 kronor) per gång. Med sjukkassans stöd kostar det alltså 2000 euro. Fryskostnader och frysåterföringar betalar man hela kostnaden för själv.

Om Michael och Cornelia inte hade varit gifta hade de fått betala allt själva eller ansöka om dispens hos sjukförsäkringen, vilket kan vara svårt att få. Dessutom måste de vara inom ett visst åldersintervall (t.ex. 25-40 för kvinnor, 25-50 för män).

I delstater som har extra stöd, som nu senast Berlin, kan man få ytterligare några hundra euro i bidrag, och sedan får man lika många euro till av tyska förbundsstaten. Så tillsammans kanske Michael och Cornelia kan få 1000 euro till eller så i bidrag per gång, plus de 2000 de fick av sjukförsäkringen, om de har turen att bo i en delstat som subventionerar IVF. Då får de alltså betala 1000 euro plus frysförsök själva.

I Berlins fall gäller subventionerna bara för försök 2 och 3. Jag tycker att det är intressant att man medvetet har valt att ge mer stöd till par som inte lyckas direkt, än till de som börjar göra behandlingen. Berlins hälsominister motiverade beslutet med att ”eftersom det är precis då som förtvivlan och besvikelsen är som störst, har vi beslutat oss för att hjälpa dessa par”, det vill säga de som är på sitt 2:a eller 3:e IVF.

En annan grej som skiljer Berlins beslut från de andra delstaternas är att Berlin inte precis är någon glesbygd – tvärtom har Berlin födselöverskott – men man har ändå valt att införa detta stöd utan att motivera det med befolkningsfrågan. Bra tycker jag. IVF-stöd ska inte bara handla om samhällsnytta i ekonomiska termer, utan även om att minska lidandet för de par som är ofrivilligt barnlösa. Det handlar ju trots allt om ett behandlingsbart medicinskt problem som annars gör många människor väldigt olyckliga. (Och leder till att färre människor föds, förstås, men det var ju nu inte det som var poängen här.)

Annonser

Tyskland behöver bebisar!

En intressant skillnad mellan Tyskland och Sverige är att Tyskland saknar centraliserade folkbokföringsregister. Där Sverige har järnkoll på sina medborgare genom personnumren, och eventuella osäkerheter huvudsakligen beror på att inte alla anmäler flytt ut ur landet som man ska, saknar Tyskland översikt helt. Visserligen måste man folkbokföra sig, men om man flyttar från en stad till en annan (eller från en stadsdel till en annan om man bor i en stor stad) så är det ingen som kontrollerar att man inte är folkbokförd på två ställen.

Resultatet är att ingen riktigt visste hur många människor som bodde i det återförenade Tyskland. För att råda bot på detta genomfördes 2011 en stor folkräkning i Tyskland. En tiondel av alla som bor i Tyskland blev helt enkelt fysiskt räknade i sina hem. Hyresvärdar, studentboenden, flyktingläger, sjukhus och fängelser fick redogöra för antalet personer boende på dessa sätt. Omkring 30% av alla boende i Tyskland blev direkt berörda av folkräkningen. Tyskland har ungefär 80 miljoner invånare, medborgare och personer med uppehållstillstånd inräknade. Folkräkningen 2011 var alltså en väldigt stor affär.

Resultatet var inte speciellt förvånande, men ändå alarmerande:
Tyskland saknar 1,5 miljoner människor.

Nu är det lyckligtvis inte så att stora mängder levande människor har försvunnit. Man har helt enkelt tidigare överskattat antalet invånare, främst antalet invandrare, som är 6,2 miljoner, istället för de 7,3 miljoner man tidigare antog.

Problemfritt är det dock inte. En alltför liten befolkning är inte bra för ett lands ekonomi. Var femte tysk invånare är över 65 år gammal. Dessa måste bli försörjda och omhändertagna genom de yngres arbete. Bara 16% av tyskarna är under 18 år. Födelsetalen är låga, i snitt får varje tysk kvinna 1,4 barn. Denna siffra har varit konstant de senaste 20 åren, men antalet kvinnor i barnafödande ålder minskar, vilket betyder att antalet nyfödda barn minskar från år till år.

