Tag Archives: wikipedia är beroendeframkallande

Kritiskt tänkande för infertila, del 2: Anekdotisk bevisning, evidensbaserad medicin och dubbelblinda test

Dags för ett nytt inlägg i min handbok i kritiskt tänkande för ofrivilligt barnlösa (och alla andra). Del ett finns här. Alla inlägg i serien finns under etiketten ”handbok i kritiskt tänkande”.

Uppmärksamma läsare av bloggen har märkt att jag är en smula ganska väldigt kritisk mot allehanda alternativa behandlingsmetoder, exempelvis homeopati och zonterapi. Men du kanske känner någon som misslyckades med två IVF-försök, och sedan under det tredje, lyckade, försöket även besökte en homeopat. Är inte det ett bevis för att homeopati fungerar och att jag är trångsynt och har fel i min kritik?

Nej. Min påhittade historia ovan är ett exempel på anekdotisk bevisning. En anekdot är en liten berättelse (förmodat sann). Det finns dock flera problem med att använda en enda persons berättelse för att dra långtgående slutsatser om en viss behandling eller medicin. Det här var bara en enda persons upplevelse. Vi vet inte om hon samtidigt fick någon ny medicin under IVF-behandlingen. Dessutom är det inte alls ovanligt att två IVF-behandlingar misslyckas av ren otur och den tredje lyckas, utan att någon vet vad som var annorlunda den gången. Det finns antagligen många som gör homeopatiska behandlingar utan att bli gravida alls. Dem vet vi ingenting om från en enda persons berättelse.

Av dessa skäl kan anekdotisk bevisning inte användas för att dra slutsatser om vilka behandlingar som är effektiva och i sådana fall hur effektiva. Det är helt enkelt omöjligt att avgöra. I exemplet ovan är det inte ens möjligt att säga att homeopati har någon effekt alls. Inte ens en kvinna som blir spontangravid under en homeopatisk behandling efter flera misslyckade IVF är ett bevis för att homeopati fungerar, för kvinnor blir spontangravida hela tiden, även efter år av barnlöshet. Inte många, men fler än inga alls. Ett enda exempel är inte nog som bevis.

För att ta reda på om en viss behandling är effektiv mot ett visst medicinskt tillstånd måste omfattande, kontrollerade vetenskapliga studier genomföras. Den allra bästa formen av vetenskapliga medicinska test är det dubbelblinda testet. Det innebär att varken patienten eller den behandlande läkaren vet om patienten får medicinen som ska testas eller ett helt verkningslöst men till utseendet likadant preparat, placebo. För att vetenskapligt testa om exempelvis homeopati fungerar för att öka chansen att få ett barn vid IVF skulle man idealt ta en mycket stor grupp kvinnor (flera hundra, helst tusentals) och slumpmässigt (”randomiserat”, genom att singla slant till exempel) dela in dem i två grupper. Försöksledaren (forskaren) förbereder medicindoserna åt de behandlande läkarna, som inte vet vilka patienter som får preparatet som ska testas och vilka som får placebo. Läkarna behandlar sedan patienterna efter bästa förmåga och dokumenterar hur det går för dem. Till sist får forskaren tillgång till resultaten och kan med statistiska metoder se om det var någon skillnad på gruppen som fick den testade medicinen och gruppen som fick placebo. Om medicinen som testas ska bota en sjukdom med en redan vedertagen behandlingsmetod, kan kontrollgruppen få denna behandling i stället. Då kan man se om den nya medicinen är bättre än den som redan finns på marknaden.

Det är viktigt att alla steg i behandlingen utförs så lika som möjligt, så att inte andra faktorer påverkar utgången och famför allt är det väldigt viktigt med just blindheten i studien, att man inte vet vem som får medicin och vem som är kontrollgrupp. Läkare och forskare är människor. Om man vet vem som får medicinen man tror på, så ser man gärna en förbättring som kanske inte finns. Och patienter är också människor. Själv tycker jag att mensvärken lindras så fort jag har svalt en Ipren, även om jag vet att det tar en halvtimme för tabletten att verka.

Det här är skälet till att man bara bör sätta sin tillit till behandlingar och preparat som är vetenskapligt testade, evidensbaserade. (”Evidens” betyder ungefär ”vetenskapligt belägg”. Jämför engelskans evidence, ”bevis”). Om någon påstår sig ha en mirakelkur kan man naturligtvis visa att det fungerar, och att det fungerar bättre än placebo. Det som vägrar låta testa sin metod bör man inte ens prata med. Den som ”bara vet att det fungerar” vet i allmänhet inte så mycket alls.

