Naturligt

Som ofrivilligt barnlös får man höra många korkade påståenden. Ett av dem som får mig att se mest rött är ”IVF är inte naturligt”.

Det är ett alldeles särdeles korkat påstående, nämligen. Nästan ingenting vi människor har för oss är ”naturligt”. För att reda ut begreppen har jag sammanställt en lista.

Följande saker är onaturliga:

• Att ha en förväntad livslängd på 80 år.
• Att bli förälder till två barn som överlever en.
• Att kunna bestämma sig för att bli förälder till bara två barn.
• Att sova i en varm torr säng i ett varmt torrt hus så gott som varje natt.
• Att leva sitt liv i huvudsak skyddat från vilda djur och naturkatastrofer.
• Blindtarmsoperationer, cytostatika och gipsade ben.
• Att kunna läsa och skriva.
• Elektricitet, datorer och internet.
• Och hur naturligt är det att blogga över huvud taget?

Följande saker är naturliga:

• Att dö av en förlossning (om man är kvinna).
• Att bli förälder till 20 barn och se 19 av dem dö.
• Att bli gravid 30 gånger utan att kunna förhindra det.
• Att dö av en enkel infektion eller ett benbrott.
• Att svälta större delen av livet.
• Flugsvampar, brännmaneter, giftormar och mögel.
• Och ja, det är naturligt att förbli barnlös på grund av medicinska skäl.

Folk som skriker ”natuuurligt” och försöker få det att låta som något bra, har glömt att människor slutade leva ”naturligt” för ungefär sisådär 10.000 år sedan, om inte tidigare. Jag vet inte om man ens kan prata om vad som är ett helt naturligt liv för människor längre. Men en massa saker som är påtagligt naturliga är oönskade, obehagliga eller dödliga för oss, och ingen ifrågasätter att vi väljer bort dem när vi har möjlighet.

Nu ska jag dricka en kopp te, framställd med hjälp av en onaturlig vattenkokare och onaturlig elektricitet, och drömma om att en dag få bli mamma till det allra finaste tänkbara lilla barnet på ett högst onaturligt sätt. Och skam den som tänker illa därom.

Försvarstalet: förtydligande och fotnot

Det blev stor respons på mitt senaste inlägg, den ofrivilligt barnlösas försvarstal, så jag kände att jag behövde skriva mer om sammanhanget.

Några kommentatorer har frågat om jag verkligen har behövt bemöta dessa påståenden själv. Ja och nej. Ingen enskild har någonsin sagt alltihop till mig personligen i ett och samma samtal. ”Du”-tilltalet är ett retoriskt grepp. Det här var mitt vrål av frustration som jag har samlat på mig under lång tid.

De flesta som har fällt sårande kommentarer har gjort det i all välmening. Jag kan bli sårad eller arg ändå. Att folk har koll på grundläggande fakta innan de har åsikter tycker jag inte är för mycket begärt.

Ja, jag är känslig. Jag genomgår en existentiell livskris här. Man blir känslig då. Jag har lärt mig att inte ta illa vid mig när människor som inte känner till vår ofrivilliga barnlöshet säger korkade saker. Enbart våra närmaste släktingar och allra bästa vänner vet, och det är när de säger välmenande men faktamässigt befängda saker som jag blir arg. De försöker ge oss råd, men har inte den blekaste aning om vad det handlar om. Bra jobbat, liksom.

Sedan har vi nästa kategori: journalister och politiker som uttalar sig i opinionsbildande eller styrande roller. De måste ha sina fakta rätt. Det är deras förbannade plikt.

Vi kan ta det påstående för påstående:

Slappna av / skaffa hund / adoptera: Detta är typiska exempel på sådant som folk kan säga i all välmening, med huvudena sympatiskt på sned. Det kan likförbannat såra, och den som vill hjälpa ska inte såra.
”Men om ni slappnar av…?” fick jag höra av en närstående som precis hade fått veta om min mans dåliga spermiekvalitet. Jag började gråta och ylade ”vi har faktiskt ett medicinskt problem här”. Man kan inte slappna av och få signifikant bättre spermier. Inte med min mans värden.
Att adoptera fungerar för en del. Men det är inte en lätt eller snabb lösning. Det tar tid och kostar pengar och kräver långa utredningar. I vårt fall är det kanske helt omöjligt, eftersom vi flyttar mellan länder. Varje person som har frågat om adoption har blivit förvånad när jag har berättat om hur svårt det faktiskt är. Det finns inga mängder med föräldralösa barn i världen, vilket i grunden är bra. Men det gör adoption svårare.
”Skaffa hund” tillhör de mer bisarra råden. Jag har nog aldrig blivit sårad av det, men det är bara ett så korkat förslag, speciellt till en pälsdjursallergiker. Hade vi velat (och kunnat) ha en hund hade vi naturligtvis haft en hund.