Tyskland blöder. Utan invandring hade demografin varit katastrofal, men problemet med en åldrande befolkning kan inte avhjälpas enbart med invandring.

Tyskland behöver bebisar. Samtidigt är det så att barnlösheten bland kvinnor ökar, främst i västra Tyskland. En stor del av denna barnlöshet är antagligen frivillig, för att kvinnor väljer bort barn till förmån för en karriär. Denna hypotes stöds av att högutbildade kvinnor är barnlösa i större utsträckning än lågutbildade, samt att barnlösheten är större i västra Tyskland, där det ofta saknas dagisplatser, än i östra Tyskland, där DDR:s omfattande barnomsorg finns kvar.

I ett land där antalet nyfödda stadigt sjunker kan man tycka att alla politiker borde snubbla över varandra för att hjälpa ofrivilligt barnlösa att sätta nya människor till världen. Kostnaden för IVF-behandlingar är så liten i jämförelse med vad det lilla barnet skulle betala i skatt under sin livstid. Men så är det inte. Hälften av kostnaden för baspaketet av tre IVF-behandlingar står sjukförsäkringen för. Allt övrigt, som frysförsök, blastocystodling, assisted hatching och fler försök än tre, måste man betala helt själv.

Galet är bara förnamnet. Jag vill sätta nya människor till världen i Tyskland. Borde inte tyska politiker gilla det?

Ruvning, minus, blod och sorg

Efter vårt första IVF i mars 2012 hade jag fått tillbaka två embryon och ytterligare tre låg i frysen. Enligt Dr B, fertilitetsläkaren, var embryona av utmärkt kvalitet.

Ebbas potatis - fyrcelligt embryo

Ebbas potatis – fyrcelligt embryo

Ruvartiden blev precis så lång som man kunde föreställa sig. Till en början var jag mycket optimistisk, för allt hade ju sett så bra ut. Vi pratade om vad som skulle hända om det blev tvillingar. Vi visste att sannolikheten för minus var större än sannolikheten för plus, men vi hade ju samtidigt kommit så mycket längre än tidigare. Aldrig förr, såvitt vi vet, hade jag haft embryon i livmodern.

Jag har svårt att minnas när förändringen skedde, men den inledande optimismen blev oro istället. En natt efter ungefär en vecka vaknade jag av en mardröm, satte mig rakt upp i sägen och sa att nu är de döda, båda embryona. Min man försökte lugna mig, men jag kände mig bara konstig.

13 dagar efter återföringen hade jag tid på kliniken för att göra graviditetstest med blodprov. Det var en torsdag. På onsdag förmiddag började mensen, och hela min värld rämnade. Jag hade förberett mig mentalt på att det kunde bli ett negativt besked, men inte redan på onsdagen, inte när jag var på jobbet utan min man som stöd, inte så, inte så!

Jag ringde min man och grät. Han grät. Jag ringde mamma och pappa och grät. De grät. Sedan fortsatte jag att gråta i fyra timmar till på egen hand, och så här i efterhand undrar jag varför jag inte helt enkelt sjukanmälde mig och gick hem. Jag har haft mer produktiva jobbdagar när jag har varit matförgiftad.

Graviditetstestet på kliniken blev en formsak. Jag ringde på eftermiddagen för att få reda på resultatet. ”Leider sind Sie nicht schwanger” (tyvärr är ni inte gravid), sa sköterskan. Men det visste jag ju redan.