Det är lätt att gå vilse i självbedrägelse, även för den som borde veta bättre. Alternativmedicinska behandlare menar ofta väl. De har ju sett att det fungerar! (Men glömt att jämföra med hur ofta det ”fungerar” utan någon behandling alls). Ett intressant historiskt exempel är behandling av lunginflammation i skolmedicinens smutsiga och ganska ovetenskapliga gryning. Under tidigt 1800-tal behandlades lunginflammation med åderlåtning (man skar alltså upp en ven och tappade ut en del blod). Det ansågs vara en bra behandling, för läkarna såg ju att patienterna blev bättre. Att ännu fler hade överlevt utan åderlåtning var inte helt enkelt att inse. Läkaren Pierre Louis gjorde 1828 en studie, den första som påminner om moderna tiders vetenskapliga kliniska test, och konstaterade att åderlåtning inte alls var en bra metod, just genom att jämföra med lunginflammationspatienter som inte blev åderlåtna. Några gamla läkare ville naturligtvis fortsätta med sina invanda metoder, men gradvis vann Louis synsätt acceptans och hans ”numeriska metod” blev standard.

Det finns nog få medicinska genombrott som har räddat så många människoliv som Louis insikt om att man måste jämföra behandlingar och använda statistik.

Det finns skäl att kritisera dagens medicinforskning, t.ex. att läkemedelsbolagen är alldeles för vinstgiriga och att de därför gärna smusslar undan studier som inte ger stöd åt deras senaste preparat. För en inomvetenskaplig kritik av otillräckliga tester i medicinforskningen, se alltrials.net.
Men även de allra mest rovgiriga läkemedelsbolagen står under vetenskaplig granskning. Vad de producerar är oändligt mycket verksammare än alternativmedicin utan bevisad effekt. Och botemedlet mot problemen inom läkemedelsindustrin är mer vetenskap i de medicinska testerna, inte mindre (som alternativmedicinarna förespråkar).

Alternativmedicin som har en effekt brukar illa kvickt testas av de vinsthungriga läkemedelsbolagen och raskt uppgraderas till ”medicin” för att säljas. Jag har många invändningar mot kallhamrad kapitalism, men i detta fall fungerar den.

Så för att sammanfatta:
– Om en medicinsk behandling fungerar, så fungerar den, och detta kan visas i vetenskapliga test. Den som saluför en behandlingsmetod som inte är evidensbaserad luras, eller är själv lurad. Tänk dig för innan du betalar för en sådan behandling! Det troligaste är faktiskt att den inte har någon särskild effekt alls.
– En enskild händelse kan vara slump. Man måste i allmänhet testa många gånger för att veta säkert.
– Dubbelblinda test är ett sätt att undersöka effektiviteten hos behandlingsmetoder utan att läkarens eller patientens förväntningar och fördomar påverkar resultatet.

quickmeme.com

(Ironi) Å, du har anekdotiska bevis? Ja det kullkasar ju fullständigt mina fakta, studier och statistiska analyser! Bild från quickmeme.com.

 

Nästa del i handboken i kritiskt tänkande kommer att handla om den vetenskapliga metoden som tvivelssystem. Det publiceras när det är klart, vilket nästan helt säkert kommer att ske före jul.

Veckans pausfågel: dubbeltrasten

Det blir inte så mycket bloggat när man packar sitt hem i kartonger. Så jag tänkte att det får bli en pausfågel istället. Den del av läsekretsen som är 30+ minns kanske veckans pausfågel i Sveriges Radio, det där inslaget mellan två program då ett fågelläte spelades upp. Jag googlade lite (såklart! Vad gjorde man innan internet fanns?) och upptäckte att en massa pausfåglar finns tillgängliga i Sveriges Radios arkiv.

Alltså kan jag stolt presentera veckans pausfågel från Sveriges Radio: Dubbeltrasten (när en enkel trast inte är nog).

Det är något vilsamt i att lyssna på fågelkvitter. Ingen information, bara lite ljud.

Jag tror att vi behöver pausfåglar, riktiga och metaforiska. Jag vill sjunga pausens lov, det nödvändiga i att göra uppehåll.

Sedan minuset i oktober har vi gjort IVF-behandlingsuppehåll. Nu när vi ska byta land vet vi inte ens vilken klinik vi ska vända oss till för fortsatta behandlingar. IVF:andet är på paus, så att vi ska orka leva våra ganska vanliga liv, och det är så befriande skönt att vila från sprutor och sorg.