Av allvarligare karaktär är de påståenden som journalister och politiker och andra med maktposition kan komma med.
Att tära på vårdresurserna. Ja, det är ju vad precis alla politiker med makt implicerar, eftersom IVF och fertilitetsvård är självfinansierat eller begränsat i alla länder jag känner till. Hela västvärlden behöver fler barn. Speciellt Tyskland. Och inget land som jag känner till låter läkare avgöra hur många subventionerade IVF-försök ett par ska få göra. Överallt är det begränsat antal försök, egenfinansiering och åldersgränser som bara är påhittade.
Självförvållad barnlöshet. Implicit är det ju vad som antyds, eftersom man måste finansiera vården helt eller delvis själv. Flera IVF-bloggare har berättat att personer i deras närhet har antytt att de med stress orsakat sin barnlöshet. Se även ”slappna av” ovan.
Den som är infertil ska inte ha barn. Just den skarpa formuleringen har jag nog bara sett i anonyma kommentarsfält. Men tanken att det finns en högre mening med infertiliteten lever stark i många inflytelserika organisationer, exempelvis katolska kyrkan. Troende katoliker får inte göra IVF, för det anses vara mot Guds vilja. Katolska kyrkan är ingen liten pseudosekt, det är världens största religiösa organisation, med inte så lite politiskt inflytande. Sekulära byter ”Gud” mot ”naturen”, men den illvilliga icke-logiken är kvar.
Barn är inte det viktigaste i livet. Detta sägs oftast av journalister i fertilitetsdiskussioner. Det är ett väldigt konstigt påstående, för det här med att fortplanta sig är ju ändå en av de grundläggande biologiska drifterna. Alla vill inte ha barn, men en del vill det väldigt gärna. Jag begriper inte varför det är svårt.

Och så har vi det där med barnlöshet som lyxproblem. Alla sjukdomar man inte dör av kan betraktas som lyxproblem, om man saknar empati och vanligt vett. Återigen är det mest en kommentarsfältskommentar, men implicit finns påståendet där när det ifrågasätts varför det är viktigt med biologiska barn (Svar: För att det, även genom IVF, är lättare än alla andra sätt. Se ”adoption” ovan) eller varför man mår så dåligt psykiskt av återkommande misslyckanden. En närstående slängde ur sig att det där med IVF hade blivit ”som en trend”. Det är inte så jag ser det, kan man säga.

Så. Jag behöver mitt försvarstal. Jag behöver vråla i bloggosfären, för att samla mod och kraft för att orka försvara mig i skarpt läge. Skarpt läge kommer, oftare än jag hade anat.

Den ofrivilligt barnlösas försvarstal

(Mitt försvarstal, att framföra närhelst någon ifrågasätter mina ansträngningar för att bli mamma. Samtliga påståenden jag bemöter är sådant som människor har sagt till mig, journalister har skrivit i tidningar eller människor har uttryckt i kommentarsfältsdiskussioner apropå fertilitetsbehandlingar. ”Du” i tilltalet är naturligtvis inte den genomsnittliga bloggläsaren, för just du går nog igenom något liknande just nu. Se det som mitt arga vrål till ett oförstående samhälle).

Du säger att jag borde slappna av lite, så kommer det att lösa sig.
Jag tycker att du borde läsa en grundkurs i biologi. Eller en barnbok om hur bebisar hamnar i mammas mage. Man kan inte spänna äggledarna så att ägget inte kommer igenom. Det funkar inte så. Kvinnor har blivit gravida i slaveri, under krig och efter våldtäkt. Lite vardagsstress sätter inte ner fertiliteten. För att bli gravid krävs att en spermie möter ett ägg, embryot delar sig och fäster i livmoderslemhinnan. Om det vore så lätt att hindra graviditeter med mild stress hade det inte behövts preventivmedel i världen. Om vardagsstress kan utlösa missfall hade abortdebatten varit överflödig. Vi har ett medicinskt problem här. Att slappna av är ungefär lika effektivt mot medicinsk betingad barnlöshet som mot benbrott.