Jag satt på botten av en djup brunn, allt var svart. Intensiteten i min sorg chockade mig. Dr B hade pratat statistik med oss. 37% chans hade vi att något av alla äggen från äggplocket skulle leda till en graviditet. Det är bara lite drygt en chans på tre. Mitt minus var inte abnormalt alls. Det visste jag ju. Visste, med rationella hjärnan. Men när statistiken levererar en käftsmäll av existentiella proportioner hjälper ingen rationalitet. Vi hade ju sett bilder på embryona. Två helt perfekta små cellklumpar. I tretton dagar hade jag burit dem inom mig. Och nu var båda döda.

Jag tänkte att jag aldrig skulle orka göra det här igen. Smärtan och sorgen var för stor. Men sedan slog det mig: Om jag aldrig gör det här igen, kommer denna smärta och sorg att vara mitt normaltillstånd i resten av livet. Tomheten efter ett barn som aldrig fanns ens som ett plus på en sticka.

Till sist var det min man som plockade ihop bitarna av mig. Med ett lugn som jag avundas och en självklarhet som jag älskar fick han mig att börja tro på barnidén igen. För honom är barnlängtan så naturligt och alternativlöst. Givetvis ska vi försöka igen.

Dessutom hade vi tre perfekta embryon i frysen, våren 2012. Vad som hände med dem får bli ett eget blogginlägg.

IVF 1 – harakiri style

Nu när det snart (förhoppningsvis) är dags för sprutstart för IVF nr 2 borde det ju vara på tiden att avsluta inlägget om IVF 1 som jag har haft halvskrivet i nittiotvå evigheter (eller två veckor, men i alla fall).

När vi hade bott i Tyskland i ungefär ett år och fortfarande inte hade blivit gravida, vände vi oss till en fertilitetsklinik för utredning, som jag berättade om i ett tidigare blogginlägg. Diagnosen: subfertilitet på grund av låg spermiemotilitet. Eller med andra ord, ofrivillig barnlöshet till följd av dålig spermiekvalitet. IVF med intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI) var den rekommenderade behandlingen.

I Sverige finns det vårdköer. I Tyskland finns det vårdbyråkrati. Det är nämligen inte bara att göra IVF, först måste man förhandla med sin försäkringskassa. (Här kommer en liten parentes om tysk sjukvårdsfinansiering. Man måste vara försäkrad i en ”Krankenkasse”, alltså sjukkassa. Det finns flera kassor  att välja på, och alla personer är inte berättigade att gå med i vilken kassa de vill. När man har beviljats medlemskap i en sjukkassa meddelar man sin arbetsgivare detta, och i fortsättningen dras sjukförsäkringsavgiften automatiskt på lönen. 20% av min lön går dit. Det kan ni tänka på nästa gång någon säger att skatten är låg i Tyskland. Sjukförsäkringen är inte en del av skatten här).
Iallafall.
Vår sjukkassa hade en hel del krav; det måste finnas en medicinsk diagnos (”oförklarligt barnlös” är inte en sådan), och i fallet med låg spermiekvalitet måste det föreligga minst två spermiogram tagna med flera månaders mellanrum. När alla prover var klara och all väntan var över fick vi en komplicerad blankett att fylla i, som sedan skulle till sjukkassan. Vår fertilitetsläkare, Dr B, gav oss rådet att gå dit personligen. Sjukkassan har inte rätt att neka IVF när man har så grundlig medicinsk utredning som vi hade, men de kan förhala beslutet. Så vi traskade till försäkringskontoret, hand i hand, och satt där och gjorde hundvalpsögon och använde vår bästa tyska för att förklara hur mycket vi längtar efter barn. Handläggaren nickade sympatiskt, stämplade fort som attan och så hade vi vårt tillstånd. Rätt till tre IVF-försök, sjukkassan betalar hälften av kostnaderna. Den andra hälften skulle vi betala.

Läkaren, Dr B, var omåttligt entusiastisk inför vår behandling. När nästa menscykel började fick jag Gonal-sprutor med en gång. Jag blev inskickad till en sköterska som skulle förklara för mig hur man tar sprutor (det har jag liksom aldrig gjort). Men hon tyckte att det var jobbigt att prata med mig, så jag fick bara en pytteliten broschyr. På tyska. Och en spruta och massor med nålar och stränga order från Dr B om att ta den första injektionen kl 22:00:00 samma kväll.