Det finns ingen garanti för att vi någonsin blir föräldrar. Så är det. Det är hårt och brutalt, men sådan är nu verkligheten. Jag ser hellre världen som den är, än bäddar in mig i önsketänkande. Just därför vet jag att jag måste orka hela vägen på denna resa, oavsett om den slutar med att vi får vårt barn, eller accepterar vår barnlöshet för alltid. Pauser är mitt sätt att orka.

Och för den som har bråttom även med vilan, finns alltid pausfåglarna i poddradion, en knapp minut per styck.

Från början var vi alla bara ett r*vh*l

Såhär efter ett minus känner jag mig lite lagom sur och respektlös inför allt som har med embryon att göra, så det är dags för mig att dela med mig av ett fascinerande faktum:
En gång i den tidiga början av vår embryoutveckling, var vi ingenting annat än en analöppning.

Den tidiga embryologiska utvecklingen är lika för alla djur: Extremt förenklat börjar det med att embryot delar sig till 16 likadana celler, som kallas morula. Dessa blir sedan en blastula (blastocyst hos ryggradsdjur) som är en cellklump med ett hålrum i mitten. Nästa steg är att cellagret på ena sidan viks inåt och bildar en gastrula, som en sorts strut av celler i två lager. Det är i det här stadiet som utvecklingen skiljer sig åt mellan olika sorters djur.

Alla ryggradsdjur (inklusive människor) är så kallade deuterostomer. Det innebär att gastrulans hålrum så småningom blir det färdiga djurets analöppning. Det fanns alltså en tid i vår tidiga embryologiska utveckling då vi inte var något annat än ett r*vh*l.

I ett visst stadium av embryoutvecklingen var vi ingenting annat än ett rektum.

I ett visst stadium av embryoutvecklingen var vi ingenting annat än en analöppning.
Bildkälla: Jag vet faktiskt inte. Den här bilden blev viral på sociala medier i juni 2013 och jag har inte lyckats lokalisera originalkällan. Om du vet vem som skapade bilden, var snäll och lämna en kommentar, så att jag kan ange korrekt ursprung.

Det är ju alltid något att tänka på när man ruvar. ”Om allt går bra är mitt framtida barn bara ett enda rektum just nu”.

(Djur som inte är deuterostomer är antingen djur utan genomgående mag- och tarmkanal, som maneter, eller protostomer, exempelvis insekter, där den ursprungliga inbuktningen så småningom troligtvis utvecklas till munnen).

PCOS, lutealfas och behovet att äta choklad

Anna påpekade i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg att lutealfasen (perioden mellan ägglossning och mens) inte är exakt 14 dagar för alla kvinnor, utan varierar mellan 10 och 16 dagar. Det hade jag aldrig funderat över. Tack Anna! Som vanligt när jag inser att det är något jag inte vet, satte jag igång att snoka i ämnet. Det som följer är en väldigt lång utläggning, men det finns en sorts poäng till sist. Du kan skrolla direkt dit om du inte vill veta hur mina äggstockar ser ut när de inte ser ut som potatisar (som blåbärsmuffins!). Det kommer att handla om choklad. Och ett skäl att äta choklad.