Du föreslår att jag ska skaffa hund istället.
Min man är pälsdjursallergiker, men tack för att du påminde mig om att jag inte bara är ofrivilligt barnlös utan även ofrivilligt husdjurslös. Och allvarligt talat, om du inte kan se skillnad på en valp och ett barn har du större problem än jag.

Du säger att jag tär på vårdresurserna.
Så du vill prata ekonomi nu? Låt oss då prata ekonomi. Västvärldens absolut största ekonomiska problem är den sjunkande nativiteten. Allt färre unga ska försörja allt fler äldre. Det är jättebra att sjukvården kan hjälpa människor till ett längre liv. Men då behövs det även barn som kan växa upp för att ta hand om de äldre. Här har du oss, ett friskt och välfungerande par i yngre medelåldern som med hjälp av en behandling för bara några tiotusentals kronor skulle kunna sätta en ny frisk och välfungerande framtida skattebetalare till världen. Har samhället råd att inte låta alla som så önskar få fertilitetsbehandling?
(I Tyskland betalar man dessutom hälften av behandlingskostnaderna själv, för maximalt tre behandlingar. Den ekonomiska kostnaden för samhället är högst marginell).

Du antyder att min barnlöshet är självförvållad.
Ja, jag gifte mig ju frivilligt med min man, och han har dåliga spermier. Men det är inte självförvållat av honom. Så om du inte antyder att jag borde lämna min man, vilket vore oförskämt i överkant av dig, kan jag faktiskt inte göra något annat än det jag gör, nämligen IVF-behandlingar.
Barnlöshet är väldigt sällan självförvållad. Även i de fall då infertiliteten beror på något som man rent teoretiskt hade en viss kontroll över, som obehandlad klamydia, måste vi ställa oss frågan hur länge man ska straffas för tidigare misstag. De flesta tycker att det är självklart att den som klättrar upp på Mount Everest, och sedan ramlar ner från en klippa, har full rätt till sjukvård och fullständig rehabilitering. En sådan skada är långt mer självförvållad. Varför skulle en skadad bergsklättrare ha rätt till rehabilitering till full funktionalitet (och inte bara minsta möjliga, för att kunna utföra något jobb i samhället), om en person med en fertilitetsrelaterad skada inte har det?

Du tycker att jag borde adoptera istället, för det finns ju så många föräldralösa barn i världen.
Jag har en glad nyhet till dig: det finns inte alls så många föräldralösa barn i världen längre. Det finns barn som far illa, ja, men få som är helt utan familj. Ofta finns det åtminstone en moster eller farbror eller farmor som kan ta hand om barnet. Dessutom är det så att även de fattigaste länderna har en växande medelklass av välmående människor som också kan drabbas av barnlöshet och gärna adopterar ett barn. Mängden barn som behöver en ny familj i ett fjärran land är helt enkelt inte så stor. Just därför är adoptionsköer så långa, och de länder som adopterar bort barn kan ställa stora och ibland märkliga krav på de blivande adoptivföräldrarna. Att de inte ska vara för gamla (oftast några-och-fyrtio maximalt) är ett vanligt krav. Den som börjar en adoptionsprocess efter 35 kanske inte hinner adoptera innan åldersfristen löper ut. I vårt speciella fall är det även så att vi ju skulle behöva genomgå adoptionsutredning i Tyskland, för det är här vi bor. Men vi vet inte hur länge vi kommer att bo kvar. Vad skulle hända med vår adoptionsköplats om vi flyttar till ett annat land mitt i processen? Kan man ens bli godkänd om man är en världsvagabond?

Du menar att barn inte är det viktigaste i livet.
Har du barn? Ja? Är de viktiga för dig? Älskar du dem? Såklart du gör, du är ingen ond människa. Skulle du bli helt förstörd om de råkade illa ut? Självklart. Tänk dig nu att dina barn inte finns. Skulle ditt liv bli tomt? Ja? Kan du respektera min längtan nu?
Är du frivilligt barnlös? Jamenvisst, det är ditt val. Jag påstår inte att du skulle bli lyckligare som förälder. Vad som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så är det. Det finns nog annat i ditt liv som är viktigare. Vad är det? En hobby, din partner, ditt jobb, ett älskat husdjur? Tänk dig nu att detta viktiga i ditt liv är ouppnåeligt av behandlingsbara medicinska skäl. Och ett surkart nekar dig behandling med motiveringen att din dröm och strävan inte är det viktigaste i livet. Är det okej?

