Hon är här nu

… och hon är ljuvlig.

I v 40+6 på eftermiddagen fick jag värkar. Först var 20:e minut, därefter intensivare. Under natten kom de var femte minut, för att glesna nästa förmiddag. På kvällen var jag så trött att vi åkte till förlossningen. Trots glesa värkar var jag öppen 6 centimeter. Bebis på gång! Men det visade sig att vår busiga Lillpotät hade ofixerat sig och låg snett igen. Rummet fylldes av folk, förlossningsläkare (flera) tillkallades och vid midnatt var saken klar: Lillpotäten kunde inte födas vaginalt. Det blev akut kejsarsnitt.

Akut snitt efter mer än ett dygns värkarbete var ungefär mitt mardrömsscenario för förlossningen. Men när det väl hände så kändes allt okej. Personalen var proffsig och empatisk. Jag hade CTG-elektroder på magen och hela tiden berättade de för mig att min bäbis mådde bra. Allt var tydligt förklarat och motiverat. Vi åkte till operationen. Min man var med. Jag fick spinalbedövning. Och så var hon ute, en pigg och kry liten flicka med aptit på livet. Vi fick gosa på operationsbordet medan jag syddes ihop. Sedan skickades jag till uppvaket och min man fick vår dotter i famnen.
Några timmar senare, när jag kunde röra fötterna igen, fick vi återförenas på BB alla tre. Lillpotäten lades till mitt bröst och hon kände genast igen mig. Min dotter, fyra timmar gammal.

Sju år av blod och tårar slutade med en förlossning jag hade varit rädd för, men DET VAR HELT OKEJ. Vägen till vår dotter blev inte alls som jag hade tänkt, men det blev helt fantastiskt ändå.

Hon är här nu. Jag gråter av kärlek till henne (och lite av hormoner…) varje gång hon ler eller när min man ömsint kysser hennes fjuniga huvud.

Hon är här nu och det var värt all sorg och all smärta, varenda spruta och alla minus, värkarna och smärtan i snittet.

Hon är här nu, och jag önskar ingenting annorlunda.