Anledningen till att jag inte hade reflekterat över lutealfasens längd tidigare är följande:
Jag lider av en mild form av polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). Läkarna ställde diagnosen väldigt sent i vår utredning, för jag saknar de flesta av de typiska symptomen (som övervikt och höga testosteronhalter). Faktum är att jag nog inte egentligen uppfyller de formella medicinska kriterierna för PCOS. Jag har alltid haft en oregelbunden och vanligtvis ganska lång men inte abnormal menscykel (26-45 dagar), vilket är vanligt vid PCOS. Men precis innan vi började vår fertilitetsutredning hade jag varit hos en gynekolog för en extremt lång mensblödning. Hon gav mig ett örtpreparat, munkpeppar, som i allmänhet är verksamt mot oregelbunden menstruation (och PMS tydligen, men det var inte mitt problem). Så när vi kom till utredningen var min mens fint regelbunden med 30 dagar och hade varit så i hela tre månader i sträck (personbästa). Så när den obligatoriska frågan om regelbundenheten i menscykeln ställdes, svarade jag sanningsenligt att den hade varit oregelbunden i hela mitt liv, med en längd på upp till 56 dagar, men ibland så kort som 21, och blödningar som varade så länge som 40 dagar. Men de senaste tre månaderna, tack vare Dr E:s piffiga örtpiller, hade den varit regelbunden med 30 dagar. Läkaren hade uppenbarligen problem att ta in så mycket information (och vi lyckades senare byta bort honom mot underbara Dr B) och skrev ”regelbunden mens: 30 dagar”. Senare, under förberedelsen för första behandlingen, sa Dr B att hon såg på mina hormonvärden att jag antagligen hade PCOS, eller i alla fall polycystiska äggstockar, och om så var fallet, skulle ultraljudet vi precis var på väg att göra visa massvis av halvmogna äggblåsor. Och mycket riktigt, mina äggstockar såg ut som blåbärsmuffins. (Där blev jag helt sjukt imponerad av Dr B. ska en läkare vara!). Dr B förklarade att PCOS gör att många äggblåsor börjar bildas, och äggstockarna kan inte riktigt bestämma sig för vilket ägg som ska lossa helt. Så de velar fram och tillbaka, och menstruationscykeln drar ut på tiden, och blir lätt oregelbunden. Men när ägget väl lossat, fortsätter allt oftast precis lika i varje cykel. Jag hade aldrig hört talas om detta tillstånd, så jag gick hem och googlade och insåg att av de mest typiska symptomen (övervikt, höga testosteronnivåer och oregelbunden mens) hade jag bara ett. Dr B förklarade också att PCOS kan, men behöver inte vara, en nedsättande faktor i fertiliteten. I mitt fall var det troligen inte så, för jag får en normal ägglossning, i alla fall i varenda cykel vi har övervakat med blodprov, om än efter en del äggstocksvelande. Med en menscykel på 35-40 dagar hinner man med 9-10 ägglossningar per år, mot normala 12-13. Så ingen extrem nedsättning, och absolut inte en betydande faktor i vår långvariga barnlöshet. Den goda nyheten var att PCOS-patienter brukar få bättre resultat i IVF-försök, eftersom äggstockarnas naturliga benägenhet att sätta igång många äggblåsor samtidigt är något man gärna ser.

Det här var en lång parentes för att komma fram till den första huvudpoängen: Jag har alltid haft en oregelbunden menscykel. När jag började bevaka min cykel med temperaturmätning varje morgon upptäckte jag att någonting faktiskt var regelbundet: varje cykel, 14-25 dagar efter mensens första dag, hoppade temperaturen upp med omkring 0,5 grader från en dag till en annan (typisk ägglossningssignatur). Och tretton-fjorton dagar senare sjönk temperaturen igen. Dagen efter började mensen. Så gott som alltid. Ibland stördes mätningarna av sovmorgon, eller lätta förkylningar. Ibland steg temperaturen långsamt över flera dagar, eller sjönk först på cykeldag ett. Men jag var överlycklig. Äntligen något som gick att förutsäga i min trassliga menscykel. Ungefär samtidigt läste jag någonstans att tiden mellan ägglossning och mens i allmänhet varierar väldigt lite och nästan alltid är fjorton dagar. Så när jag läste ”nästan alltid fjorton dagar” och kopplade ihop det med hur stökig min cykel var i övrigt, tänkte jag att jag hade hittat något universellt konstant, och var nöjd med det.

Hormonnivåer i menstruationscykelns olika faser

Hormonnivåer och kroppstemperatur i menstruationscykelns olika faser. Bild från Wikimedia Commons.

Så är det nu inte. Lutealfasen kan alltså variera mellan 10 och 16 dagar. Under lutealfasen bildar kroppen progesteron, vilket behövs för att en begynnande graviditet inte ska stötas ut. Under IVF brukar man få progesterontillskott. Crinone eller liknande. Om lutealfasen är för kort kan man få problem att behålla graviditeter.

Nu kommer vi till den riktigt knasiga delen. Att befinna sig i lutealfasen är ansträngande för kroppen. Förberedelsen inför ett möjlig graviditet får prioritet famför andra processer i kroppen. Så långt känns allt vettigt. Men det finns vissa medicinpsykologiska teorier som menar att förmågan till impulskontroll hänger samman med mängden tillgängligt glukos (socker) i hjärnan. ”Energiteorin” kallas det. Hjärnan behöver energi i form av socker för att fatta bra beslut. Eftersom det är ansträngande för kroppen att befinna sig i lutealfasen, finns det mindre tillgängligt socker, och sämre impulskontroll blir följden. Kvinnor i lutealfasen röker mer, dricker mer alkohol och äter mer choklad än de gör i den första halvan av menscykeln, enligt energiteorin.