Du tycker att infertilitet är naturens sätt att visa att individen inte ska fortplanta sig.
Har du genomgått någon medicinsk behandling alls? En lagad tand, poliovaccin, antibiotika mot en infektion, en blindtarmsoperation? Vilket som helst av dessa tillstånd kunde obehandlat ha lett till stort lidande eller rentav död. Borde du ha avstått behandlingen, eftersom sjukdomen är ett sätt för naturen att visa att du inte är livsduglig? Om inte, varför är vissa medicinska problem tillåtna att behandla, när andra inte är det? Varför tycker du att ofrivillig barnlöshet är annorlunda än annat medicinskt betingat lidande?

Du säger att jag har ett lyxproblem.
Jag tycker att du behöver lära dig vad empati är.

Uppdatering och fotnot: Efter all respons (tack för allt beröm!) kände jag att det behövdes ett lite längre förtydligande om de situationer i vilka jag har mött påståendena, eftersom alla mina försök till svar blev så bloggpostlånga. En dag ska jag lära mig skriva kortfattat. Men den dagen är inte idag…

Det är inte mig det är fel på, det är dig

Som nog har framgått här på bloggen, är vi ofrivilligt barnlösa för att min man har nedsatt spermiemotilitet, d.v.s. han producerar för få spermier som simmar rakt och lever länge. Och på det viset blir inga barn gjorda utan hjälp.

När beskedet kom kände jag en initial trumf gentemot läkarna. Fram tills dess hade alla verkat anta att det var mig det var fel på, från min husläkares första kommentar om att fertilitetsproblem ska undersökas av en gynekolog, till klinikens utredning som var betydligt mer omfattade för mig än för min man. In your face, fantasilösa sopprötter, vi är faktiskt två som försöker få barn här och det är inte mig det är fel på! Så tänkte jag, den första sekunden. Sedan sjönk vidden av budskapet in. Min man hade ett medicinskt problem som gjorde att vi var barnlösa. Varför? Fanns det en underliggande sjukdom? Och hur skulle IVF/ICSI-processen påverka oss?

Min man blev skickad till en androlog för undersökning. Han blev klämd, känd, blodprovad och ultraljudad. Allt såg bra ut. Inga avvikande värden någonstans. Min man är i fin fysisk form, har en lämplig vikt, lever sunt, röker inte, motionerar lagom och är på det hela taget kärnfrisk. Det är bara spermierna som saknar orienteringsförmåga och livslust, helt utan synbar förklaring.

Under tiden som gick med de extra undersökningarna blev jag arg igen, fast på ett helt annat sätt. Irrationellt och fullständigt ofokuserat. Jag blev arg på allt och alla, som hade mage att påstå att det var något fel på min man. Han är ju finast i hela världen. Fel på honom? Inte på mitt skift!
Fast det är ju nu så, att ingen ilska från min sida får spermierna att simma rakare. Motilitetsproblemen finns där oavsett hur jag känner inför dem. De är ingens fel, eftersom ingen vet vad som orsakat dem.

När det blev dags att berätta för våra närmaste, var jag den som tyckte att vi kunde utelämna det exakta skälet. Vi har ett medicinskt problem, tyckte jag var en bra förklaring. Men min man menade att det var bäst att berätta allt. Och det har han nog egentligen rätt i, om så bara för att undvika mina ilskeutbrott när folk får veta om vår barnlöshet och genast medlidsamt tittar på mig och säger ”så det är fel på dina äggstockar”. Nej, det är inte fel på mig har jag ju sagt. Den biten av ilskan kvarstår oförminskad. Infertilitet är inte enbart ett kvinnoproblem.

Men hur det nu är, så kan jag vara väldigt defensiv gällande våra problem, medan min man har mycket lättare för att skoja om dem.

Att bära varandra när man behöver stöd. Chokladen inuti var inte heller så dum.

Alla måste finna sitt förhållningssätt. Vi pratar mycket om vad som händer med oss och vad IVF-processen gör med mig fysiskt och med oss båda psykiskt. Ur något sorts rättviseperspektiv hade man kanske kunnat tänka att om det är hans medicinska problem, så borde det vara hans mage som får alla nålsticken, men så har jag faktiskt aldrig känt. Jag är inte ens arg på vår infertilitet. Det bara är så. Sprutor i magen är en konsekvens, men för just det finns ingen ilska kvar. Arg blir jag när någon påstår att det är fel på min man (fast det egentligen är så), eller bara antar att det är fel på mig (för att det är ett korkat antagande). Jag får ofta ilskeutbrott över okunniga kommentarer om vad som är natuuurligt, eller över tysk religiöskonservativ lag som mest handlar om att göra livet svårt för alla som inte lever upp till den kristdemokratiska heteronormen, vilket inkluderar att man och hustru ska tillverka sina barn hemma med enbart gud som vittne.