21:59:59 stod jag där i badrummet med en laddad spruta, magen blottad, den tyska broschyren på handfatskanten och en djupt ihållande känsla av att det var en extremt dålig idé alltihop. Jag har aldrig varit spruträdd (och föredrar blodprov framför vaginala ultraljud exempelvis) men det där med att sticka mig själv har jag aldrig fixat. Handen skakade. Hela jag skakade. Min man föreslog att han skulle sätta sprutan i stället, och det blev avgörandet. Jag blundade och högg. Tjoff, harakiri style.  Och blev omåttligt förvånad när jag inte ens kände nålen gå in i huden. De är tunna de där nålarna.

Det var i mars 2012. IVF 1 var igång. Men det verkar som om jag inte kan skriva kort om det här, så fortsättningen kommer i ett annat inlägg.

Nobody expects the Spanish Inquisition – eller ofrivillig barnlöshet

När man lägger undan preventivmedlen förväntar man sig att det ska hända saker. Kanske inte direkt, men så småningom. Man fick ju lära sig det i skolan, allt om hur man inte blir gravid. Jag hade högsta betyg i nästan alla ämnen och visste precis hur olika preventivmetoder fungerar. Jag har aldrig i hela mitt liv slarvat med något sådant. Påläst var jag också, så jag visste att de flesta inte blir gravida på en gång, även om det inte är ett skäl att fuska med preventivmedel när man inte önskar sig en graviditet. Upp till ett år kan det ta att bli gravid, det visste jag.

Så när vi bestämde oss för att det var dags för tillökning, för sisådär fyra år sedan, blev vi inte oroliga när min mens kom som den skulle den första månaden. Inte heller andra månaden, eller tredje, eller fjärde, var vi oroliga. Det här kunde ta ett litet tag till, men vi var ju unga och friska, knappt 30 fyllda någon av oss, såklart skulle allt gå bra. Men vi hade tusen järn i luften och alla bollar i elden (eller om det var tvärt om) så det kanske bara var lite stress som gjorde att gravidstickeplusset dröjde. Och någonstans där mitt i de första försöken fick vi jobb i Tyskland och blev raskt invandrare med allt vad det innebär av språklig förvirring och nyjobbsstress. När det första året hade gått utan att vi hade ett barn på gång var vi inte oroliga. Vi hade ju bara stressat lite för mycket. Snart skulle allt bli bra.

Det andra året i barnförsökstiden började vi känna oss hemma i Tyskland, språket gick lättare och jobbet blev invant. Men plusset uteblev. Vi var fortfarande inte oroliga, det här kan ta tid och vi lät det ta tid. Men vi började undra. När jag var hos husläkaren för en förkylningssjukskrivning (här i Tyskland finns inga karensdagar, men man måste ha sjukintyg från tredje sjukdagen) passade jag på att fråga vilken hjälp det fanns att få mot fertilitetsproblem. Jag visste ju inte hur vårdkedjan fungerar, eller ens vad fertilitetsproblem heter på tyska. ”Sie müssen zu einem Frauenarzt” svarade min husläkare. Ni måste till en kvinnoläkare. Jag blev förbryllad. Vaddå kvinnoläkare? Vi är ju två om det här, försökte jag. Min man och jag försöker få barn tillsammans. Borde man inte titta på honom också? En gynekolog är ju inte specialiserad på mannens reproduktionsorgan. Men läkaren förstod inte vad jag menade. Frauenarzt, upprepade han, långsamt och tydligt. Men min man, ylade jag. Läkaren var benhård. Om jag inte blev gravid hade jag problem och skulle till en gynekolog. Där blev jag arg för första, men långtifrån sista, gången. Varför utgick han ifrån att det var mig det var fel på? Varför var det så självklart att just jag och inte min man skulle undersökas? Visste den här läkaren ens hur mänsklig reproduktion går till? Men han gav mig en lista på några gynekologer i närheten som han kunde rekommendera och jag var för artig för att morra åt honom (och hursomhelst morrar jag inte så bra på tyska). Gynekologlistan blev liggande i min filofax.