Jag är inte helt säker på att det vetenskapliga underlaget för detta påstående är vattentätt, men det verkar finnas en hel det artiklar om saken i vad som ser ut att vara respektabla vetenskapliga psykologitidskrifter, så något kanske det ligger i hypotesen (se exempelvis referenslistan här). Men jag tror att jag förhåller mig lite lätt skeptisk så länge.

Hursomhelst.
I början av veckan var vi på kliniken inför nästa frysförsök. Då togs blodprov på mig och det konstaterades att jag redan hade haft ägglossning i den här cykeln. Jag befinner mig alltså i lutealfasen nu. Och det ligger en chokladkaka framför mig. Som jag nog måste smaska i mig, för att ge min stackars utmattade hjärna lite energi till impulskontroll, så att jag kan avstå från att även smaska i mig min mans chokladkaka…

Ruvardag 5. Allt är farligt.

Femte dagen. Gott om tid att känna efter. Mina enda förhållningsorder för ruvningen var att inte sporta den närmaste veckan. Och att i övrigt bete mig som om jag vore gravid. Det är den sista biten som trasslar till det. Exakt hur försiktig måste man vara som nästan-gravid? Är det farligt att nysa? Hosta? Skratta tills man kiknar? Och hur är det nu med maten? Fisk och ost? Vad var det man inte fick äta? Jag har upptäckt att mackor på café är rena minfältet. Det är feta-, chèvre- eller brieost i allting. Om det inte är lufttorkad skinka. Eller lufttorkad skinka med brieost.

Jisses.

När allting är farligt, inklusive att oroa sig, har jag bestämt mig för att ingenting är farligt. Jag låter bli det uppenbart ohälsosamma, som ost-å-vin och amatörboxning. I övrigt vaggar jag runt i upphöjt ruvarlugn och låter mig inte stressas av någonting. Jag gör allting långsamt. Jag går långsamt. Jag äter långsamt. Jag dricker te långsamt. Och långsamheten liksom smittar av sig på resten av livet. Jag blir inte stressad längre. Och det är en riktig bedrift för att vara mig.

När jag nu har slutat vara stressad har jag istället börjat blicka inåt. Är det kanske ett litet tidigt graviditetstecken på gång? Kanske?

Dessa tecken har jag upplevt:

  • Brösten är svullna, stela och ömmar. Graviditetstecken!? Mja, det började redan under sprutfasen. Snarast har det mildrats något sedan återföringen.
  • Magen putar. Graviditetstecken!? Mja, det här började också under sprutfasen. Faktiskt ganska exakt fem minuter efter första Gonal-sprutan.
  • Jag är trött, yr och får lätta svimningstendenser om jag reser mig upp för fort. Graviditetstecken!? Mja, lågt blodtryck har jag haft hela livet. Tröttheten är troligen en reaktion på all stress under sprutandet och äggplockandet och återförandet. Och så är jag fysiskt inaktiv på ett sätt jag inte brukar vara, så en del av segheten kommer nog därifrån.

Summa summarum vet jag ingenting.

Magens och bröstens putande i kombination med mitt tröstätande av mörk choklad efter varje plågsamt ingrepp (och varje spruta) gjorde att jag misstänkte en lätt viktuppgång. Inte för att det hade gjort så mycket, för jag är rätt så lagomsmal av naturen och långt ifrån alla hälsofaregränser både uppåt och nedåt, så ett par kilo hit eller dit gör varken till eller från, men jag gillar att ha koll. Så jag ställde mig på vågen. Den visade minus 1.5 kilo sedan IVF-starten. Viktnedgång. Lägsta noteringen sedan min tvådagarsgraviditet förra sommaren. Helt obegripligt. Jag ropade på min man och krävde ett utlåtande. Tyckte inte han att magen var större än vanligt? Och hur sjutton gick det ihop med en viktnedgång?
”Det kanske inte är magen som har växt, det kanske är resten av dig som har krympt”, föreslog han. ”Det skulle ju faktiskt förklara allting”. (Det var där jag fick skrattanfallet så att jag nästan kiknade). Sedan kom han på att han inte hade pussat magen på minst en halvtimme. Min ruvartillvaro är fylld av kärlek och glädje.