Vi tar hand om varandra i den här processen. Och egentligen är det irrelevant i vem av oss som det medicinska problemet sitter. Min man kan inte påverka sina spermier, för han lever redan ett sunt liv. Vi kan kanske avhjälpa vår barnlöshet med IVF på klinik och det gör vi nu. Tillsammans.

Att längta lagom mycket efter barn

Jag tror att alla som kämpar med IVF har känt sig ifrågasatta någon gång (eller ofta). Av politiker som försvårar behandlingar genom krångliga regler, av okunniga journalister som skriver förvirrade skräckreportage om barngalna kvinnor, och av bekanta som kläcker ur sig de mest sårande saker (”ni kan väl skaffa hund istället” brukar vara en favorit).

Man får helt enkelt inte längta för mycket efter barn. Inte så där mycket så att man börjar äta konstiga mediciner och sticka sprutor i sin egen kropp och underkasta sig hundra tusen gynundersökningar. Då är man konstig. Hysterisk. Borde skaffa hund istället.

Sedan har vi dem som aldrig har känt någon barnlängtan. De som kanske tidigt bestämde sig för att de inte ville ha barn, och som aldrig har fått skäl att ompröva det. I mainstreamsamhällets ögon är det inte heller okej. I alla fall inte för kvinnor. För några månader sedan blev Pia Sundhage (fotbollstränaren, f.d. fotbollsspelaren) intervjuad i en stor tidning, jag minns inte längre vilken. Rubriken var ”Jag vill inte ha barn” eller något liknande. Som om det är det intressantaste man kan säga om henne. Frivilligt barnlösa (i synnerhet kvinnor) misstänkliggörs och det spekuleras i huruvida de är själviska, bittra eller bara konstiga.

Det här stör mig något oerhört. Att det finns en ”lagom” nivå av barnlängtan som man ska hålla sig till. En normgodkänd barnlängtan. Enligt mina empiriska observationer, verkar det som om de här kriterierna ska vara uppfyllda för att man ska få längta efter barn:

– Man ska vara kvinna. (Män får inte längta jättemycket efter barn. Det ses som konstigt. Eller i alla fall något man aldrig pratar om).

– Man ska dessutom vara född till kvinna. (Transsexuella tvångssteriliseras, vilket i sig är så upprörande att det är helt obegripligt att det har fått fortgå så länge. Det finns ett ord för sådan verksamhet, men jag bor i Tyskland så jag skriver det inte).

– Man ska leva i ett långvarigt heterosexuellt förhållande. (Att ensamstående och  homosexuella också kan längta efter barn verkar komma som en överraskning för många. Om de inte bara avfärdar tanken som absurd).

– Tillåten ålder att längta efter barn är 25-38 år. (Både äldre och yngre brukar bli rejält fördömda i mainstreamsamhället. Som om barnlängtan slår till vid en viss ålder, lika för alla).

– I denna ålder är det å andra sidan obligatoriskt att längta efter barn, om alla ovanstående kriterier är uppfyllda. (Annars ses man som bitter eller konstig, se ovan).

– Barn ska tillverkas medelst vaginala samlag hemma i sängen. (Vi som kämpar med IVF har nog alla fått höra olika varianter av hur IVF tär på vårdresurser, eller är mot Guds vilja, eller bara är ”onaturligt” så där i största allmänhet).

Alla vi som inte håller oss inom dessa snäva ramar blir ifrågasatta. Varför? Vem har med min barnlängtan att göra, egentligen?

En av de mest överraskande insikter jag fått efter åren av ofrivillig barnlöshet är denna: Jag känner lika mycket sympati för de frivilligt barnlösa som för de ofrivilligt barnlösa. Barnlängtan är personligt. Ingen annan har rätt att bestämma vilken längtan som är lagom och acceptabel. Ingen utom jag vet hur det känns inne i just mig.

Och nej, att skaffa en hund är inte samma sak.

Ett par ord om vetenskaplighet

Jag hade tänkt berätta om vårt första IVF-försök, men så blev jag påmind om något annat som gör mig arg istället, nämligen hur utsatta vi ofrivilligt barnlösa är. Vi är ledsna och desperata i vår längtan, och de flesta av oss är beredda att göra nästan vadsomhelst för ett barn vi kan kalla vårt eget. Vi sticker sprutor i vår egen kropp, underkastar oss plågsamma behandlingar och äter mediciner som förändrar oss till kropp och själ. Kanske går vi igenom adoptionsutredningar med allt vad det innebär med granskning av privatlivet.