Det tredje året blev min kropp galen, som jag skrev om i förra inlägget. Efter att ha haft en mensblödning som varade i fyrtio dagar, fiskade jag upp gynekologlistan och ringde den som var närmast mitt hem. Hon kunde konstatera att allt såg bra ut med mig och att det inte borde finnas några hinder i vår väg mot föräldraskap. Dessutom fick jag lite örtmedicin som skulle få ordning på min menscykel och rådet att ha mycket sex med min man. Och numret till en fertilitetsklinik i närheten, ifall vi skulle vilja undersöka saken närmare. För första gången fick jag veta vad ofrivillig barnlöshet heter på tyska: Kinderwunsch, ordagrannt barnönskan.

Vi ringde fertilitetskliniken och fick en samtalstid. Att påbörja en fertilitetsutredning är att vända ut och in på sitt privatliv. Vi fick frågor om allt: hur ofta vi har sex, hur länge vi har försökt få barn, om jag har varit gravid någon gång, om min man har gjort någon annan kvinna med barn, om vi röker, knarkar, dricker (nej; nej; ytterst måttligt). Vem av oss som längtar mest efter barn. Och så provtagning. Flera rör blod var. Test för klamydia, HIV och alla bokstäverna hepatit. Blodvärden, blodtryck, hormonnivåer. Gynundersökning och ultraljud för mig (ajaj gynskräck är inte roligt. Jag tyckte att de kunde sticka mig lite mer i armen istället).  Spermiogram för min man. Men vi var fortfarande övertygade om att allt var bra. Vi var ju unga och friska. Vi behövde bara lite lugn och ro. Kanske lite fertilitetsboostande medicin för att skynda på saker och ting. Men allt var bra, det var vad vi sa till varandra när vi gick till uppföljningssamtalet.

Fertilitetsläkaren var lugn och saklig när han meddelade våra provsvar. Vi var båda fullt friska, alla sjukdomstester var negativa och hormonnivåerna var bra. Vi nickade bekräftande. Men sedan började han prata om spermiekvalitet. Motilitet och morfologi. Han sa något om motilitetsproblem och 4 miljoner per milliliter och klass A och ett referensvärde på 20 miljoner. Vi fick fråga om och om igen. Så småningom klarnade det. Min man hade helt enkelt för lågt antal spermier som simmade rakt fram. De simmade i cirklar och dog för fort. Våra chanser att bli gravida på naturlig väg var ytterst små. Vi försökte förstå varför. Kan min kan göra något för att förbättra spermiekvaliteten? Han är ju fullt frisk och i fin form! Läkaren började mumla om vitaminer men sa sedan att han inte rekommenderade det, eftersom vi båda har långa  naturvetenskapliga utbildningar, och vitaminerna är högst icke-evidensbaserade. Placeboeffekten skulle inte fungera på oss. Han rekommenderade in vitro-fertilisering med spermieinjektion. Det här med låg spermiekvalitet är tydligen ett vanligt problem, som dessutom ökar i världen, och ingen vet varför.

Vi var inte längre ett par som bara försökte få barn. Vi var ofrivilligt barnlösa med en medicinsk diagnos.

Precis som spanska inkvisitionen, kommer ofrivillig barnlöshet nästan alltid oväntat, för nästan ingen har gjort någonting som skulle kunna orsaka den. Vi skötsamma ordentliga friska människor som älskar varandra så mycket, varför får inte vi bli föräldrar? Ingen vet, men numera finns det åtminstone hjälp att få: IVF.

Det fjärde året blev vårt första IVF-år. Det får bli ett eget inlägg.