”The rabbit died” – graviditetstestets historia

Vi som ruvar eller insemineras eller gör hemmaförsök, vi är alla välbekanta med la grande finale för varje cykel: graviditetstestet. Den där lilla stickan som man kan köpa på apoteket för inte jättemycket pengar, som man kissar på, väntar i några minuter och sedan ser man ett plus eller minus, eller ett eller två streck, eller ett rosa streck, eller en text, eller vad det nu är. Lätt och smidigt. Kan göras samma dag som man borde fått sin mens. Inte ångestfritt, men tekniskt okomplicerat.

Det har inte alltid varit så.

En gång i tidernas begynnelse och fram tills förvånande nyss, fanns det inga bombsäkra sätt att avgöra om en kvinna var gravid eller inte. Förrän ett barn dök upp alltså, då kunde man vara absolut säker på att hon hade varit gravid. Att gravida kvinnor sällan menstruerar, observerades nog väldigt tidigt i mänsklighetens medicinhistoria, men utebliven mens kan ju bero på annat också. Svält. Sjukdom. Eller rädsla för att vara gravid.

Det var faktiskt först på sent 1920-tal som den första vetenskapliga metoden utvecklades (av de tyska gynekologerna Selmar Aschheim och Bernhard Zondek). De upptäckte att gravida kvinnor utsöndrar humant koriongonadotropin (hCG) i urinen. Om urin injiceras i ett ungt däggdjur av honkön, kommer äggstockarna i detta djur att ändras om urinen innehöll hCG. Först använde de möss, senare kaniner. Proceduren ledde till uttrycket ”the rabbit died” som en omskrivning för ett positivt graviditetsbesked. I själva verket dog kaninen i vilket fall som helst. Den var liksom tvungen att dissekeras. På 50-talet utvecklades metoden i och med att man började använda grodor istället. De lägger ägg som syns, så grodan behövde inte dissekeras. Samma groda kunde användas många gånger. Ganska snart utvecklades testmetoden immunanalys, där antikroppar används för att påvisa hCG (eller andra makromolekyler). Inga djur behövde plågas längre.

Ytterligare ett stort framsteg gjordes när IVF-pionjären Georgeanna Seegar Jones fastställde att hCG produceras av moderkakan, vilket definitivt betydde att detta hormon kunde användas som en entydig indikator av graviditet och ingenting annat. Det var f.ö. hon som kom på att man kan förebygga tidiga missfall med progesteron. Crinone-kladd är inte det roligaste i världen, men oändligt mycket trevligare än alternativet.

Det första testet för hemmabruk (utan grodor) utvecklades av Margaret Crane under sent 1960-tal, och började säljas i USA i mitten av 1970-talet. Det är faktiskt inte alls länge sedan. Tidsmässigt kom det ungefär samtidigt som kvinnors sexuella frigörelse i västvärlden. Tillgång till preventivmedel, graviditetstest för hemmabruk och möjligheten att göra en tidig abort, är alla faktorer som är viktiga för att kvinnor ska ha makten över reproduktionen. Vilket också är kopplat till kvinnors ekonomiska oberoende.

Så nästa gång du gör ett graviditetstest med bultande hjärta, kan du ju alltid tänka att det hade kunnat vara värre. Tänk om du hade varit tvungen att injicera din urin i en sprattlande groda, för att sedan stirra på den tills den lade eller inte lade ägg…

12 svar till “”The rabbit died” – graviditetstestets historia

  1. Tack för ännu ett roligt och intressant inlägg! Hade ingen aning eller har funderat så mycket över detta. Jag ska tänka på grodor och kaniner nästa gång jag står och stirrar att det ska komma fram ett plus 🙂

    • Tack!
      Jag hade inte heller funderat så mycket förut. Tänkte mest att någon läkare hade klurat ut det där med hCG. Hur, vem, när och hur testhistorien såg ut hade jag aldrig tänkt på. Men sedan råkade jag ramla över Snopes-artikeln (Snopes.com är en helt fantastisk sida!). Tydligen är uttrycket ”the rabbit died” känt i den anglosaxiska världen, men jag hade aldrig hört det. När jag väl hade börjat läsa om kaninerna kände jag att jag var tvungen att gå till botten med historien. Tack Wikipedia.

  2. Intressant fakta 🙂

  3. Vilket underbart inlägg, tack för historielektionen!

  4. Det kanske funkar om man kissar på en groda också. Någon som vill testa?

  5. Pingback: Intet är som väntans tider? Fast nu handlar det mest om Google. | Ebbas potatisar

Lämna en kommentar