Kort sagt, om någon föreslår en metod som inte involverar sprutor, hormonbaserade mediciner, gynstolar och djupgranskning av badrumsstädningen, så är vi beredda att lyssna.

Här finns det ett öppet fält för alla sorters alternativmedicinska behandlingar, de flesta med ingen eller högst tveksamt dokumenterad effekt. Nu senast såg jag att patientföreningen Barnlängtan (som gjort så mycket bra för oss ofrivilligt barnlösa) tipsade om en workshop för att ”hitta ditt inre välbefinnande”. En hel del i inlägget gjorde mig tveksam, och jag kollade upp workshopen och metoden som används där, EFT (Emotion Freedom Techniques). Den har ett alldeles eget inlägg i the Skeptic’s Dictionary, ett ganska raljant, men användbart, uppslagsverk om man vill kolla upp alternativa behandlingsmetoder. Varken på den sidan, eller Wikipedia, eller någon av de andra nätbaserade oberoende källor jag har kunnat hitta, verkar EFT vara bättre än placebo. Att göra en behandling med EFT är alltså lika bra, eller verkningslöst, som att, säg, föra ett samtal om ens problem med en vänligt sinnad och hjälpsam person utan speciell utbildning. Men workshopen kostar pengar.

Jag skriver inte det här inlägget för att jag tror att den som gav tipset på Barnlängtans blogg menade illa, tvärt om. Jag tror inte ens att EFT-terapeuten är ute efter att lura folk. (Hon tror nog också att hennes terapi hjälper. Hon har ju sett människor få barn efter den. Efter att de också gjort sin tredje IVF-behandling!). Jag vill inte heller peka finger åt alla er som söker er till alternativa behandlingsmetoder. Jag vet att ni är desperata i er barnlängtan. Jag är desperat. Och just därför har vi rätt till behandlingar som fungerar. Evidensbaserad, riktig medicin.

Jag vill att sjukvården ska ta bättre hand om oss, så att färre av oss betalar pengar för verkningslösa behandlingar. Att det finns mer lättillgänglig information om ofrivillig barnlöshet, så att vi inte blir hänvisade till tveksamma kunskapskällor.

Det finns mycket vetenskapen inte vet om fertilitetsbehandlingar. Men om någonting fungerar, oavsett om läkarna förstår varför eller inte, så fungerar det, och man kan visa det i vetenskapliga studier. Om något fungerar och är enkelt och billigt kommer genast alla fertilitetskliniker, privata såväl som offentliga, att börja tillämpa det, för att göra patienter gravida snabbt är vad de tjänar pengar på (och vad vi patienter vill att de ska göra med oss). Om det inte fungerar i vetenskapliga studier, så fungerar det inte i den verkliga världen heller och  då kan man lika gärna låta bli att göra den behandlingen.

Jag har haft turen att växa upp i ett land där universitetsutbildningar är gratis. Jag har haft turen att ha en familj som stöttade mig när jag skaffade mig en mycket lång naturvetenskaplig utbildning. Utan den bakgrunden kanske jag också hade sökt mig till alternativmedicinen i min barnlängtan. Kanske hade jag tagit homeopatiska preparat, som inte är något annat än vanligt vatten. Men då hade jag ju slösat bort mina pengar till ingen nytta.

När vår fertilitetsklinik här i Tyskland hade konstaterat att min man har nedsatt spermierörlighet, så var läkaren på vippen att erbjuda oss vitaminer utan bevisad effekt. Men sedan kom han ihåg att vi är naturvetenskapligt skolade, och då ändrade han sig. Tänk om vi inte hade haft den utbildning vi har? Hade vår läkare, den som vi förväntas lita på, lurat oss att betala pengar för verkningslösa preparat då? Och hur måga har faktiskt betalat för dessa vitaminer, när läkaren vet att de är verkningslösa? Sådant gör mig arg.

Om du som läser det här gör alternativmedicinska behandlingar mot din ofrivilliga barnlöshet, och nu är arg på mig för det här inlägget, så vill jag bara säga: Jag bryr mig om dig! Jag vill inte att du ska bli lurad. Du har det svårt nog. Jag känner förmodligen inte dig, men vi är i samma situation, du och jag. Vi vill samma sak. Så för din egen skull ber jag dig att tänka efter nästa gång du ska betala pengar för homeopati / osteopati /zonterapi /annat som inte sjukvården erbjuder: Om den här behandlingen verkligen vore effektiv, skulle inte den privata fertilitetskliniken ha erbjudit den då?