I min allmänna iver att hitta tidiga graviditetstecken blev jag lite nyfiken på när implantationen i livmoderslemhinnan sker egentligen. Wikipedia vet allt som vanligt. Om man litar på grafiken nedan, sker implantationen normalt under dag 8-9 efter befruktningen. Äggplocket räknas som dag 0 i detta schema, så jag är alltså på dag 6 nu. Om allt är som det ska har jag en eller två rejäla blastocystembryon i livmodern nu. Implantationen skulle kunna ske på torsdag eller fredag.

Befruktning av ett mänskligt ägg in vivo. Bild från Wikimedia Commons.

Befruktning av ett mänskligt ägg in vivo. Bild från Wikimedia Commons.

Våra embryon fick assisted hatching, eftersom höljet var precis aningen tjockare än önskvärt. Det betyder att embryologen lät en laser gnaga av en bit av ytterhöljet för att underlätta kläckningen. Mina småpotatisar kanske håller på att kläckas just nu. Med laserassistans! Tjolaho.

Mina två embryon, två dagar gamla. Dett övre har tre celler, det undre två. Båda har genomgått assisted hatching.

Mina två embryon, två dagar gamla. Det övre har tre celler, det undre två. Båda har genomgått assisted hatching, vilket syns tydligast på det undre embryot, där en bit av ägghöljet saknas i nederkanten.

”The rabbit died” – graviditetstestets historia

Vi som ruvar eller insemineras eller gör hemmaförsök, vi är alla välbekanta med la grande finale för varje cykel: graviditetstestet. Den där lilla stickan som man kan köpa på apoteket för inte jättemycket pengar, som man kissar på, väntar i några minuter och sedan ser man ett plus eller minus, eller ett eller två streck, eller ett rosa streck, eller en text, eller vad det nu är. Lätt och smidigt. Kan göras samma dag som man borde fått sin mens. Inte ångestfritt, men tekniskt okomplicerat.

Det har inte alltid varit så.

En gång i tidernas begynnelse och fram tills förvånande nyss, fanns det inga bombsäkra sätt att avgöra om en kvinna var gravid eller inte. Förrän ett barn dök upp alltså, då kunde man vara absolut säker på att hon hade varit gravid. Att gravida kvinnor sällan menstruerar, observerades nog väldigt tidigt i mänsklighetens medicinhistoria, men utebliven mens kan ju bero på annat också. Svält. Sjukdom. Eller rädsla för att vara gravid.

Det var faktiskt först på sent 1920-tal som den första vetenskapliga metoden utvecklades (av de tyska gynekologerna Selmar Aschheim och Bernhard Zondek). De upptäckte att gravida kvinnor utsöndrar humant koriongonadotropin (hCG) i urinen. Om urin injiceras i ett ungt däggdjur av honkön, kommer äggstockarna i detta djur att ändras om urinen innehöll hCG. Först använde de möss, senare kaniner. Proceduren ledde till uttrycket ”the rabbit died” som en omskrivning för ett positivt graviditetsbesked. I själva verket dog kaninen i vilket fall som helst. Den var liksom tvungen att dissekeras. På 50-talet utvecklades metoden i och med att man började använda grodor istället. De lägger ägg som syns, så grodan behövde inte dissekeras. Samma groda kunde användas många gånger. Ganska snart utvecklades testmetoden immunanalys, där antikroppar används för att påvisa hCG (eller andra makromolekyler). Inga djur behövde plågas längre.

Ytterligare ett stort framsteg gjordes när IVF-pionjären Georgeanna Seegar Jones fastställde att hCG produceras av moderkakan, vilket definitivt betydde att detta hormon kunde användas som en entydig indikator av graviditet och ingenting annat. Det var f.ö. hon som kom på att man kan förebygga tidiga missfall med progesteron. Crinone-kladd är inte det roligaste i världen, men oändligt mycket trevligare än alternativet.

Det första testet för hemmabruk (utan grodor) utvecklades av Margaret Crane under sent 1960-tal, och började säljas i USA i mitten av 1970-talet. Det är faktiskt inte alls länge sedan. Tidsmässigt kom det ungefär samtidigt som kvinnors sexuella frigörelse i västvärlden. Tillgång till preventivmedel, graviditetstest för hemmabruk och möjligheten att göra en tidig abort, är alla faktorer som är viktiga för att kvinnor ska ha makten över reproduktionen. Vilket också är kopplat till kvinnors ekonomiska oberoende.

Så nästa gång du gör ett graviditetstest med bultande hjärta, kan du ju alltid tänka att det hade kunnat vara värre. Tänk om du hade varit tvungen att injicera din urin i en sprattlande groda, för att sedan stirra på den tills den lade eller inte lade ägg…