Ta hand om dig.

Nobody expects the Spanish Inquisition – eller ofrivillig barnlöshet

När man lägger undan preventivmedlen förväntar man sig att det ska hända saker. Kanske inte direkt, men så småningom. Man fick ju lära sig det i skolan, allt om hur man inte blir gravid. Jag hade högsta betyg i nästan alla ämnen och visste precis hur olika preventivmetoder fungerar. Jag har aldrig i hela mitt liv slarvat med något sådant. Påläst var jag också, så jag visste att de flesta inte blir gravida på en gång, även om det inte är ett skäl att fuska med preventivmedel när man inte önskar sig en graviditet. Upp till ett år kan det ta att bli gravid, det visste jag.

Så när vi bestämde oss för att det var dags för tillökning, för sisådär fyra år sedan, blev vi inte oroliga när min mens kom som den skulle den första månaden. Inte heller andra månaden, eller tredje, eller fjärde, var vi oroliga. Det här kunde ta ett litet tag till, men vi var ju unga och friska, knappt 30 fyllda någon av oss, såklart skulle allt gå bra. Men vi hade tusen järn i luften och alla bollar i elden (eller om det var tvärt om) så det kanske bara var lite stress som gjorde att gravidstickeplusset dröjde. Och någonstans där mitt i de första försöken fick vi jobb i Tyskland och blev raskt invandrare med allt vad det innebär av språklig förvirring och nyjobbsstress. När det första året hade gått utan att vi hade ett barn på gång var vi inte oroliga. Vi hade ju bara stressat lite för mycket. Snart skulle allt bli bra.

Det andra året i barnförsökstiden började vi känna oss hemma i Tyskland, språket gick lättare och jobbet blev invant. Men plusset uteblev. Vi var fortfarande inte oroliga, det här kan ta tid och vi lät det ta tid. Men vi började undra. När jag var hos husläkaren för en förkylningssjukskrivning (här i Tyskland finns inga karensdagar, men man måste ha sjukintyg från tredje sjukdagen) passade jag på att fråga vilken hjälp det fanns att få mot fertilitetsproblem. Jag visste ju inte hur vårdkedjan fungerar, eller ens vad fertilitetsproblem heter på tyska. ”Sie müssen zu einem Frauenarzt” svarade min husläkare. Ni måste till en kvinnoläkare. Jag blev förbryllad. Vaddå kvinnoläkare? Vi är ju två om det här, försökte jag. Min man och jag försöker få barn tillsammans. Borde man inte titta på honom också? En gynekolog är ju inte specialiserad på mannens reproduktionsorgan. Men läkaren förstod inte vad jag menade. Frauenarzt, upprepade han, långsamt och tydligt. Men min man, ylade jag. Läkaren var benhård. Om jag inte blev gravid hade jag problem och skulle till en gynekolog. Där blev jag arg för första, men långtifrån sista, gången. Varför utgick han ifrån att det var mig det var fel på? Varför var det så självklart att just jag och inte min man skulle undersökas? Visste den här läkaren ens hur mänsklig reproduktion går till? Men han gav mig en lista på några gynekologer i närheten som han kunde rekommendera och jag var för artig för att morra åt honom (och hursomhelst morrar jag inte så bra på tyska). Gynekologlistan blev liggande i min filofax.

Det tredje året blev min kropp galen, som jag skrev om i förra inlägget. Efter att ha haft en mensblödning som varade i fyrtio dagar, fiskade jag upp gynekologlistan och ringde den som var närmast mitt hem. Hon kunde konstatera att allt såg bra ut med mig och att det inte borde finnas några hinder i vår väg mot föräldraskap. Dessutom fick jag lite örtmedicin som skulle få ordning på min menscykel och rådet att ha mycket sex med min man. Och numret till en fertilitetsklinik i närheten, ifall vi skulle vilja undersöka saken närmare. För första gången fick jag veta vad ofrivillig barnlöshet heter på tyska: Kinderwunsch, ordagrannt barnönskan.

Vi ringde fertilitetskliniken och fick en samtalstid. Att påbörja en fertilitetsutredning är att vända ut och in på sitt privatliv. Vi fick frågor om allt: hur ofta vi har sex, hur länge vi har försökt få barn, om jag har varit gravid någon gång, om min man har gjort någon annan kvinna med barn, om vi röker, knarkar, dricker (nej; nej; ytterst måttligt). Vem av oss som längtar mest efter barn. Och så provtagning. Flera rör blod var. Test för klamydia, HIV och alla bokstäverna hepatit. Blodvärden, blodtryck, hormonnivåer. Gynundersökning och ultraljud för mig (ajaj gynskräck är inte roligt. Jag tyckte att de kunde sticka mig lite mer i armen istället).  Spermiogram för min man. Men vi var fortfarande övertygade om att allt var bra. Vi var ju unga och friska. Vi behövde bara lite lugn och ro. Kanske lite fertilitetsboostande medicin för att skynda på saker och ting. Men allt var bra, det var vad vi sa till varandra när vi gick till uppföljningssamtalet.

Fertilitetsläkaren var lugn och saklig när han meddelade våra provsvar. Vi var båda fullt friska, alla sjukdomstester var negativa och hormonnivåerna var bra. Vi nickade bekräftande. Men sedan började han prata om spermiekvalitet. Motilitet och morfologi. Han sa något om motilitetsproblem och 4 miljoner per milliliter och klass A och ett referensvärde på 20 miljoner. Vi fick fråga om och om igen. Så småningom klarnade det. Min man hade helt enkelt för lågt antal spermier som simmade rakt fram. De simmade i cirklar och dog för fort. Våra chanser att bli gravida på naturlig väg var ytterst små. Vi försökte förstå varför. Kan min kan göra något för att förbättra spermiekvaliteten? Han är ju fullt frisk och i fin form! Läkaren började mumla om vitaminer men sa sedan att han inte rekommenderade det, eftersom vi båda har långa  naturvetenskapliga utbildningar, och vitaminerna är högst icke-evidensbaserade. Placeboeffekten skulle inte fungera på oss. Han rekommenderade in vitro-fertilisering med spermieinjektion. Det här med låg spermiekvalitet är tydligen ett vanligt problem, som dessutom ökar i världen, och ingen vet varför.

Vi var inte längre ett par som bara försökte få barn. Vi var ofrivilligt barnlösa med en medicinsk diagnos.

Precis som spanska inkvisitionen, kommer ofrivillig barnlöshet nästan alltid oväntat, för nästan ingen har gjort någonting som skulle kunna orsaka den. Vi skötsamma ordentliga friska människor som älskar varandra så mycket, varför får inte vi bli föräldrar? Ingen vet, men numera finns det åtminstone hjälp att få: IVF.

Det fjärde året blev vårt första IVF-år. Det får bli ett eget inlägg.

Ofrivilligt barnlös på tyska

Egentligen har jag tänkt på det ganska länge, att jag också borde ha en blogg. Mest för att det är så mycket som gör mig arg, och det är svårt att vara arg i tysthet. På en blogg kan jag skrika anonymt.

Vi är ofrivilligt barnlösa, min man och jag. Vi är dessutom invandrare i Tyskland. Under det senaste året har vi försökt bli föräldrar genom IVF-behandlingar. Sådana behandlingar är påfrestande, både för kropp och själ. Ofrivillig barnlöshet i sig är en existentiell kris — vilka är vi om vi inte kan föra vårt genetiska arv vidare? Att dessutom behöva gå igenom allt detta, med läkarutredningar och behandlingar, på ett främmande språk är naturligtvis extra besvärligt, när man knappt kan berätta för sin läkare hur man mår, än mindre vad man oroar sig för.

Och så är jag arg. För att vi ofrivilligt barnlösa behandlas som snyltare av sjukvård i samhället, för att vår sorg och längtan inte tas på allvar. För att så många utgår ifrån att det är mig det är ”fel” på, att de tror att jag är en bortskämd karriärist som har väntat för länge med barn, utan att veta ett smack om mig. Jag är arg för att det överhuvud taget är så här, den kosmiska orättvisan i att vi, skötsamma friska ansvarsfulla människor, inte kan lyckas med det andra gör av misstag på fyllan.

Så nu blir det en blogg. Den kommer att handla om våra försök att bli föräldrar på ett krångligt sätt i ett främmande land. Den blir också anonym. I Tyskland, liksom i Sverige, finns lagar som skyddar gravida kvinnor från diskriminering på arbetsplatsen. Men ännu finns inga lagar som skyddar den som vill bli gravid. Alltså vet väldigt få, ens av våra närmaste, om vad vi går igenom. Och så får det förbli, tills vi är föräldrar eller har bestämt oss för att sluta försöka.